Förflutnas skuggor: vägen till en ny lycka
Erik klev ut från jobbet och höll på att halka på de isiga trappstegen. Kvällen innan hade det kommit blötsnö, under natten hade det fryset till, och på morgonen slet den kalla vinden i ansiktet. På gatorna tjöt bilar, förare tutade otåligt på väg hem. Förr skulle Erik ha blivit irriterad av köerna, men nu var de en räddning – han hade ingen lust att åka hem.
Något hade gått sönder i hans och Lenas förhållande. Sju år av äktenskap, som börjat under studenttiden, hade tyckts upplösas i vardagens tristess. Kärleken, om den ens funnits, hade dunstat bort och lämnat efter sig vanan. Erik undrade allt oftare: var var den känsla som en gång bundit dem? Hade den ens funnits?
Kriser händer i alla familjer, men han och Lena hade inga barn att kämpa för. Deras äktenskap, lugnt från början, hade aldrig präglats av passion. Erik hade inte förlorat huvudet för Lena, men det var bekvämt att vara med henne.
“Vi har varit tillsammans i fyra år,” sa hon en dag under universitetsåren. “Vad händer nu? Jag vill veta om jag finns med i dina planer.”
Hennes ord lät som en antydan om bröllop. Erik hade inte tänkt på giftermål, men svarade:
“Självklart finns du med. Vi tar examen, skaffar jobb, gifter oss. Varför frågar du?”
“Jag vill ha trygghet,” sa hon lågt.
“Oroa dig inte, allt kommer att hända: vit klänning, bröllop, barn,” sa Erik och höll om henne, övertygad om att det skulle bli så.
Lena nämnde inte ämnet igen före examen. Efter studierna fick de jobb – hon insisterade på att arbeta på olika företag. De träffades mer sällan. Inför hennes födelsedag tog Lena upp bröllopet igen:
“Mamma undrar när vi ska gifta oss.”
“Varför skynda på?” undvek Erik.
“Älskar du mig inte?” Hennes röst darrade av tårar. “Varför ha slösat bort min tid i så många år?”
Erik var van vid henne. Varför leta efter någon annan? På hennes födelsedag gav han henne en ring och friade. Lena strålade, och hennes mamma torkade tårar. Hemma förklarade Erik för sina föräldrar:
“Jag ska gifta mig.”
Hans mamma rynkade pannan:
“Varför så fort? Ni borde stabilisera er först. Eller är det omständigheter?”
Hon tyckte inte om Lena – för kontrollerande, trots hennes blyga yttre.
“Inga omständigheter,” sa Erik. “Vi älskar varandra. Fyra år tillsammans – vad mer ska vi vänta på?”
“Det är hennes idé,” suckade mamman. “Tänk efter, Erik.”
Men han hade redan bestämt sig.
Bröllopet i maj var vackert. Lena i vit klänning såg ut som vårens förkroppsligande. Barn? De bestämde sig för att vänta, köpa en lägenhet och bil först. Eriks föräldrar hjälpte till med kontantinsatsen. De köpte en tvåa och möblerade den. Fadern gav hon en gammal bil och köpte en ny åt sig själv. Livet såg ljust ut.
Men Lena blev besatt av en idé: Erik borde starta eget. Hon träffade en gammal kurskamrat som sålde elektronik och letade efter en partner.
“Jag är byggnadsarbetare, jag gillar mitt jobb,” invände Erik. “Konkurrensen är hård, det är meningslöst.”
“Jag trodde du ville jobba för dig själv,” envisades hon. “Alla behöver elektronik. Vi kan slå konkurrenterna.”
“Jag vill inte,” sa han bestämt.
Lena blev sårad. De bråkade allvarligt för första gången och pratade inte på flera dagar. Sedan försonades de, men hon återvände till ämnet och hävdade att ett företag skulle betala av lånet snabbare. Erik började misstänka att hans mamma hade haft rätt: han hade förhastat sig med äktenskapet. Älskade han Lena?
Som tur var gick hennes kurskamrat i konkurs, och ämnet var avslutat. De betalade av lånet, köpte en SUV till Erik och sedan en mindre bil åt Lena. Dags att tänka på barn. Eriks mamma oroade sig:
“Varför har ni inga barn? Är något fel?”
“Det kommer,” lugnade han utan att avslöja att Lena var emot det.
“Våra vänner har redan barn,” sa han till sin fru. “Vi kommer snart att fylla trettio. Vi har allt: jobb, lägenhet, bilar. Dags.”
“Vilka barn?” avfärdade hon. “Jag tänker inte säga upp mig för mammaledighet. Bl”Nej, jag vill inte bli en hemmafru – då kommer du bara att sluta älska mig,” sa hon och vände sig bort.
