“Är allt okej med dig? Moa, öppna.” – Johanna bankade hårdare på badrumsdörren.
Johanna vaknade och lyssnade. Bredvid henne snarkade hennes man, Erik. Marsollet bröt igenom de vita molntäckena. Hon kastade en blick på väggklockan och ryckte till av skräck när hon trodde hon var sen till jobbet. Sedan kom hon ihåg att det var helg – kvinnodagen.
Okej, tvätta ansiktet, dricka kaffe, och fixa frukost innan Moa och Erik vaknade. Johanna klev försiktigt ur sängen. Men Erik rörde på sig och öppnade ögonen.
“Vad är klockan?” muttrade han, fortfarande sömndrucken.
“Halv nio.”
Han satte sig upp med ett ryck.
“Lugn, det är helg. Sov vidare,” log Johanna.
“Varför är du uppe då?” Erik drog henne till sig och blåste henne i nacken. “Grattis, min älskade kvinna, mor till våra barn.”
“Ja, om vi ska vara exakta så har vi bara ett barn,” fnittrade Johanna. “Jag går och gör frukost, du kan ligga kvar.”
“Jag tar en snabbpromenad medan du lagar mat. Vilket väder!” Erik klev ur sängen och stapplade barfota mot badrummet.
Johanna hade redan pressat kvargen till pannkakor kvällen innan. Nu behövde hon bara blanda i banan, vända dem i mjöl och steka dem. Snart spred sig en söt doft av stekt ostpannkaka genom köket.
“Det luktar gott.” I dörren stod Moa, ostyrigt hår och klädd i shorts och t-shirt, kisande mot det starka ljuset.
En solstråle bröt genom molnen och lyste upp köket, blänkte till i tekannans blanka sida.
Plötsligt tryckte Moa handen mot munnen och försvann. Johanna stod som förstenad en sekund innan hon rusade efter.
“Moa, öppna! Är allt okej?” Johanna lyssnade, sedan bankade hon på den låsta badrumsdörren. Vatten rann från kranen. “Moa, öppna!” Hon hamrade hårdare.
En klump av oro växte i bröstet. Johanna försökte lugna sig – kanske var det bara magen som krånglade. Plötsligt slog en misstanke henne som en kall hand om hjärtat. *Nej, inte Moa. Hon ska ju börja universitetet… Varför just hon?*
En bränd lukt drog henne tillbaka till köket. Hon svor tyst och skrapade ner de brända pannkakorna i soporna. Det fick henne att samla sig lite. *Ingen panik.*
Dörrklockan ringde. Kanske Erik som kom hem? Hon öppnade och möttes av en ung man med en bukett blommor.
“Hej, Johanna. Det här är till dig.” Han log och räckte fram tulpanerna.
“Tack,” svarade hon förvirrat och tog emot blommorna. “Kom in, Moa är på toaletten.”
Han klev in men stod kvar i hallen, osäker. När Johanna såg hans nervösa blick förstod hon – han var orsaken till Moas problem.
“Är det du?” väste hon. “Visste du att jag kan anmäla dig för ofredande av minderårig?”
Han gulade.
“Jag vill prata med er. Jag älskar Moa och tänker inte smita från ansvaret…”
Då kom Moa ut, blek och med spänd min. Hon såg på sin mamma, sedan på killen.
“*Du?*” samma ord som Johanna.
“Kan någon förklara varför hon är illamående på morgnarna? Är det din skuld?” Johanna stirrade på honom med iskallt hat.
“Mamma! Lugn!” Moa höll upp händerna och försvann in i sitt rum.
I samma stund kom Erik in, frisk och duschfärsk.
“Har du fått beundrare?” Han nickade mot blommorna. “Hoppas du skrek av glädje – hörde det ända ut i trapphuset.”
“Glädje?” Johanna flämtade av ilska. “Han…” Hon kunde inte säga det högt.
“Jag älskar er dotter och vill gifta mig med henne,” sa killen, röd som en jordgubbe.
“Det var ju en utveckling!” skrattade Erik. “Moa går ju fortfarande i gymnasiet, precis som du. Låter som ett allvarligt samtal. Vad heter du?”
“Felix, Felix Lindgren. Jag kom hit så ni inte skulle tro att jag…”
“Häng av dig och kom in. Johanna, sätt blommorna i vas.” Erik försvann in i badrummet.
Med hemma ökade lugnet. Johanna ställde tulpanerna på bordet – de lyste upp köket med sina färger. Sedan återgick hon till pannkakorna.
Solen gömde sig bakom molnen, som om den inte ville hamna i skottlinjen. Snart låg en hög pannkakor på fatet.
Moa kom tillbaka, nytvättad och lugnare. *Kanske inbillade jag mig?* Johanna fångade sin dotters blick – både hopp och skuld syntes där.
Vid bordet verkade Felix liten och skamsen. Erik skämtade, men Johanna kunde inte släppa ilskan.
“Det värsta som kunde hända är inte detta,” sa Erik stillsamt. “Tänk om hon blivit sjuk på riktigt. Då hade detta varit en bagatell.”
Johanna ville skrika. Men hon såg sin dotters skräck – och Felix envishet.
I slutändan blev det bestämt: de skulle vänta med att flytta ihop tills efter studenten. Sedan giftermål, barnet, och Moa skulle plugga på distans.
Livets svåra val kommer oväntat. Det bästa föräldrar kan göra är inte att straffa, utan att stötta. Att fånga sina barn när de faller.
Barn gör misstag – men det gör vuxna också. Att bli förälder lär man sig inte förrän barnet ligger i famnen. Då finns inga garantier, bara kärlek och hopp om att man gör sitt bästa.
