— God morgon, min lilla solstråle! Det godaste av alla goda morgnar. — Mamma satte sig på sängkanten och strök mig över huvudet. — Du har blivit så stor, en nästan vuxen man. Grattis på födelsedagen, lilla Pär. Mamma kysste mig på kinden och la en låda på bröstet. — Tack så mycket. — Jag kysste henne tillbaka och hon lämnade rummet. Idag är det den 17 juni och jag har blivit 17 år. Jag rev av pappret och hoppade av glädje. En ny supermodern telefon. En sådan hade jag aldrig ens vågat drömma om! För två veckor sedan tappade jag min på en joggingtur i parken. Och två veckor utan kontakt i vår hektiska värld är en mardröm. Nu måste jag återskapa alla nummer och ringa mina vänner. — Pär, mormor ringde — ropade mamma från köket — hon kunde inte nå dig på det gamla numret. Ring henne. — Okej mamma, snart. När jag fick ordning på telefonen, började jag memorera mormors nummer +46 ** *** 7158 eller 5871? Det är 7158. Telefonen ringde… Inga levde sitt liv i ett gammalt hus på utkanten av byn. Snart skulle hon fylla 80 år. Varför lever jag? Ingen behöver mig. Nisse, min man, tog Gud för 10 år sedan. Och för ett år sedan dog min dotter, svärson och femtonåriga barnbarnet Pär i en bilolycka. — Mormor Inga pratade med sig själv som vanligt. — Vad lever jag för? Vem behöver mig? Ingen familj. Inga släktingar. Grannarna föreslår att jag ska flytta till stan, min dotter efterlämnade en lägenhet där. Stor, tre-rumslägenhet… Men vad ska jag göra där ensam? Titta på folk från balkongen bara… Men här är det frisk luft. Hönor. Grannarna, som är nästan som familj, har bott sida vid sida hela livet. Nej. Jag måste dö på min egen bänk. Jag är för gammal för att byta plats. Telefonen på bordet ringde. En present från dottern. Inga laddade den av vana, trots att ingen ringde. Året hade gått i tystnad, men plötsligt ringde den. Ett okänt nummer. — Hallå… — Hej mormor! — hördes det i luren. — Förlåt att jag inte ringt på länge. Det här är mitt nya nummer. Jag tappade bort det gamla någonstans. Mamma sa att jag skulle ringa dig eftersom du oroar dig. Inga placerade handen mot bröstet och satte sig på soffan. Det gjorde ont där inne. — Pär, mitt barnbarn, är det du? — viskade mormor Inga bleknande. — Självklart är det jag! Vem annars? — fortsatte rösten i luren — Mormor, förlåt att jag inte kan komma och hälsa på dig. Jag försöker, men något kommer alltid i vägen. — Pär, mitt barnbarn, hur är det med dig? — grät Inga i telefonen. — Jag skulle komma till er, men katten Barbro håller mig tillbaka. Han är gammal. Vem ska ta hand om honom om inte jag är här? — Mormor, gråt inte. Jag har tentor. När de är över och jag vet vart jag ska, kommer jag till dig en hel månad. Jag saknar dina piroger så mycket. Håll ut. — Pär, min blomst, tack för att du kunde ringa. Om du kan, ring igen. — fortsatte mormor att gråta. — Mormor, vad säger du? Vill du att jag ska ringa varje dag? Jag har numera ett bra abonnemang. Jag ringer dig gratis. — Hur är föräldrarna? — De har det som i paradiset! Jag tror de upplever en andra smekmånad. Nåväl mormor, jag måste gå nu. Jag ringer imorgon. Puss och kram! — Luren föll i tystnad. Inga reste sig. Hon gick till ikonen och korsade sig med skakig hand. Sedan började hon förbereda sig för att handla. Mjöl och jäst skulle köpas. Som om man blivit släppt från en börda… Två veckor kvar. Livets gnista lyste i Ingas ögon. Pär lade på. Mormor verkade konstig idag. Hon gratulerade mig inte på födelsedagen. Grät. Hon blir nog gammal. Jag borde verkligen ringa henne varje dag. Hon är ju ganska gammal nu. Snart 60 år. Två veckor flög förbi som en dag. Pär tog sina tentor. Varje kväll ringde han Inga och de pratade länge. Han berättade om proven. Om studentbalen. Mormorn som tidigare älskade att ge honom råd, var nu mest tyst och suckade bara. — Mamma, jag är hemma! — Pär gick till badrummet för att tvätta händerna. Från köket hördes mammas missnöjda röst. — Pär, vi förstår att du är upptagen. Att du har tentor och ansökningar. Men kan du hitta en minut att ringa mormor? Hon är den enda vi har kvar. Hon ringer mig och klagar på att du glömt henne. — Helt otroligt! — Pär gick in i köket. — Mamma, jag ringer henne varje dag. Låt mig ringa nu med högtalaren på så vi kan prata alla tre. Pär skrev in mormors nummer, inlagt i telefonen. — Hallå! Inga Ingemarsdotter! Kan du förklara för mig och min mamma, din sons fru, varför du säger att jag inte ringer? — Pär, förlåt mig för att jag är gammal. På tredje dagen förstod jag att du ringt fel nummer. Men jag kunde inte avslöja det för dig. Och jag ville inte ge upp åtminstone illusionen av lycka. Illusionen av att min familj lever… En vecka senare bakade Inga piroger. Och Pär åkte med sina föräldrar till byn för att träffa sin nya MORMOR.
God morgon, solsken! Det allra, allra godaste.
