— Du har ju en ny svärson nu, mamma! Hur kan du göra så här? — skrek Elin, alldeles upprörd. — Jag vill inte att du träffar honom mer! Tänk på mig för en gångs skull!
Elin är fyrtio och hennes röst darrade av ilska. För några år sedan skiljde hon sig från Pelle, och sedan tre år tillbaka är hon gift med en annan. Med Pelle levde hon i tolv år och fick dottern Saga, som nu är tio. Nyligen upptäckte Elin att hennes mamma, Birgitta, var på besök hos sin före detta make i småstan Granhult. Hon hade kört dit Saga för helgen och blev chockad av att se sin mamma, som på sistone allt oftare hängde hos Pelle. Elin kände sig sviken, och hennes sorg exploderade i en storm av ord.
Birgitta hade alltid drömt om en son, men ödet gav henne bara en dotter. När Elin förde hem Pelle gillade inte föräldrarna honom direkt. En vanlig bilmekaniker, utan eget boende, verkade inte som ett bra parti. Birgitta och hennes man var kyliga mot honom, men med tiden, speciellt efter makens död, såg hon Pelles gott hjärta. Han blev hennes stöttepelare, alltid redo att hjälpa till.
— Förlåt, Birgitta, — sa Pelle kort efter bröllopet. — Min mamma är död, men jag kan inte kalla dig ’mamma’.
Birgitta tvingade honom inte. Det räckte att han behandlade henne med respekt. Med åren lärde hon sig uppskatta hans snällhet och händighet. När Elin väntade på Saga och Birgitta hamnade på sjukhus efter en njuroperation, sprang Pelle mellan sjukhuset och hemmet. Han tog med mat, tröstade och stöttade. Efter utskrivningen tog han hand om allt hemma, så att varken Birgitta eller Elin behövde anstränga sig. Och när Saga föddes strålade Pelle av lycka — han blev den perfekta pappan och hjälparen.
Men åren gick, och Elin förändrades. Hon fick befodring på jobbet, träffade nya människor och började skämmas för sin man. Hon klagade på hans enkla kläder, sätt att prata och brist på examen. *Han kan inte ens föra en konversation om böcker!* klagade hon till sin mamma och jämförde Pelle med sina kollegor. Birgitta försökte försvara honom:
— Du valde honom själv, Elin. Pelle gillades inte av din pappa, men du envisades. Varför klagar du nu?
Hennes hjärta värkte när hon såg dotterns äktenskap falla sönder. Pelle tjänade mer än många professorer, fixade allt i hemmet och var en kärleksfull pappa, men Elin uppskattade det inte. En dag brast det för Birgitta:
— Pelle har ett hjärta av guld och gyllene händer! Inte ens en professor gör så mycket för sin familj!
Men Elin viftade bort det. Hon hade träffat Anders, en ny beundrare, och jämförde honom hela tiden med Pelle — och hittade bara fel på sin man. Snart skilde hon sig. Pelle lyssnade tyst, utan att skrika eller förolämpa. Han gick bara ut i köket, och Birgitta såg hans axlar darra av smärta. För honom var det ett hårt slag, men han hade käpt kylan i relationen länge.
Pelle lämnade Elin och Saga en tvåa de köpt under äktenskapet, medan han själv flyttade till ett litet rum i en gammal lägenhet han hyrde. Han betalade underhåll, köpte presenter till Saga, gick på skolsammankomster och hämtade henne på helgerna. Elin körde dit Saga, och allt var lugnt tills Birgitta började besöka Pelle oftare.
För ett år sedan kom Pelle till henne själv:
— Ursäkta att jag inte kommit förr. Om du behöver hjälp med något, säg till. Och du får gärna hälsa på mig.
Så började deras vänskap. Pelle fixade kranar, hjälpte med matkassen, och Birgitta kom med hembakta bullar och pratade strunt. De och Saga promenerade ofta ihop, och Birgitta kände att Pelle blivit som en son för henne. Elin hade dragit sig undan efter sitt nya bröllop, ringde sällan, och Birgitta uppskattade mer och mer den värme hennes före detta svärson gav henne.
Men när Elin fick reda på deras umgänge exploderade hon:
— Vadå, ska du adoptera honom nu? Hur kan du umgås med honom när jag har en ny man?
Hennes ord sårade, men Birgitta gav inte upp. Pelle var hennes familj, någon som stöttat henne i de mörkaste stunderna. Hon såg inget fel i deras vänskap, men Elin uppfattade det som förräderi. Nu pratar dottern knappt med sin mamma, och Birgitta känner sig splittrad mellan sin kärlek till Elin och sin tillgivenhet för Pelle.
Hon har bestämt sig för att inte ge efter. Pelle är en del av hennes liv, en som bevisat sin lojalitet. Elin får vara arg, men Birgitta tänker inte ge upp någon som blivit som familj. Hon hoppas bara att dottern en dag förstår: ett gott hjärta är viktigare än gamla sårade känslor. Vad tycker ni — har mamman rätt att behålla kontakten med sin före detta svärson, eller har dottern rätt att vara arg?
