**Min älskling**
Idag satt jag och såg på min son, så stolt över honom. Ibland kan jag knappt fatta att den här vackra 24-åriga mannen verkligen är min egen son. Tiden har flytt förbi så fort. Känns det som igår han var liten? Nu är han vuxen, har en flickvän, kanske gifter han sig snart, skaffar egen familj… Jag trodde jag var beredd, att jag skulle acceptera hans val, bara han var lycklig.
Och så lik han är mig…
***
Jag gifte mig medan jag fortfarande studerade, av ren kärlek. Mamma försökte prata mig ifrån det.
“Varför skynda så? Tänker ni leva på studiemedel? Kan ni inte vänta ett år? Slutskola först. Och om barn kommer? Lovisa, tänk efter, kärlek flyr inte iväg. Och din Viktor är knappast någon skatt…”
Men jag lyssnade inte, bara blev irriterad. Hur förstod hon inte att jag inte kunde leva utan honom? Självklart gifte jag mig ändå. En kollega till mamma erbjöd oss en liten lägenhet som tillhört hennes avlidna mor. Hon ville ha ingen hyra, bara att vi betalade för el och värme. Vilka pengar har studenter?
Lägenheten var gammal, inte renoverat på decennier. Men nästan gratis. Jag såg det som en lycka. Jag skurade golv, hängde upp rena gardiner som mamma gav mig, bredde en filt över den nötta soffan. Det gick att bo.
Men besvikelsen i äktenskapet, i Viktor, kom för tidigt. Och så svårt det var att erkänna att mamma, som vanligt, hade rätt. Efter tre månader undrade jag hur jag kunde ha misstagit mig så om honom. Var jag blind?
Pengarna försvann direkt. Han köpte kläder, nya skor. Hängde med kompisar till sent, sov bort föreläsningarna. Brydde han sig ens om vad vi skulle äta? Hur jag skulle ha råd med mat?
Jag höll ut, berättade inget för mamma. Men hon förstod ändå. Hon hjälpte så gott hon kunde, gav mig pengar, mat.
På sistone började Viktor bjuda hem sina vänner oftare. Han hade ju egen lägenhet! Hungriga studenter tömde kylen, åt upp allt mamma hade skickat.
En morgon öppnade Viktor kylen och såg förvånad ut.
“Var är all mat?”
“Dina vänner åt upp allt igår, minns du inte?” sa jag bittert.
“Även pannkakorna?” undrade han.
Knappast de till vodkan.
“Allt. Pannkakor, köttbullar, makaroner, till och med ketchup och citron.” Jag höll upp händerna.
Han stängde kylen. Åt en torr skiva bröd till teet som låg kvar i brödburken.
Jag höll inte längre tyst utan skällde ut honom. Om han ignorerade mig, sin fru, som städade efter hans gäng, kunde han åtminstone visa mamma respekt. Hon köpte mat, lagade matlådor, och han gav allt till sina kompisar. Gav någon av dem några pengar? En limpa bröd? De flestas föräldrar skickade ju pengar, potatis, inlagd gurka…
Han bad om ursäkt, lovade att det inte skulle hända igen. Men en vecka senare, på fredag, kom samma gäng och tömde kylen som en svärm gräshoppor.
“Jag orkar inte mer,” sa jag och insåg att jag satte punkt för mitt äktenskap.
Hans vänner kom inte mer. Men Viktor började istället försvinna med dem. På senare tid sov han ofta inte hemma. Efter ännu ett gräl, när han kallade mig tråkig och petig, packade jag och flyttade hem till mamma.
“Hur kunde kärlek försvinna så?” grät jag mot mammas axel.
“Ni hade för bråttom, din Viktor var inte redo,” sa mamma och strök mig över håret.
När jag kom hem upptäckte jag att jag var gravid. Mellan grålen och sorgen glömde jag p-piller. Mamma bad mig göra abort medan det var tidigt. “Det är hårt att växa upp ensam med barn.”
Men jag vägrade igen. Jag sa inget till Viktor. Skilsmässan gick snabbt. Jag födde Olle efter examen. Efter mammas tjat gjorde jag ett faderskapstest, så Viktor inte kunde vägra, och ställde krav på underhåll. Han betalade, men såg aldrig sin son eller frågade efter honom.
Och jag älskade Olle över allt, gav honom all kärlek jag hade kvar. Ville inte höra talas om andra män. Hans riktiga far brydde sig inte, skulle en främling då älska honom? Mamma hjälpte, men vi bråkade oftare om mitt vägran att dejta. Det blev trångt för oss tre.
Sedan fick vi tur med boende. Viktors mor skrev över lägenheten till mig och Olle innan hon dog. Skulle hon ha dåligt samvete för sin sons skull? Jag ville säga nej, men Viktor insisterade själv. Sa att han ändå skulle resa bort, visste inte när han kom tillbaka.
Jag flyttade från mamma och grälen upphörde.
Jag är fortfarande ung, men min son är vuxen, har examen, jobb. Numera flyttar ungdomar tidigt hemifrån, men Olle har inte bråttom…
***
Jag försjönk i minnen så jag hörde inte när Olle kom hem.
“Mamma! Jag är hemma,” ropade han med mörk röst från hallen. Jag hoppade upp, dukade fram mat, satte på vatten till teet.
Sen satt jag och såg på honom, kinden vilande mot handen.
“Mamma, jag måste berätta nåt,” avbröt Olle mina funderingar och sköt undan tallriken.
“Har något hänt?” Jag rätade på mig.
“Nej, alltså jo. Jag ska gifta mig.”
“Varför skrämmer du mig så? Jag trodde något hemskt. Jag är glad, Olle, Sofia blir en bra fru…”
“Jag gifter mig inte med Sofia. Hon är snäll, men jag älskar henne inte,” sa han plötsligt.
“Jaså? Jag trodde…”
“Vi gjorde slut. Jag gifter mig med Nelly. Hon är otrolig, så…”
Jag sJag lyssnade på honom, såg glädjen i hans ögon när han talade om henne, och förstod att vår lugna tid tillsammans var över.
