I förlossningsavdelningen fick svärdottern veta att svärmor hade flyttat in hos dem.
De unga föräldrarna blev genast undanträngda av den nyblivna mormodern från sin egen son.
Hemma upptäckte Elin att hennes köpta badbåge och förpackning med blöjor hade förpassats till balkongen.
– Så bra att ni får en pojke! Jag har alltid drömt om att döpa en son till Sture. Nu kan ni åtminstone ge honom det namnet! kvittrade svärmor glatt i telefonen.
– Birgitta, vi har redan valt namn. Han ska heta Erik. Erik Andersson låter perfekt, försökte Elin förklara, överraskad av förslaget.
– Du vägrar ju ens lyssna! Erik? Det finns ju massor av dem. Jag gav honom ett starkt och vackert namn, men du vrider på näsan? Jag förstår. Du är egoistisk, fräste svärmorn och lade på.
»Hon döpte sina egna söner till Anders och Magnus! Men till barnbarnet hittar hon inget bättre än Sture«, tänkte Elin irriterat.
När hon berättade för maken om samtalet med hans mor, skrattade Anders bara:
– Minns du din dröm? Vilken fisk såg du där?
***
Elin och Anders hade varit gifta i över tio år utan barn.
Först var de upptagna med karriärer och lägenhetsköp, sedan reste de.
När de närmade sig trettio och ville skaffa barn, visade det sig svårare än väntat.
Långa läkarbesök, undersökningar och behandlingar följde. Allt borde vara bra, men graviditeten uteblev.
På deras tolfte bröllopsdag medgav paret sorgset att de kanske förblev barnlösa. Anders torkade hastigt en tår och sa:
– Det är inte vår ödestimme. Men jag älskar dig och vill dela ålderdomen med dig.
Exakt en månad senare drömde Elin en livfull och märklig dröm. Hon gick in i badrummet och såg en enorm lax simma i det fyllda karet.
– Anders, kom! Titta vilken fisk vi har! Hur har det här hänt? Du fiskar ju aldrig! ropade Elin… och vaknade.
Det var morgon. På väg till jobbet delade hon drömmen med Anders, som flinade:
– Kanske jag borde börja fiska? När du redan ser fiskar!
Vid fikat på jobbet berättade Elin drömmen för kollegorna.
Margareta log hemlighetsfullt och blinkade:
– Jaså, Elin! Du fångade en fisk för livet.
– Hur menar du?
– Det är en graviditetsdröm. Kom ihåg vad jag sa!
Elin suckade. Hon hade slutat hoppas. Men när hon räknade efter, insåg hon att hon var fem dagar försenad.
Nästa morgon stirrade hon på ett positivt test.
Graviditeten utvecklades bra, med endast mållighet de första tre månaderna.
Sedan blev svärmorn huvudbesväret.
***
Birgitta var en handlingens kvinna som längtat efter barnbarn. Så fort hon fick veta om graviditeten, började hon dirigera Elin.
– Du behöver minst femtio bomullsvindlar. Är strykjärnet redo? De måste tvättas och strykas på hög värme!
– Jag tänkte inte använda vindlar. Nu finns bodys och blöjor.
– Vad pratar du om? Du får en pojke! Inga plastblöjor – det blir som i ett växthus! Bara gasbindor. Jag lär dig, annar förstör du hans hälsa!
– Okej, men jag vill välja färg och mönster, gav Elin med sig.
– Vi fixar det, lugnade svärmorn.
En vecka senare ställde Birgitta fram en stor påse vindlar:
– Tänkte du inte springa i affärer och samla baciller? Titta vilken fin bomull!
Elin öppnade besviket paketen: skrikiga färger med jätteliga ankungar och bilar.
»Ja, hon har redan köpt dem. Bättre att inte tjafsa.«
På förlossningen fick Elin veta att svärmorn flyttat in för att “hjälpa en vecka eller två”.
Utmattad efter förlossningen orkade Elin inte protestera.
– Så konstigt du håller honom! Ge hit, jag visar hur man gör, hälsade Birgitta dem vid utskrivningen.
Hemma upptäckte Elin att badbågen och blöjorna flyttats till balkongen.
– Jag lär er bada honom ordentligt! Lägg en duk i botten istället för era konstiga grejer. Annar vrider ni ur led på min Sturre!
– Han heter Erik, påminde Anders.
– Ni kan kalla honom vad ni vill, men för mig är han Sturre! Kom nu, lilla laxen! Badet måste ångas, annar blir han förkyld! svärmorn stressade med varmvattenet.
När badet var klart, tog Birgitta barnet och skrek åt Anders att stänga dörren.
Pojken grät medan mormor tvättade honom med tvål. Efteråt svepte hon honom i dubbla vindlar.
– Det är varmt här, invände Elin.
– För er kanske. Han fryser! Mössan stannar på – låt honom sova så!
Natten blev orolig. Barnet vaknade ständigt av våta gasbindor.
Föräldrarna bytte och svepte om, utmattade. Vid morgonen tärmde en berg av tvätt och mörka ringar under ögonen.
Lille Erik fick värmeblad av för tighta vindlar.
– Det är ingen värmeblad! Du har ätit något dumt, hävdade Birgitta.
– Jag lever på kyckling och grynsaker!
– Kanske din mjölk inte duger? Bättre med ersättning!
– Nej, jag ammar, envisades Elin.
Birgitta fnös och gick. Men varje morgon stormade hon in vid minsta ljud och tog barnet:
– Gå och laga mat istället! Här, jag har en napp!
Erik spottade ut den, men Birgitta försökte ändå.
Vid första viktkontrollen visade han viktnedgång.
»Hon rycker honom från bröstet hela tiden. Nu sätter jag stopp«, beslöt Elin.
Nästa morgon bröt sig Birgitta in:
– Gå och städa! Jag tar honom.
– Nej tack, han äter, svarade Elin bestämt.
– Är det något att äta där? muttrade Birgitta.
– Det finns. Ni får honom när han är mätt.
När Elin slutade låta svärmorn ta honom, började Erik gånga.
Birgitta suckade och klagade att Elin plågade honom.
»Nu räcker det«, sa Elin till Anders. Be din mor åka hem.
Efter samtalet blev Birgitta sårad:
– Jag tänkte stanna månader till! Min Sturre behöver mig!
– Vi kommer på besök, lovade Anders.
De åkte nästan varje helg. Birgitta ryckte åt sig barnet och kysste honom på munnen:
– Vila ni! Vi umgås.
Vid hemfärden sa hon:
– Lämna honom här! Han trivs.
– Ska du ge honom nån mjölk? skämtade Elin en gång.
– Jag köper den bästa ersättningen! Inte som din tunna skit!
– Dags att åka, avbröt Anders.
På väg ut sa Elin:
– Hon fick inte nog av dig och din bror?
– Vi växte upp mest hos morfar och mormor, erkände han.
– Men vi födde inte Erik för hennes skull. Hon får acceptera att vara mormor – inte mamma.
