Ursäkta, vi har tagit med allting, sa Anders muntert när han ställde ner två stora väskor i hallen. — Man kan ju inte bo på hotell, tack för att du låter oss stanna här ett tag.
— Självklart, ni är välkomna, svarade Birgitta vänligt. — Det kan bli lite trångt i min etta, men vi finner en lösning.
Anders, Birgittas son, bodde tidigare med sin fru Linn på en hyreslägenhet. När hyresvärden bad dem att flytta ut, beslutade de sig för att tillfälligt bo hos Birgitta.
Linn ögnade snabbt igenom lägenheten och sa till sin svärmor:
— Vi kan bo i rummet så kan du sova i köket. Vi är ju två, men du får plats där.
— Ingen fara. Jag har en bäddfåtölj där inne, så ni kan ta rummet, sa Birgitta med ett leende. — En vecka går fort.
— Perfekt, då kan du fixa frukost direkt när du vaknar! skrattade Linn och började packa upp.
Birgitta var en lugn och respektfull kvinna. Även om hon inte gillade Linn, höll hon sina åsikter för sig själv.
“Tänk om min son är lycklig, då är jag också nöjd. Han är vuxen och vet själv vad han behöver.”
Till en början oroade sig inte Birgitta för sonens och svärdotterns boende hos henne, men det blev snart tydligt att bo gratis var en stor fördel. Linn klagade ofta på pengar och på trångboddheten, samtidigt som hon kritiserade sin svärmors vanor:
— Birgitta, varför har du alltid TV:n på? Skaffa en dator och titta med hörlurar istället, ljudet stör mig.
— Jag föredrar TV:n, men jag kan gå till köket och fixa något om det stör dig, svarade Birgitta lugnt.
Birgitta hoppades dock att Linn skulle bli klokare med tiden och accepterade kritiken utan att klaga. Linn var sällan hjälpsam med disk, städning eller matlagning, vilket Birgitta urskuldade med att hon kanske inte kände sig hemma än.
En dag bad hon försiktigt:
— Linn, kan du handla och laga något åt Anders till middag? Han jobbar sent ikväll.
— Du vet ju att jag är på diet, svarade Linn utan att lyfta blicken från sin telefon. — Jag ska bara äta sallad, och Anders klarar sig själv. Jag är ingen tjänare bara för att jag är hemma.
Birgitta suckade och såg in i det tomma kylskåpet. Hon köpte mat för egna pengar och tog upp det med sin son senare:
— Anders, kan du handla mat till er? Min pension täcker inte att föda er också.
— Javisst, men jag ger ju min lön till Linn som sköter ekonomin. Men jag ska prata med henne.
Det var svårt att dölja något i en liten etta. Birgitta hörde nästa kväll hur Linn och Anders diskuterade:
— Vi måste ge mamma veckopeng, det är orättvist att hon försörjer oss, sa Anders.
— Jag har inga pengar kvar! Jag spenderade allt på frisören och naglarna. Din mamma får väl hjälpa till lite.
Birgitta kände hur problemen mellan dem växte och hoppades nu mest på att de skulle flytta snart.
Men tiden gick, och ingen pratade om flytt. Birgitta blev trött på att sova i köket, laga mat och ständigt stå ut med klagomål. En dag upptäckte hon att hennes gamla porslinsservis var borta från vitrinskåpet.
— Har ni sett min servis? frågade hon när de kom hem.
— Ja, jag sålde den, svarade Linn med ett leende. — Du använde den ju aldrig.
— Sålde ni den? Jag har bevarat den för minnenas skull! utbrast Birgitta förtvivlat.
— Men mamma, det var ju en gammal servis, vi sålde den för sex tusen kronor, sa Anders.
— Det var minnen från min mamma! sa Birgitta med tårar i ögonen.
Samtalet blev spänt, och Birgitta frågade:
— När planerar ni att flytta? Jag vet inte hur länge jag står ut med detta.
— Se, nu vill du bli av med oss! skrek Linn.
Situationen eskalerade, och Linn blev rasande:
— Vi går, Anders. Jag står inte ut med din mamma!
Anders stod rådvill, men till slut gick de.
Efter tre dagar kom Anders tillbaka med servisen i en kartong.
— Mamma, jag köpte tillbaka servisen. Jag är ledsen för hur allt blev. Vi pratar om Linn senare.
Birgitta blev rörd och glad över att servisen kommit hem och att Anders förstod hennes värde.
Hon ställde servisen på plats och sa med värme:
— Ungdomar! Ni har mycket kvar att lära om vad som verkligen betyder något.
