“Nej, nej och åter nej! Birgitta, förstå nu att det är omöjligt! Vi har en liten lägenhet, faktiskt inte ens en hel lägenhet utan en och en halv rum!” Viktor sprang runt i köket och viftade med armarna som en väderkvarn.
“Åh, kom igen, lille Vickan! Inte en och en halv – två hela rum! Barnrummet är litet, visst, men jag får plats där perfekt. Lovisa och lille Johan behöver hjälp, du vet själv – en bebis kräver så mycket uppmärksamhet!” Svärmodern lade armarna i kors över sin imponerande byst och tittade på sin svärson med en min som om hon gjorde honom en tjänst genom att erbjuda sig att bo hos dem.
“Mamma, vi klarar oss, verkligen!” Lovisa försökte försiktigt ingripa i samtalet med bebisen i famnen. “Viktor har rätt, det blir väldigt trångt.”
“Lovisa, blanda dig inte i vad du inte förstår! Vad menar du med ’vi klarar oss’?” Svärmodern viftade irriterat med handen. “Ögonen är svullna av sömnbrist, mörka ringar som ingen concealer täcker, och du är smal som en sticka! Vilket ’vi klarar oss’? Med det här livet är det inte långt till skilsmässa!”
Viktor tvärstannade, drog ett djupt andetag och pressade fram orden med ansträngd lugn:
“Birgitta, Lovisa och jag har varit gifta i fem år. På alla dessa år har vi aldrig grälat på riktigt. Jag tror inte att bebisen kommer att förändra vårt förhållande.”
“Åh, ungdomar, ungdomar… Ni vet allt!” Svärmodern himlade med ögonen. “Har du tänkt på att kvinnor kan bli irriterade och stressade efter förlossningen? Att hon behöver extra omvårdnad? Vem ska då laga hälsosamma soppor och örtteer som ökar mjölkproduktionen?”
Lovisa stönade tyst. Hon visste att när hennes mamma började prata om soppor och örter var det meningslöst att argumentera. Svärmodern fortsatte:
“Jag har redan packat mina väskor och köpt en returbiljett om två månader. Jag stannar en tid, hjälper er att få ordning på vardagen, och sen får vi se.”
“Två månader?!” Viktor och Lovisa utbrast samtidigt.
Birgitta låtsades inte höra och marscherade bestämt ut i hallen, där två enorma resväntor stod.
“Viktor, kan du hjälpa mig bära in sakerna i barnrummet? Och förresten – Johans spjälsäng får flyttas in till er sängkammare. Jag kan sova i soffan. Jag är inte kräsen.”
Viktor gav Lovisa en desperat blick, men hon ryckte bara hjälplöst på axlarna. Att säga emot Birgitta var i stort sett omöjligt. Särskilt nu när båda var utmattade av sömnbrist och inte orkade bråka.
“Okej,” morrade Viktor mellan tänderna, “men bara en månad, inte längre.”
“En månad, två… Vad spelar det för roll?” Svärmodern viftade bort honom. “Vi ser hur det går.”
Lovisa lyckades pressa fram ett leende och skyndade sig in i sovrummet för att amma Johan, som just vaknat med ett kny. Viktor släpade sig tungt efter väskorna.
Svärmoderns ankomst förändrade familjens vardag på direkten. Birgitta tog rollen som general och dirigerade allt med järnhand. Hon skapade ett schema för matningar, promenader, bad och andra ritualer, planerade veckans måltider och bestämde till och med vilka dagar Viktor skulle jobba övertid eller komma hem tidigt.
“Viktor, vad är det här för fusk!” dånade hon en morgon när han höll på att klä sig. “Varför stryker du inte din skjorta? Tänker du gå till jobbet i skrynklor? Vad ska dina kollegor tro?”
“Birgitta, jag brukar stryka på kvällen, men igår höll du på att se tv-serier så högt att Johan inte kunde somna, så jag fick vaggas med honom halva natten,” förklarade Viktor trött.
“Där ser du!” utbrast hon triumferande. “Vad skulle ni göra utan mig? Ge mig skjortan, jag fixar den. Och kom ihåg: tv-tittande är heligt. Jag har sett mina serier varje kväll i fyrtio år – traditioner ska respekteras!”
Efter en vecka av detta kände Viktor att han höll på att bli galen. Han kunde inte prata med Lovisa utan att Birgitta gick emellan, han fick inte hålla om Johan utan att få en föreläsning om korrekt barnhållning, och han kunde inte ens äta i lugn och ro utan kommentarer om varje tugga.
“Lovisa, vi måste prata,” viskade Viktor när svärmodern gått till affären. “Det här går inte längre. Din mamma har tagit över vårt liv.”
“Jag förstår, Viktor,” suckade Lovisa, “men vad ska jag göra? Du känner mamma – när hon bestämt sig går det inte att ändra henne. Och om jag ber henne åka hem blir hon sårad och kommer att hålla på om det i åratal.”
“Ska vi alltså bo tillsammans permanent? Vi fyra, om man räknar Johan?” Viktor bet ihop. “Lovisa, det här är inte normalt! Det är vår familj, vårt hem, vårt barn!”
“Jag vet, jag vet,” Lovisa såg bedrövad ut, “men hon hjälper verkligen. Jag får sova när hon går ut med Johan… Kan vi inte hålla ut? Hon sa ju att hon skulle stanna två månader.”
“Tror du verkligen på det?” sa Viktor skeptiskt. “Jag tror hon redan funderar på att sälja sin lägenhet och flytta in permanent.”
Just då slamrade ytterdörren – Birgitta var tillbaka, och samtalet avbröts.
Viktor bytte taktik. Om han inte kunde få bort svärmodern rakt av fick han göra så att hon ville åka självmant.
Först började han jobba övertid och komma hem sent, när Birgitta redan sov. Men det hjälpte inte – hon anpassade sin dygnsrytm och väntade upp honom med mat oavsett tid.
“Vickan, så kan du inte göra,” förebrådde hon honom och räckte honom en tallrik med uppvärmd ärtsoppa klockan elva. “Din familj är hemma, och du är borta. Inte bra. En man ska vara med sin familj.”
“Jag har ett viktigt projekt,” muttrade Viktor och längtade efter att få smita till sovrummet.
Sedan försökte han vara en omöjlig huskamrat: han spelade hårdrock (som hon avskydde), lät kläder ligga överallt och bytte kanal från hennes tv-serier till sport. Men Birgitta var tuff – hon stoppade vadd i öronen, vek hans kläder och spelade in sina serier på en gammal videobandspelare hon haft med sig.
“Viktor, krigar du mot mig?” frågade hon plötsligt en dag. “Tror du jag inte fattar? Slösa inte bort din tid. Jag är tålmodig. Och förresten – jag är här för er familjs bästa.”
Viktor visste inte vad han skulle säga. Han insåg att det här gått för långt men kundeTill slut en sen kväll när Birgitta låg och snarkade i soffan, smög Viktor och Lovisa ut på balkongen, slot handerna om varandra och skrattade tyst åt den underliga men ändå lite älskade kaos som svärmodern förde med sig – och lovade varandra att bjuda henne på besök igen, men bara på helger, och bara när Johan var minst fem år gammal.
