Det smärtar att minnas, men går inte att glömma
April hade varit mild och varm, men i början av maj slog kylan till plötsligt in. Två dagar snöade det till och med. Långhelgen närmade sig.
“Jag tänkte åka och besöka mamma på kyrkogården. Det är länge sen nu,” sa Maria till sin dotter dagen före helgen.
“Länge? Ska du stanna hos släktingarna?” frågade Elin.
“Släktingar…” Maria tänkte efter. “Mamma dog tidigt. Jag minns inte pappa. Jag hade inga syskon. Jag kan stanna hos moster. Hon bor i vår lägenhet. Jag tänkte ringa och säga till, men jag sparade aldrig hennes nummer. Eller kanske hade hon inte ens en telefon. Jag tror inte hon åker någonstans. Men jag tänkte åka och komma tillbaka samma dag,” svarade Maria.
“Får jag följa med? Jag har aldrig varit i din hemstad.”
“Jag trodde du hade planer för helgen, så jag frågade inte. Vi åker tillsammans. Det blir roligare,” sa Maria och log. “Du bodde där tills du var tre. Minns du?”
“Nej.” Elin tänkte en stund och skakade på huvudet.
“Moster Nina kom och hälsade på oss en gång. Du var stor då. När hon fick veta att jag inte tänkte flytta tillbaka, bad hon om att få bo i vår lägenhet. Hon drömde alltid om att komma bort från byn. Jag åkte med henne dit och hjälpte henne att skriva in sig på adressen. Vi kan stanna hos henne om vi inte hinner.”
Tidigt på morgonen åkte de till busstationen. Medan de väntade på bussen såg Maria sig omkring. Hon kände igen några ansikten, men ingen hälsade eller kom fram. Hon kunde inte heller säga exakt vem de var eller vad de hette. Bussen blev full och nästan alla platser var upptagna.
“Är du orolig? Det är ändå ett möte med det förflutna, med minnen,” frågade Elin när de satt ner och lutade sig närmare.
“Det förflutna är inte alltid ljust och glatt. Det finns saker jag helst inte vill minnas,” suckade Maria.
“Menar du pappa?”
“Han också. Låt oss inte prata om det nu,” sa Maria skarpt.
“Okej.” Elin lutade sig tillbaka och stirrade rakt fram.
Bussen lämnade stationen och körde genom staden som Maria en gång kallat hem. Motorljudet lullade dem lite. Elins huvud sjönk mot axeln – hon somnade.
Maria avundades henne. Hon såg på skogen som flimrade förbi utanför fönstret. Hon försökte slumra till men lyckades inte. Hon var för upprörd. Så många år hade hon gömt minnena långt in i hörnet av medvetandet, men nu trängde de sig fram och störde hennes lugn.
***
Solens sista strålar värmde ansiktena på de två vännerna som satt på balkongen.
“I morgon är det sista provet – sen är vi fria! Vi skickar in ansökningar till universitetet och får se vad som händer. Och så ska vi sova, bada, gå ut, göra precis vad vi vill!” sa Lena.
Maja vaggade på pallen med händerna under sig.
“Vad är det med dig? Maja, är du sjuk? Du är så blek,” sa Lena oroligt och tittade närmare. “Eller är du…”
“Vad då?” fräste Maja utan att titta på Lena.
“Du vet vad. Tjejerna snackade om dig och Niklas…” Lena avslutade inte meningen.
Maja slutade vaggas och stirrade rakt fram. Nu tittade Lena med nyfikenhet på henne.
“Sluta prata strunt. Det är ingenting mellan mig och Niklas. Kom, mamma kommer snart. Hon blir arg om hon ser att vi inte pluggar.” Maja gick in på köket.
Dörren öppnades och mamman kom hem från jobbet. “Hej. Har ni pluggat färdigt? Är ni redo för proven?”
“Hej, tant Olga. Ja, vi har pluggat tillsammans,” sa Lena och trängde sig förbi i hallen. “Jag går nu?” Hon tittade menande på Maja.
“Gå du, ni hinner prata i morgon,” suckade mamman och bar matkassen in i köket.
Maja följde efter.
“Du ser blek ut. Är du sjuk?” frågade mamman när hon öppnade kylen. “Har du inte ätit?” Hon tittade på Maja.
“Jag är inte hungrig. Det är varmt. Jag går och pluggar.” Hon gick in på sitt rum.
Från studentbalen gick Maja hem tidigt. Av hettan i lokalen kändes det som om magen kröp upp i halsen. Hon satt länge på en bänk i grannskapets gård tills hon frös.
“Varför kom du hem så tidigt?” frågade mamman oroligt och lade undan stickningen.
Maja satte sig bredvid henne på soffan.
“Har något hänt?” Mamman såg orolig ut.
Den rosa klänningen framhävde dotterns bleka ansikte.
“Mamma, jag är gravid,” brast det ur Maja. Hon vågade inte titta på sin mor.
“Va? Hur… Niklas? Jag visste att de där biobesöken inte skulle sluta väl,” suckade mamman och gned sig över bröstet.
“Det är inte Niklas.” Maja bet sig hårt i läppen.
“Vem då? Herregud! Våldtog de dig?” Mamman avbröt sig och flämtade till. “Varför sa du inget? Han borde straffas…”
“Jag vet inte. Jag var rädd. Alla skulle peka på mig… Mamma.” Majas röst darrade av kvävda snyftningar.
Mamman slog armarna om dottern och höll henne hårt.
“Du måste till sjukhuset och göra abort. Hur långt gången är du?”
“Jag har redan varit där,” viskade Maja. “De sa att jag har negativ blodgrupp och att abort är farligt. Och det är redan för sent.”
“Herregud,” viskade mamman. “Okej, ett barn är ingen sjukdom. Vi klarar det här. Men du måste berätta allt. Vem är han?”
Maja ryggade tillbaka.
“Nej. Jag hatar honom. Om du tänker tvinga honom att gifta sig med mig, dränker jag mig hellre.”
“Vad säger du?”
De pratade och grät till gryningen. De bestämde att Maja inte skulle börja på universitetet det året. Hon skulle flytta till en större stad, skaffa jobb, och mamman skulle hjälpa henne att hitta en lägenhet…
Så blev det. Maja flyttade och fick jobb som vårdbiträde på ett sjukhus. Mamman hälsade på henne på helgerna.
En dag märkte avdelningschefen Majas avrundade mage och kallade in henne på sitt kontor. Maja berättade allt och bad att inte bli avskedad.
“Varför sa du inte att du var gravid? Men du kan inte bära hinkar, fattar du det? Har du ingen man? Jag trodde det. Vad ska jag göra med dig? Ska jag sparka ut dig på gatan? Jag flyttar dig till receptionen. Går det bra?”
Maja nickade och svalde gråten. I slutet av oktober födde hon en flicka. Mamman hämtade henne på BB.
“Nu”Vi åker hem nu – jag har köpt allt vi behöver, och moster Nina och farmor har hjälpt till, ingen dömer dig, och se vilken vacker flicka vi har fått, hon är precis som en älva,” viskade mamman medan hon smekte dotterdotterns lilla kind.
***
Maria skakade av sig minnena och tittade på Elin, som nu stod och väntade på henne vid mammans grav – och i det ögonblicket insåg hon att livet, precis som vårens första ljumma vind, ändå fann hopp och ljus i allt som varit.
