Flytten som blev en skilsmässa
– Vad är det du babblar om, Elin! – skrek Oskar och viftade med armarna. – Vart ska jag ta mitt garage? Min verkstad? Halva mitt liv finns där!
– Och vart ska jag ta mitt jobb? – svarade Elin lika högljutt mitt i rummet som var täckt av flyttkartonger. – Tjugo år på samma företag! Där känner de mig, där uppskattar de mig!
– Du hittar ett nytt jobb! I Malmö är klimatet mildare, folket är snällare, allt är billigare!
– Jaha, ska jag hitta något vid femtiofem? – Elin skrattade bittert. – Har du tappat förståndet, Oskar Nilsson?
Deras son Emil satt på soffan och såg tyst på medan hans föräldrar grälade. Han var trettiotvå, men i såna här stunder kände han sig som ett barn som måste välja mellan mamma och pappa.
– Emil, – vände sig Elin till honom, – säg åt din far att normalt folk i vår ålder inte flyttar någonstans!
– Mamma, dra inte in mig i det här, – suckade Emil. – Det är er sak.
– Vår sak? – fräste Oskar. – Familjen ska fatta beslut tillsammans! Men du, Elin, står där som en vägg! Du vill inte ge dig ens en centimeter!
Elin sjönk ner på soffkanten och gömde ansiktet i händerna. Hon var femtiofyra och hade åldrats fem år på en månad. Allt började den dag Oskar kommit hem med glittrande ögon och berättat att hans kusin bjöd dem att flytta till Malmö.
– Tänk dig, Elin lilla, – hade han sagt medan han gick av och an i köket, – Viktor har köpt ett stort hus där. Han säger att vi kan bo hos honom tills vi hittar något eget. Och klimatet där! Havet nära! Egen frukt och grönsaker!
Elin hade bara nickat och tänkt att det var ännu en av Oscars nycker. Han blev ofta uppslukad av olika idéer – förra året var det biodling, året innan att köpa en stuga i Dalarna. Men efter en vecka eller två la han det åt sidan.
Den här gången var det allvar.
– Elin, jag har redan köpt biljetter, – sa Oskar när han kom in i köket. – Vi åker och tittar i övermorgon.
– Vilka biljetter? Vart ska vi titta? – förstod inte Elin medan hon rörde i soppan.
– Till Malmö! Till Viktor! Han har hittat ett hus åt oss bredvid sitt. Säger att ägarna säljer billigt.
Elin stängde av spisen och vände sig mot honom.
– Oskar, vad pratar du om? Vilket hus? Vilket Malmö?
– Hur menar du? – han såg förvånad ut. – Vi har ju pratat om det! Du sa själv att det skulle vara skönt med en förändring!
– När sa jag det?
– Kommer du inte ihåg? Förra månaden när du klagade på att det kom nya unga chefer som inte respekterar oss gamla. Här är chansen!
Elin satte sig på en stol. Huvudet snurrade.
– Oskar, tänk efter nu! Vi är över femtio! Här är hela vårt liv! Lägenhet, jobb, vänner! Vill du verkligen slänga allt för någon galen idé?
– Det är ingen galen idé, – envisades Oskar. – Det är en möjlighet. Viktor säger att man kan få det bra där. Han själv har bara tjänat på flytten.
– Och vad säger hans fru?
– Lovisa? Hon är nöjd. Säger att det var det bästa beslutet i hennes liv.
Elin skakade på huvudet. Lovisa var tio år yngre och jobbade inte. För henne var det enkelt att flytta.
– Oskar, jag åker ingenstans. Inte ens för att titta.
– Varför är du så jävla envis! – exploderade han. – Åtminstone titta först, sen bestämma!
– Jag vill inte titta. Jag vill inte flytta. Punkt.
Men Oskar gav sig inte. Varje dag kom han med nya argument. Berättade om klimatet, om priser på mat, om hur bra pensionärer hade det där.
– Elin, förstå, – sa han en kväll med teet i handen, – vi kommer ha det som smör i solsken! Viktor har köpt en stor tomt, kanske säljer han en del till oss. Vi kan ha egen trädgård, höns, kanske en get…
– En get, Oskar? – Elin såg trött ut. – Kan du mjölka en ko? Vill du jag ska mata höns?
– Vi kan lära oss! Folk gör det ju!
– Låt dem göra det. Jag vill inte lära mig mata höns vid femtiofyra.
Men Oskar fortsatte. Han åkte till Malmö ensam, kom tillbaka med foton och videor på telefonen. Visade Elin vackra hus, havet, marknader med billiga frukter.
– Titta vad fint! – entusiasmerades han. – Vilken luft! Vilket trevligt folk!
Elin tittade på bilderna och tänkte på sitt jobb. På kollegor hon jobbat med i decennier. På vännerna hon träffade varje helg. På sitt vanliga liv.
– Jag trivs här, – sa hon. – Varför ändra på nåt?
– För att det blir ännu bättre där! – försökte Oskar övertala henne.
– Och om det inte blir det? Om vi inte passar in? Vad händer då?
– Vi passar in! Det gör vi säkert!
Långsamt blev samtal till gräl. Oskar blev mer påstridig, Elin mer envis.
– Du lyssnar ju inte! – skrek hon. – Du bryr dig inte om vad jag tycker!
– Jo, det gör jag! – svarade han. – Men du tänker… fel!
– Fel? Hur är rätt då? Enligt dig?
– Rätt är att tänka på framtiden! På vad som är bäst för oss! Inte hålla fast vid det gamla!
– Det är inte det gamla, det är vårt liv!
Till slut började Oskar agera utan Elis samtycke. Han la ut en annons om att sälja lägenheten och började samla papper.
– Vad håller du på med? – Elin såg chockad ut när hon såg annonsen online.
– Det som borde gjorts för länge sen, – sa Oskar lugnt. – Om du inte vill fatta vettiga beslut, gör jag det själv.
– Utan min uppgift? Lägenheten står på oss båda!
– Du kommer ge dig. Så småningom.
– Aldrig! – Elin var bestämd. – Jag skriver inte på nåt!
– Vi får se.
Men Elin höll stånd. Hon vägrade inte bara skriva under, utan förbjöd Oskar att visa lägenheten för köpare.
– Det är min lägenhet också! – sa hon. – Så länge jag lever säljer ingen den!
Oskar blev rasande.
– Du driver med mig! – skrek han. – Du förstör mitt liv!
– Och du driver inte med mig? – svarade Elin. – Bestämmer vart jag ska bo, vad jag ska göra!
– Jag tänker på oss båda!
– Du tänker på dig själv! Mig skiter du i!
I grälen drogs Emil ständigt in. Antingen klagade fadern på moderns envishet, eller bad modern honom prata med fadern.
– Emil, förklara för henne, – bad OskarMen till slut stod Elin kvar i den tysta lägenheten, ensam med sina tankar och den bittra insikten att livet ibland tar oväntade svängar – och att kärlek inte alltid räcker för att hålla ihop två människor som växt isär.
