Kulturhuset i den lilla småstaden i Dalarna var gammalt men varmt. Barnen trängdes i salen med blickarna fastnaglade vid scenen. Där, under skenet av gamla strålkastare, stod återigen Konrad Bengtsson – en äldre trollkarl som alla i trakten kände igen. Hans hatt, slitna men alltid full av överraskningar, hade redan blivit en lokal legend.
Han var ingen vanlig cirkusartist. Konrad var en man med ett gott hjärta och en barnslig själ. I varje föreställning fanns det magi – inte av trick, utan av hopp. Idag var sista numret: ur hatten skulle han plocka fram en levande höna vid namn Klara. Salen höll andan.
— Och nu… uppmärksamhet! ropade trollkarlen teatraliskt och drog fram en rufflad fågel ur hatten.
Barnens jubel fyllde rummet som en vårvind: skratt, applåder, glädjerop. Men när Konrad redan skulle buga sig, fångade han en blick. En enda – som inte skrattade eller lekte. En sjuårig pojke i sista raden, som stirrade oavvänt på hönan med stora, allvarliga ögon.
— Hej på dig, lilla vän. Är du ensam? frågade trollkarlen när han närmade sig.
— Är höna äkta? viskade pojken med förundran.
— Självklart! Vill du klappa henne? Hon heter Klara.
Pojken närmade sig försiktigt, strök handen över fjädrarna. Ögonen glittrade, läpparna darrade.
— Är hon inte rädd när hon sitter i hatten?
— Klara är inte rädd. Hon är modig. Som du.
— Emil! ropade en röst.
En trött kvinnas gestalt närmade sig.
— Emil, varför måste du alltid ställa till det? suckade hon och vände sig mot Konrad. — Förlåt. Han är… speciell. En riktig liten idéhavare.
— Är du hans mamma?
— Nej, jag är hans familjehemsförälder. Han har varit i fosterhemmet sedan föräldrarna… ja, ni förstår.
När Emil lämnade salen med sänkt huvud, kände Konrad ett styng i bröstet – han kunde inte bara glömma honom.
— Kan du ge mig adressen till fosterhemmet?
Kvinnan såg förvånad ut men uppgav gatan och numret.
Hel natten låg Konrad vaken. Han mindes hur han, efter skilsmässan för många år sedan, förlorat kontakten med sin egen son. Och nu, när han såg in i den här pojkens ögon, kände han det som om ödet gav honom en andra chans.
På morgonen kom han till fosterhemmet med en stor påse godis. Emil satt i ett hörn, avskild från de andra barnen. När han fick syn på Konrad lyste han upp. Och när såg att han hade tagit med sig Klara – hoppade han av lycka.
Så började deras vänskap. Först sporadiska besök, sedan utflykter till Kolmården, böcker och tecknade filmer. Emil växte fast vid honom, och Konrad – också.
En dag vågade han sig fram till Margareta, fostermamman:
— Jag skulle vilja adoptera Emil.
— En ensam man… det tillåter inte lagen, svarade hon mjukt men med sorg i blicken.
Trollkarlen sänkte huvudet. Han visste inte att Margareta redan länge iakttagit honom. Och varje gång han kom, slog hennes hjärta snabbare. Hon hade också blivit förtjust i den här underlige, lite komiske men oändligt snälle mannen.
En vecka senare, medan Emil satt på en bänk och höll Klara i hönans knubbiga fot, frågade han plötsligt lågt:
— Får jag bo hos dig?
Konrad stelnade till. Hur skulle han förklara papperen, omöjligheterna?
Men pojken tittade upp på honom med trofasta ögon och sa:
— Om Margareta följer med oss då? Hon är snäll. Hon kan bli din fru, och min mamma. Då blir vi en riktig familj.
Konrad vred på huvudet. Där, vid fönstret, stod Margareta. Och plötsligt insåg han – pojken hade rätt.
Han sprang fram till henne, hjärtat bultade, tusen tankar rusade genom huvudet. Men han behövde inte säga något. Hon läste allt i hans blick. Hon visste redan.
Emil sprang fram och kramade om dem båda.
Och i det ögonblicket, bland gammal färg och lukten av tvättmedel, i korridoren på ett vanligt fosterhem, föddes en familj.
En sådan som man drömmer om i sagor.
