”Nästa steg är mitt”
”Birgitta Andersson, har du tappat förståndet helt och hållet?” Margareta Lundbergs röst skar genom tystnaden i lärarrummet. ”Femtiåtta år och du vill lämna skolan? Vad ska du ta dig till, för Guds skull?”
Birgitta lade metodhäftenen i prydliga högar utan att se upp. Händerna darrade, men hon försökte att inte visa det.
”Jag klarar mig, Margareta. På något sätt klarar jag mig.”
”Förstår du ens vad du gör? Trettiosex år i skolan! En respekterad lärare, barnen älskar dig, föräldrarna berömmer dig… Och pensionen är bara två år bort, en bra en! Vad ska du göra hemma?”
Birgitta lyfte äntligen blicken. Tårarna pressade sig fram, men hon höll dem tillbaka.
”Vad gör jag här? Samma sak varje dag. Lektion, lektion, lektion… Räcker läxor till midnatt, förbereder mig som om jag inte redan kan varje moment utantill. Barnen…” Hon tystnade, strök handen över ansiktet. ”De är annorlunda nu, Margareta. De hör mig inte.”
”Struntprat! Igår sa Elin Berg att det bara är tack vare dig som hennes Oskar förstår matte!”
”Förstår…” Birgitta skrattade bittert. ”Och på rasten? Stirrar i sin telefon som alla andra. Frågar jag något – grymtar han till svar. Förklarar en uppgift – tittar ut genom fönstret. Hemma sitter han uppe till tre på natten med sina spel.”
Margareta suckade tungt, gick fram till fönstret.
”Birgitta, varför målar du upp värsta scenariot? Det är tiderna, barnen är sådana… Men någon måste ju lära dem! Om inte vi, vem då?”
”Jag vet inte”, svarade Birgitta lågt. ”Sanningen att säga, jag vet inte längre.”
***
Birgitta gick hem genom de välbekanta gårdarna, räknade trappstegen utan att tänka på det. Arton, nitton, tjugo. Alltid tjugo upp till tredje våningen. Hela hennes liv var förutsägbart, schemalagt till minuten.
”Mamma, du är tidig idag!” utbrast dottern Linnea från köket. ”Har något hänt?”
”Jag sa upp mig”, svarade Birgitta kort och gick in i sitt rum.
”Uppsagd? Mamma, varför?” Linnea följde efter.
”Jag lämnade in min uppsägning.”
Linnea stelnade, grep tag i dörrkarmen.
”Är du sjuk? Har du feber?” Hon sträckte sig fram, lade handen på moderns panna.
”Sluta nu, Linnea. Jag är inte sjuk. Jag bestämde mig bara.”
”Bestämde dig?! Mamma, hör du vad du säger?” Linnea satte sig på sängkanten. ”Du har ett stabilt jobb, bra kollegor, lönen… Visst, inte hög, men regelbunden. Vad ska du göra nu? Sitta hemma? Du kommer att bli deprimerad!”
Birgitta drog av sig skorna, masserade sina trötta fötter.
”Och vad har jag nu? Glädje? Lycka?” Hon såg på dottern med trötta ögon. ”Linnea, jag vaknar varje morgon som inför en avrättning. Går till skolan som en fånge till arbetet. Står vid tavlan, förklarar samma sak för hundrade gången, medan min enda tanke är: När tar det slut?”
”Mamma, det är ju normalt! Utbrändhet. Du behöver semestra, vila…”
”Vila?” Birgitta skrattade bittert. ”Linnea, jag har inte vilat på fyrtio år. Fyrtio år varje dag i skolan, varje kväll med rättning. Varje helg förbereder jag lektioner. Varje semester är det fortbildning eller städning på landet. När skulle jag ha vilat?”
Linnea teg, fingrade på tröjakanten.
”Vad säger Gustav?” frågade hon till slut.
”Vad har Gustav med saken att göra?”
”Alltså… Ni är ju…”
”Vi är vad?” Birgitta vände sig mot dottern. ”Vi ses en gång i veckan, på söndagar. Går på bio eller teater. Sen följer han mig hem, ger mig en kindpuss och går till sitt. Så har det varit i tre år.”
”Men ni planerar ju…”
”Planerar?” Birgitta reste sig, gick fram till spegeln. ”Linnea, titta på mig. Vad ser du?”
Linnea ryckte besvärat på axlarna.
”Jag ser min mamma.”
”Och jag ser en gammal kvinna. Grått hår som jag färgar varje månad på samma frisersalong. Rynkor som blir fler varje år. Händer som bara vet om kritor och läxor. Ögon som glömt hur de ska lysa. Och vet du vad som är värst? Jag minns inte när jag senast skrattade. Riktigt skrattade, inte bara log artigt.”
Linnea gick fram och lade armarna om moderns axlar.
”Mamma, vad säger du? Du är vacker, klok…”
”Klok?” Birgitta backade undan. ”Om jag var klok, skulle jag inte ha levt hela mitt liv som om någon annan planerat det åt mig. Skola, universitet, jobb på samma skola jag gick på. Gift mig med den första som frågade. Fött dig, skilt mig, sedan jobb, jobb, jobb… Var är *jag*? Var är Birgitta? Inte läraren, inte mamman, inte den förra frugan. Bara Birgitta. Jag tappade bort henne någonstans längs vägen.”
Dörren slog i hallen, och hennes barnbarns röst hördes.
”Mormor!” Tioårige Elias dök upp i dörren. ”Vad äter vi till middag?”
”Strax, älskling”, svarade Birgitta och torkade ögonen. ”Linnea, vi pratar sen.”
Elias stormade in som en virvelvind, slängde ryggsäcken på golvet och klamrade sig fast vid henne.
”Mormor, får jag gå till Felix idag? Han har köpt ett nytt spel med coola monster!”
”Har du gjort läxan?”
”Nästan… Matte är kvar, men den är lätt. Får jag?”
Birgitta såg på honom. Levande ögon, rastlösa händer, hela livet framför sig.
”Elias, säg mig en sak – vad vill du mest av allt just nu?”
Pojken funderade, klöste sig i nacken.
”Att lovet aldrig ska ta slut. Och att mamma inte ska skälla på mig för betygen. Och att pappa ska komma på min födelsedag som han lovat. Och… jag vill ha en hund, men mamma säger nej.” Han tittade allvarligt på henne. ”Vad vill *du*, mormor?”
Birgitta satte sig på sängen, drog honom intill sig.
”Vet du vad, Elias… Jag har inte frågat mig själv på så länge att jag glömt hur det känns att vilja något.”
”Hur då?” undrade han. ”Fick du inte vad du ville?”
”Nej, älskling. Jag slutade vilja. Bestämde att det var fel att drömma i min ålder.”
Elias rynkade pannan.
”Morfar Sten sa att man aldrig är för gammal att drömma. Han flyttade till landet när han var sjuttio och odlar tomater nu. Han sa att han alltid*”Han drömde om att arbeta med jorden hela sitt liv, men jobbade på fabriken – och nu är han lyckligare än någonsin,” fortsatte Elias, och Birgitta kramade honom hårt medan hon viskade: “Då ska jag också våga.”*
