Ibland undrar jag: hur kan vissa människor vara så fräcka att de så ihärdigt kräver det som inte är deras, samtidigt som de gömmer sig bakom omsorg och ålder? Min svärmor är ett levande exempel på en sådan person. Hon heter Birgitta Larsson, är sextiosju år, och de senaste två åren har hon haft en enda dröm: att få oss att lämna vår tvåa i Göteborg så att hon själv kan flytta in, och i gengäld “gåva” oss hennes förfallet hus i Mölby.
På ytan verkar hon som en omtänksam mor, en äldre kvinna trött på vardagen. Men bakom den masken döljer sig en slug beräkning. Huset hon tvingar på oss borde egentligen ha rivits för länge sedan. Utanpå är grunden sprucken, taket läcker, fönsterkarmarna ruttna. Inuti är det kallt, mögel, skeva golv och en lukt av fukt. Birgitta Larsson har inte lagat något där på åratal, förutom att hon skött blomrabatterna och klippt en vinbärsbuske – det är hela hennes hushållning.
När hon kommer på beskick börjar hon direkt:
“Vad mysigt ni har här! Allt så fint och prydligt. Jag skulle också vilja bo så.”
Och sedan, som om det inte vore avsiktligt:
“Kanske ni skulle flytta ändå? Och jag kunde ta er lägenhet…”
Först sa jag inget. Sedan började jag skämta bort det. Men nu skakar jag bara av hennes blick, fylld av dold medömkan: “Åh, jag är så gammal, orkar inte… det är så tungt att bo i huset…” Som om golven i lägenheten moppar sig själva? Dammet försvinner av sig självt? Renoveringen görs utan ansträngning? Birgitta tror på fullt allvar att en lägenhet är som ett hotell med städig dygnet runt. Hon förstår inte – eller låtsas inte förstå – att vi lagt ner tid, pengar och möda i vårt hem. Att inget här “kommit från himlen”, utan krävt slit och investeringar.
Vi har gett henne en rimlig lösning:
“Sälj huset, lägg till lite, och köp en etta. Då bor du varmt, utan trädgårdsarbete, med alla bekvämligheter.”
Men nej! Hon tror att hennes halvt förstörda hus är värt som en lyxvilla – minst tre miljoner! Men i verkligheten knappt hälften, enligt mina beräkningar. Och det räcker ändå inte till en ordentlig etta i stan. Vi har sagt det rakt ut. Men det går inte in.
“Vem ska ens vilja ha det där huset?” försökte jag.
“Det har själ! Din Oskar föddes där! Det behöver bara lite kärlek,” svarar hon.
Kärlek… Ett hus där väggarna faller sönder?
Och så kommer det igen, om och om igen. Varje besök samma visa:
“Vad skönt ni har det! Tänk om ni ändrade er?”
Nyligen tappade min man tålamodet:
“Mamma, vi kommer inte ge dig vår lägenhet. Och vi flyttar inte till ditt hus. Så det kan du glömma.”
Hon blev sur, gick, och har demonstrativt inte ringt på över en vecka. Kränkt. Varför vill hennes son och svärdotter inte “göra henne lycklig” och ge henne det hem de byggt upp?
Jag är trött. Jag förstår inte hur man kan vara så blind för andras gränser. Vi är ett ungt par. Vi jobbar, har planer, kanske vill ha barn snart. Var ska de växa upp? I ett hus med spis och sprickor i taket? Eller ska vi investera i något som borde ha skrotats för längesen?
Det som irriterar mig mest är inte ens hennes förslag, utan hur hon förmedlar det. Som om vi vore egoister. Som om vår lägenhet vore hennes räddning, och vi hjärtlösa människor som vägrar släppa in henne i “paradiset”. Allt vi ber om är att få behålla det vi skapat.
Nu har vi bestämt oss för att undvika ämnet. Hon vet svaret. Det är slutdiskuterat. Om hon verkligen har det svårt i sitt hus – låt henne sälja och hitta en lägenhet inom sin budget. Men under vårt tak kommer hon inte bo. För vår lägenhet är ingen trofé för att man blivit gammal, eller ersättning för moderskap. Det är vårt hem. Och det ger vi inte bort.
