»Mamma är övertygad om att min pojkvän är med mig för lägenhetens skull… Men jag är rädd att hon kommer förstöra min kärlek«
Jag heter Elin, tjugosex år gammal. I flera år har jag bott med mamma i en mysig trea mitt i Stockholm. Mina föräldrar skilde sig för länge sedan – jag gick fortfarande i grundskolan. Pappa flyttade till Göteborg och sedan dess dyker han bara upp i mitt liv vid högtider: ett samtal julen, ett kort »grattis på födelsedagen« – det är allt. Han lämnade kvar lägenheten åt oss och försvann.
Mamma har aldrig byggt upp ett nytt kärleksliv sedan dess. Det fanns försök, beundrare, men inget allvarligt. Hon slutade upp i mig, jobbet, vardagen. All hennes uppmärksamhet och omsorg vilade på mina axlar. Jag har i gengäld alltid varit öppen med henne. Berättat om varje bekant, varje kille jag dejtat. Men inget blev av – fel blick, fel ord, fel känsla. Jag ville inte slösa bort någons tid, så om gnistan inte fanns där avbröt jag direkt.
Sedan kom Viktor. Vi träffades på en föreläsning vid Uppsala universitet. Redan från början fanns det något speciellt mellan oss – en lätthet, värme, nyfikenhet. Han påträngde sig inte, men var ändå nära. Frågade, lyssnade, hjälpte till, kunde prata så jag glömde allt annat. Vi började träffas.
Jag berättade som vanligt för mamma. Vi har alltid haft ett förtroendefullt förhållande. Men den här gången var hennes reaktion oväntad – kall, spetsig, nästan fientlig. Hon hade aldrig träffat Viktor, men var genast emot honom.
»Han kommer från landsbygden«, sa hon med avsmak. »Flyttade till huvudstaden för studier? Javisst. Och nu har han hittat dig med en lägenhet. Jag förstår varför han vill vara med dig.«
Jag trodde inte mina öra. Mamma, som alltid sagt att lycka handlar om kärlek och respekt… nu påstod att min kille var intresserad av mitt boende. Jag försökte argumentera. Sa att Viktor aldrig nämnt boende, pengar eller fördelar. Han jobbar, delar en etta med en kompis, och har aldrig ens föreslagit att flytta ihop. Han ger blommor, möter mig efter föreläsningar, planerar överraskningar. Allt det för en lägenhet?
Men mamma var obeveklig. Hon skapade scener, grät, sa att jag »binder mig till en opportunist«. Bönföll mig att lämna honom, menade att allt var »för min skull«. Att hon »skyddar min framtid«. Att jag är »för godtrogen och naiv«.
Jag märker hur tvivlet smyger sig på. Efter varje samtal med mamma tänker jag: tänk om hon har rätt? Tänk om Viktor har dolda motiv? Jag börjar granska hans handlingar, analyserar varje ord. Fast han förblir sig lik – snäll, omtänksam, närvarande. Han ber inte, kräver inte, anklagar inte. Han är här bara för att han vill.
Men oron växer. Jag splittras mellan mamma, som alltid funnits där, och mannen jag älskar. Mamma känner att hon tappar kontroll. Det gör ont för henne att jag växer, blir självständig, vuxen. Kanske är hon rädd att bli ensam. Kanske kan hon inte acceptera att jag bygger ett liv utan henne i centrum.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar Viktor, men mammas anklagelser tar ro ifrån mig. Jag kan inte njuta av våra stunder – varje kyss bär på rädsla, varje leende på tvivel.
Jag är trött. Jag vill bara vara lycklig. Älska utan att försvara mig. Vill att mamma stöttar mig som förr. Men för henne är jag väl fortfarande ett barn som inte kan välja rätt.
Kanske är hon verkligen rädd att bli ensam. Kanske driver hennes egen ouppfyllda kärlek henne att skydda mig för hårt. Men får man krossa kärlek av rädsla?
Jag vet inte vem som har rätt. Jag vill bara tro att Viktor är äkta. Att det inte handlar om lägenheten, bekvämlighet – utan om kärlek. Precis som för mig.
