“Om hon har skrivit bort oss från testamentet, får hon ta hand om sig själv!” – svärdottern förbjuder att ta hand om svärmodern.
Maria Larsson arbetade större delen av sitt liv i en fabrik i sin hemstad, som var den enda platsen där man kunde få bra lön. Hon övervägde aldrig att byta yrke eftersom det i den lilla staden där hon bodde inte fanns andra möjligheter. Dessutom var hon tvungen att försörja sin älskade son.
Hon kunde aldrig riktigt lita på sin man, eftersom hon redan några månader efter bröllopet, när hon fick reda på att deras familj skulle växa, insåg att det var hon som var familjens huvud. Att försörja familjen, uppfostra sonen och skapa ett enkelt liv för sig själv – allt vilade på hennes axlar.
Självklart övervägde hon ibland skilsmässa, men i slutändan kom hon fram till att det var bättre att barnet hade någon form av far än ingen alls. Tack vare sitt hårda arbete på fabriken kunde Maria skicka sin son att studera i stan. Han var smart och angelägen om att snabbt stå på egna ben. Han lyckades bra i sina studier, fick ett välbetalt jobb och blev inbjuden att arbeta i huvudstaden.
Där träffade han en tjej som han snabbt bestämde sig för att gifta sig med. Maria tyckte inte om svärdottern. Hon ogillade det när paret kom på besök och svärdottern förlöjligade den lilla staden och konstant gick omkring med en min som om hon vore en högättad aristokrat. Samtidigt visste Maria att flickan kom från en by utanför staden.
När Maria blev 60 år gammal hamnade hon på sjukhus. Det visade sig bero på de många årens skadliga arbetsförhållanden. Hon blev snart utskriven från sjukhuset men behövde hjälp med hushållssysslor. Hennes man fanns inte längre vid hennes sida, så hon bad sin son om hjälp, men han kunde heller inte hjälpa henne eftersom han befann sig utomlands. Då bestämde Maria sig för att be sin granne Elvira om hjälp, mot löfte om betalning för hushållsarbetet. Den godhjärtade flickan hjälpte henne helt gratis, med orden att den äldre damen behövde pengarna. Hon tog bara emot pengar för att köpa matvaror som hon lagade hennes måltider med.
Fylld av en enorm tacksamhet, och med en känsla av att tiden höll på att ta slut, skrev Maria ett testamente där grannen skulle ärva hennes lägenhet. Det var inte av någon ovilja mot sonen, hon bedömde helt enkelt logiskt att hennes barn hade allt han behövde, och den billiga lägenheten i den lilla staden var honom till ingen nytta.
En dag behövde Elvira resa bort från staden i två veckor. Då hon visste att sonen redan var tillbaka i Sverige, ringde Maria honom och bad återigen om hjälp. Under samtalet berättade hon om grannen och att det var hon som var arvtagaren till hennes bostad. På så sätt ville hon tacka Elvira för den osjälviska hjälp hon fått.
Efter en stund blev det tyst i telefonen tills svärdottern, som säkert hade lyssnat på samtalet, plötsligt hördes.
“Om hon har skrivit bort oss från testamentet, får hon ta hand om sig själv!”
“Tyst!” väste sonen.
Maria väntade tålmodigt på vad sonen skulle säga.
“Mamma, jag ska försöka komma, men jag kan inte lova, eftersom jag riskerar att få avbryta min ledighet tidigare för jobbet.”
“Bra…” Maria hoppades ändå att sonen skulle komma.
Tyvärr hann sonen aldrig besöka henne…
