Resan till havet
Lars-Göran Andersson var femtionio år när han blev änkling. Strax efter sin mors begravning föreslog dottern att han skulle flytta in till henne.
“Pappa, kom och bo hos oss. Hur ska du klara dig ensam? Det är så tungt. Åtminstone för en tid…”
“Tack, kära du, men jag stannar här. Oroa dig inte för mig. Jag är ingen hjälplös gammal man, jag klarar mig själv. Vad skulle jag göra hos er? Du får gärna stanna här längre istället”, sa Lars-Göran och såg hoppfullt på dottern.
“Pappa, Anton och Simon är ensamma hemma. Anton går igenom en svår tonår, Simon har så mycket med jobbet… Jag måste åka”, sa Elin och kramade honom.
“Jag förstår”, sa Lars-Göran och klappade henne på armen.
“Pappa, ring om det är något, okej?”
“Vad skulle jag behöva? Jag kan laga mat, tvätten går i maskinen, jag kan moppa golvet. När Lena var sjuk lärde jag mig allt. Hon behövde bara visa vägen. Eller är det smutsigt här?” Det hördes lätt förtrytelse i hans röst.
“Nej då, det är jättefint hos dig. Var inte arg, jag är bara orolig.” Elin lutade sig mot hans axel.
“Jag ska inte börja dricka av sorg. Jag höll mig undan brännvinet som ung, nu är det för sent att börja. Oroa dig inte, åk du.”
De kom överens. Lars-Göran packade ner godsaker åt dottern. Elin lyfte den tunga väskan.
“Pappa, varför så mycket? Vi har allt vi behöver.”
“Försök säga nej till din mor. Ta med, det blir inte över. Tåget tar dig hem, och Simon möter dig”, muttrade han vänligt.
På stationen anlände de precis innan avgång. Konduktören kontrollerade biljetten och bad dem gå ombord.
Elin kramade honom en sista gång och kysste honom på den skäggstubbiga kinden. Hon tog väskan ur hans hand, ögonen fyllda av tårar. Snabbt steg hon på tåget. Medan dörren stängdes vinkade hon och log genom gråten.
Lars-Göran stod länge och såg tåget försvinna i fjärran. Hjärtat värkte av ensamhet och smärta. Nu var han verkligen ensam. Medan dottern var där höll han modet uppe, men nu fick tårarna fritt lopp. Runtomkring hördes skratt och röster, men han gick mot busshållplatsen som genom en öken, omedveten om omgivningen.
“Åh, Lena, hur ska jag leva utan dig? Kanske borde jag ha åkt med Elin?” När han kom till hållplatsen bestämde han sig för att gå hem istället, för att skjuta upp mötet med den tomma lägenheten.
Långsamt vandrade han längs den dammiga gatan, mindes hur han träffade Lena…
***
Sedan skoltiden hade Lars varit förälskad i Moa, en späd flicka med guldtonade fräknar och kopparrött hår. Fräknarna försvann aldrig, inte ens på vintern. Lars kallade henne “solstråle”.
Sista året på gymnasiet fick hennes far tuberkulos. Läkarna rekommenderade att flytta från det fuktiga klimatet till något varmare. Hennes föräldrar sålde lägenheten och flyttade till en hus vid Medelhavet.
Först skrev de ofta till varandra. Varje gång hans mor kom in i rummet, stirrade Lars drömmande ut genom fönstret eller skrev brev. I varje brev lovade han att besöka henne nästa sommar. Modern skällde för att han inte förberedde sig till högskoleprovet. Men Lars hörde knappt – hans tankar var redan hos Moa.
Efter första året på universitetet arbetade Lars i ett sommarjobb för att spara till resan. När han kom tillbaka i augusti, mager och solbränd, meddelade han att han skulle åka till Moa.
Modern protesterade:
“Du får inte åka ensam. Skriv först, fråga hennes föräldrar. Ett år har gått, allt kan ha förändrats.”
Mobiltelefoner fanns inte, och fasta telefoner var sällsynta på landsbygden. Lars skrev ett nytt brev och väntade otåligt på svar.
När svaret kom visade det sig att tågbiljetter var omöjliga att få. Sommaren försvann i ett hav av folk som ville till kusten. Lars besökte aldrig Moa det året.
Förbittrad skrev han att han definitivt skulle komma nästa sommar.
Moa svarade aldrig. Lars led, blev grinig mot föräldrarna, skrev brev efter brev – men inget svar kom.
En regnig höstmorgon sprang Lars mot busshållplatsen och krockade med en flicka. Hon tappade väskan i en pöl. Den dagen kom han aldrig till skolan.
De satt på ett café och pratade. Det kändes lätt, som om de känt varandar i tusen år. Hon studerade också, till sjuksköterska. Hennes böcker torkade på elementet.
“Missade du något viktigt?” undrade Lars.
“En anatomitenta. Läraren är sträng, jag hade inte klarat den ändå”, svarade hon lugnt.
Hennes svarta ögon fascinerade honom – djupa som en brunn. Först tänkte han fortfarande på Moa, men hon var långt borta, och den nya kärleken var nära.
Modern gillade genast Lena. Blyg, seriös, och ett bra yrke. Ingen fara att lämna sonen i hennes vård. Deras kärlek var lugn och stadig, som Lena själv. De tog examen samtidigt och gifte sig. Ett år senare föddes Elin.
Ibland drömde Lars om Moa. Han vaknade upprörd, men lugnades snart. Lena och Elin var där. Och Moa hade säkert sin egen familj vid det här laget. Inget att hänga läpp för.
***
Hemma igen bestämde sig Lars-Göran för att inte grubbla. Han stäHan slog upp tidningens dödsannonser, log lätt mot Lenas foto på hyllan och viskade: ”Snart, älskling, snart.”
