Ulla Johansson hade länge drömt om att byta sin gamla gräsklippare. Den gamla fungerade inte längre som den skulle. Och äntligen blev det av! En trevlig försäljare hjälpte henne att lasta en färgglad låda i kundvagnen. Ulla tänkte inte på att hon själv skulle behöva lasta ur lådan och få den in i bagageutrymmet på något vis.
Hon rullade vagnen mot parkeringsplatsen när hon plötsligt hörde en mycket behaglig mansröst bakom sig:
— Får jag lov att hjälpa till?
— Tack, det vore väldigt snällt! — sa Ulla och log medan hon rättade till sitt hår.
Medan mannen rullade kundvagnen mot hennes VW Lupo hann de lära känna varandra. Mannen hette Erik och hade precis fyllt sextio år. Med tanke på Ullas ålder, hon skulle snart fylla sjuttiotre, var han nästan som en ungkarl.
— Min fru gav sig iväg, satte sig på kvasten och flög iväg! — sa Erik och gestikulerade för att visa vad som hänt. — Och här är jag nu, alldeles ensam. Men jag jobbar, ja.
— Är det sant? Jag själv är pensionär. Var jobbar du? — frågade Ulla för att hålla igång samtalet. Hon hade blivit änka för nästan trettio år sedan och hade under tiden haft några relationer, men hon hade kommit fram till att hon trivdes bäst ensam. Hon kunde leva som hon ville utan att vara beroende av någon annan.
— Jag? Jag jobbar som elektriker, på ett fastighetsbolag.
— Det låter trevligt. Jag kan tänka mig att det är lätt att träffa folk på ett sådant jobb! — blinkade Ulla till honom.
— Åh nej, jag letar efter en kvinna med klokskap och charm. Som du. Kan jag få ditt nummer?
— Tack för komplimangen, Erik, men nej tack. Jag har lärt mig min läxa. Här är min bil. Jag ska bara öppna bagaget.
Hon tryckte på fjärrkontrollen och bagageluckan öppnades. Medan Erik lastade in lådan tänkte hon:
“Varför inte ge honom mitt nummer? Men utan att flytta ihop. Bara umgås. Han verkar inte dum. Och visst börjar det bli jobbigt att sköta torpet själv. Ständigt få be grannen om hjälp: att beskära äppelträdet, ställa om regntunnan… Men tänk att ha en egen man.”
Som om han kunde läsa hennes tankar sa Erik:
— Det är tufft att vara ensam kan jag tänka mig? När jag går genom samhället ser jag hus där gräset växer vilt. Där bor det oftast äldre kvinnor som inte orkar klippa längre. Jag brukar hjälpa till ibland.
Ulla blev irriterad av jämförelsen. Vilken “äldre kvinna” menar han? Än så länge klarar hon sina fyra lotter själv.
— Bra gjort, Erik. Fortsätt att hjälpa till! Jag klarar mig fortfarande rätt bra själv, tack ändå!
Hon stängde bagageluckan och satte sig i sin lilla bil.
— Vänta lite nu! Vem ska hjälpa dig med att lasta ur den tunga lådan? — ropade han efter henne, men hon startade motorn och låtsades inte höra, vinkade bara vänligt till honom när hon körde iväg.
“Gräsklipparen behöver jag ju bara lasta ur på torpet. Där kan ju alltid grannarna Lars eller Nils hjälpa till,” tänkte hon och kikade i backspegeln på den alltmer avtagande figuren av Erik.
Hon skulle just ta fram sin mobil när en kallsvettning sköljde över henne: väskan var borta! Hon brukade alltid lägga den på passagerarsätet! Och i väskan fanns allt: kortet, passet, telefonen, plånboken, lägenhetsnycklarna… Katastrof! Erik hade distraherat henne och stulit väskan! Vad ska hon göra? Ringa polisen?! Det finns ju övervakningskameror på parkeringen! O, herregud! — Ulla var på gränsen till att bryta ihop.
Hon stannade, tog ett djupt andetag. “Lugn nu. Annars går det illa… Andas in… andas ut… Jag tog ju ur nycklarna ur väskan… andas djupt… slog av larmet… utandning. VAR LADE JAG VÄSKAN??”
Erik stod med dystra tankar: att han inte behövdes av någon. Inte ens med sina två händer, som vissa sa var som av guld. Då såg han den röda, nästan leksaksaktiga, bilen komma tillbaka.
“Hon ångrade sig,” tänkte han.
När Lupo rullade upp bredvid honom öppnade han dörren artigt och blev förvånad när kvinnan han just hade hjälpt var arg.
— Ge mig tillbaka min väska, Erik! Annars måste jag tillkalla polisen! — attackerade Ulla honom.
— Jag förstår inte… — stammande mannen.
— Ni är säkert ett helt gäng? En som distraherar och en annan som stjäl väskor från framsätet! Och jag som trodde du var en respektabel man!
Mannen funderade. Jag tror du, när du öppnade bagaget, kanske lade väskan där.
Ulla öppnade bagageluckan med skakande händer. Väskan låg där.
Hon greppade väskan, och spänningen rann av henne i form av tårar. Hon lutade sig mot mannen och sa genom tårarna:
— Förlåt, snälla! Jag blev bara så rädd… Allt, allt finns där i… Åh, vilken lättnad!
— Det händer. — log Erik. — Kanske ska vi gå och ta en fika?
— Jag dricker inte kaffe, jag får halsbränna av det.
— Själv föredrar jag te. Men vad sägs om en glass?
— Vi kan ses imorgon. Vid stadsparken, ingången, sju på kvällen. Låter det bra?
— Perfekt! Men kan jag inte få ditt nummer nu? Nu när jag äntligen har rensat mig i dina ögon?
— Kanske det. Vi ses imorgon, Erik. — vinkade Ulla åt honom.
Hon körde genom välbekanta gator, nöjd och glad.
Allt eftersom hon tänkte på att väskan verkligen kommit till rätta!
Nästa dag funderade Ulla länge på vad hon skulle ha på sig. Garderoben var full av kläder, men hon ville se särskilt fin ut. Till slut valde hon en ljus klänning med små blommor som smickrade hennes figur och la en lätt jacka över.
Klockan sju på kvällen anlände hon till parken. Erik väntade redan vid ingången, med en liten ask i handen.
— Hej, Ulla! Här, det här är till dig.
— Vad är det?
— Choklad. Jag tänkte att du kanske gillar det.
— Tack, det stämmer bra, — sa hon och log.
De promenerade långsamt genom parken, pratade om allt mellan himmel och jord. Det visade sig att de hade mycket gemensamt: båda älskade torpet, naturen, böcker. Erik berättade historier från sin ungdom, Ulla mindes roliga händelser från sitt liv. De skrattade som gamla vänner.
Vid ett tillfälle kom de fram till ett café med en uteservering. Erik föreslog en glass, och Ulla, något generad, gick med på det.
— Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en trevlig person så här av en slump, — erkände hon.
— Inte jag heller. Livet är allt bra ibland.
Efter glassen följde han henne hem.
— Jag trivdes verkligen med kvällen, — sa Erik lite generat.
— Jag med.
— Kanske vi ses igen? Kanske på lördag?
Ulla funderade. Varför inte?
— Absolut. Men nästa gång till mitt torp. Så får vi se om du kan hugga ved.
Erik skrattade.
— Sagt och gjort!
Så började deras vänskap, och sedan något mer. Naturligtvis rusade Ulla inte i sina slutsatser, men hon kände att Erik blev en viktig person i hennes liv. Och några månader senare, när hon arbetade på torpet och såg hur han skickligt klippte gräset med hennes nya klippare, insåg hon att hon aldrig skulle vara ensam igen.
