Jag gav mig själv ett löfte: om mamma försvinner, följer jag efter henne…
Jag var bara några år gammal när jag första gången hörde ordet “prövning”. Då förstod jag inte vad det innebar, men nu, vid 44 års ålder, kan jag med säkerhet säga: hela mitt liv har varit en serie av prövningar, den ena tyngre än den andra. Och utan mamma hade jag gett upp för länge sedan. Utan henne är jag ingen. Därför har jag fattat ett beslut som kanske verkar galet, men det är mitt: om hon försvinner, gör jag det med.
Jag heter Elsa. När jag föddes, gav läkarna inga förhoppningar till mina föräldrar. En sällsynt form av systemisk artrit som för varje år skulle låsa mina leder allt mer, beröva mig rörelsefrihet, förmågor och hopp. Jag var tre år gammal när jag förstod att jag inte var som alla andra. Andra barn kunde springa, hoppa, klättra i lekställningen. Men jag satt på bänken och tittade på. Ibland försökte jag resa mig – smärtan genomborrade mig till tårar.
Mina föräldrar valde att inte få fler barn. De ägnade hela sitt liv åt mig. Pappa, en lysande matematiker, lämnade forskningen och började ta alla möjliga extrajobb för att mamma och jag inte skulle behöva något. Han arbetade tjugo timmar per dygn för att köpa två lägenheter till oss, en att hyra ut och en att bo i. Han byggde ett sommarhus och blev delägare i ett företag tillsammans med sin bror – allt för att säkra min framtid.
Han tog farväl när jag var tjugo. Mamma blev kvar. Den enda. Starka. Obevekliga. Vackra kvinna som aldrig klagade. På morgonen – träning, sedan frukost, behandlingar, dropp, bandager, läkarbesök, översättningar, möten, samtal, konsultationer – hon är vid min sida i allt. Inte för ära, inte för att hon måste, utan för att hon älskar.
Jag fick undervisning hemma. Sen lärde jag mig engelska, tyska, italienska och franska. Jag jobbar som översättare. Online. Ibland blir jag inbjuden till seminarier – och mamma är alltid nära. Vi är en och samma. Hon är inte bara min mamma hon är mitt universum.
Ja, det gör ont. Ja, varje rörelse är en ansträngning. Ja, jag kommer aldrig att få barn. Jag kommer inte att gifta mig. Jag kommer inte att spela Chopin. Jag kommer inte att bli läkare, som jag drömde om. Men jag lever. För att mamma lever.
Vi talar aldrig om framtiden. Det är vår tysta överenskommelse. Jag vet att en dag kommer hon att försvinna. Så är livet. Och jag vet att min kusin, Klara, behöver ta hand om mig – mamma har diskuterat allt med henne, skrivit papper, testamente, lägenheten. Jag fick reda på det av en slump. Men jag sa inget till dem. För om jag skulle säga något, skulle jag behöva säga sanningen. Och sanningen är: jag vill inte leva utan mamma.
Jag är inte rädd för smärta. Jag är inte rädd för ensamhet. Jag är rädd för tomheten. Och den tomheten kommer med hennes sista andetag. Då kommer jag att göra mitt val. Det finns många sätt att lämna värdigt – utan medlidande, utan skrik, utan drama.
Men så länge mamma är här – kommer jag att leva. För hennes skull. För hennes leende. För att varje morgon ska veta: jag är fortfarande här. Där ligger hela meningen.
