Emelie sprang genom köpcentret med en massa kassar, sprang förbi folk på rulltrappan, stressade och svor inom sig över den värdelösa killen Markus, som inte ens hade en bil för att hämta henne och ta henne med all shopping hem. Så hon fick beställa en taxi via en app. Och så klart kom bilen jättesnabbt. Hon fick grabba tag i alla kassar och springa genom hela köpcentret på högklackade skor ner till parkeringen.
Emelie var arg. Inte nog med att ingen kunde hämta henne, nu hade de dyra läderskorna dessutom gett henne skavsår.
“Tjejen, se dig för!” fräste en kvinna hon råkade smälla till med en kasse när hon skyndade ner för rulltrappan.
“Kolla runt lite istället för att stå och glo!” snäste Emelie, utan att ens vända sig om.
“Ohyfsad!” morrade den förolämpade kvinnan, men Emelie sket fullständigt i vad hon tyckte.
Hon sprang vidare mot parkeringen. Men först när hon kom ut genom dörrarna tänkte hon på att kolla taxins registreringsnummer. För sent. Chauffören hade redan avbokat. Och priset hade nästan dubblats. Emelie avbröt ilsket sökandet, stoppade telefonen i fickan och såg sig om. En ledig bänk stod precis där. Hon slängde irriterat alla kassar på den och sjönk ner själv, medan hon sparkade av sig den ena dumma, obekväma skon.
“Herregud! Allt är mot mig idag!” svor hon och knuffade till en kasse med shoppingskräp. Den föll sorgset ner på bänken och kvittot flög iväg.
Hon lutade sig bakåt, slöt ögonen och suckade. På sistone kändes det som om livet gjorde allt för att jävlas med henne…
***
Emelie hade alltid varit den som drömde om mer och inte nöjde sig med småsaker. Om det var en telefon, skulle den vara den senaste modellen. Naglar eller hårfärgning? Bara hos toppsalonger med de bästa hantverkarna. Och skor skulle vara av högsta kvalitet. Ungefär samma principer hade hon när det gällde killar. Fast där verkade det inte gå lika bra. Istället för generösa, smarta och snygga snubbar dök det bara upp “obskyra” alternativ. Gamla, feta, skalliga, dumma, fattiga, lata. Emelie var noggrann. Men hittade aldrig någon som uppfyllde hennes krav.
“Du kommer att bli ensam om du fortsätter så här”, sa mamman ibland. “En man värd sätts inte av pengar eller utseende.”
“Och ska jag då sitta och beundra hans *godhet* på nätterna?” replikerade den tjugofemåriga Emelie. “Förresten, för att kunna vara generös behöver man ju faktiskt pengar.”
Mamman visste inte vad hon skulle säga. Hon suckade bara. Emelie hade alltid ett svar, som om hon gått en retorikkurs – trots att hon bara jobbade som receptionist på en restaurang. Det var faktiskt där allt började. Eller, fick egentliga proportioner. Där såg hon de där kvinnorna i pälsar som rika karlar bjöd på middagar. Och hon tänkte: *Varför inte jag? Jag förtjänar också sånt.*
Men livet hade tydligen andra planer. De rika karlarna tittade inte ens åt hennes håll. Något hos henne avslöjade direkt den vanliga tjejen från en småstad, med en helt ok utbildning och en helt vanlig familj. Emelie drömde om en fästman med status, en fin tjänst, en dyr bil och skräddarsydda kostymer.
Men tiden gick, killarna runt henne byttes ut, och drömmarna blev bara en gammal idé. Till slut gav hon upp när Markus började uppvakta henne. En banktjänsteman, fyra år äldre, med en stabil men inte spektakulär inkomst. Han såg helt vanlig ut – ljust hår, gråa ögon, 175 cm lång, inte atletisk men inte heller slapp. Däremot hade han en rymlig tvåa, köpt på avbetalning. Men ingen bil. Markus tycke att i en stad med tunnelbana och bussar var bil onödig lyx.
Killen var väldigt snäll, men envis. Han bjöd ut henne, körde blommor till jobbet och tog med henne på dejt. Efter tre månader gick Emelie, efter mammans uppmaningar, med på det.
“Han är en bra kille, behandlar dig som en prinsessa, älskar dig – vad väntar du på? Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, sa mamman.
Motvilligt gick Emelie med på förhållandet. Men i själva verket hade hon det inte så dåligt med Markus. Han var faktiskt omtänksam och uppmärksam på sitt sätt. Han betalade för hennes nycker, tog med henne på semester – om än inte i femstjärniga hotell. Lagade middag, hämtade kaffe till sängen och lät henne shoppa med kompisarna. Och han var seriös, ville fria.
Nästan ett år gick. Emelie vande sig. Men hon slutade inte drömma. Och hon skämdes inte för att klaga för vännerna om att Markus inte levde upp till hennes förväntningar. Fast… det var ju faktiskt synd att gnälla…
***
“Varför är alla mot dig? Jag är i alla fall inte det”, hördes en rätt bredvid henne.
Emelie hoppade till, öppnade ögonen och vände sig om. Bakom bänken stod Viktor. För länge sedan, under gymnasietiden, hade han försökt flörta med henne, men hon hade skrattat bort honom framför alla kompisar.
Först kände hon inte ens igen honom. Istället för den pjollriga, finnige studenten stod där en snygg, bredaxlad kille med mörkt hår, en vältrimmat skägg och en läderjacka.
“Hej, oj, vad du har förändrats!” sa Emelie förvånat. “Det var… länge sedan.”
“Ja, det var det”, nickade Viktor. “Men jag kände genast igen dig. Vad gör du här ensam, utan sko och med en massa shopping?”
Emelie ryckte besvärat på axlarna och berättade om sina missöden. Hon nämnde först inte Markus.
“Du, ska jag inte köra dig hem?” erbjöd Viktor. “Bilen står precis här.”
Hon följde hans blick och såg en stor, svart lyx-SUV. Hon nickade genast och gnodde lite dramatiskt på sin ömma fot. Inom en minut hade Viktor hjälpt henne in i bilen, stödde henne under armen och placerat kassarna på baksätet. Emelie gav adressen. Under resan började de prata.
“Så, berätta – hur blev du så här lyckad?” frågade hon nästan kattlikt.
“Tur och rätt människor, antar jag”, skrattade Viktor och svängde vid ett ljus. “Men jag kan berätta mer, om vi tar en fika efteråt. Det finns ett bra ställe här.”
Emelie räknade snabbt i huvudet. Hela vägen observerade hon Viktor. Inget fanns kvar av den blyge killen från gymnasiet. Här satt en självsäker, snygg och uppenbarligen väldigt *inte* fattig man. Som var intresserad av henne.
Men när hon öppnade dörren till sin lägenhet och såg Markus stå där med en bukett blommor och ett förlovningsringsfodral i handen, insåg hon plötsligt att hon redan hade allt hon någonsin behövt.
