Maja bor i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Hon delar ett 15 kvadratmeter stort rum med sin son Tobias. Rummet är mysigt och rent, med utsikt över en lekplats på gården. Ibland går de till lekplatsen på kvällen, när de flesta föräldrar och barn gått hem. Livet i kollektivet är ovanligt fridfullt… Inga gräl med grannarna eller bråk om städning och delad telefonräkning. Majas grannar är två intelligenta gamla systrar, mycket trevliga och stillsamma äldre damer som upplevt svåra tider i ungdomen och förlorat sina familjer. De älskar Tobias som ett barnbarn, tar hand om honom när han är sjuk och Maja måste arbeta, och skämmer bort honom med godsaker utifrån deras pension. I gengäld ser Maja till att lägenheten hålls i ordning. Så lever de vidare i sin lilla harmoniska och lugna värld.
Tobias far har inte funnits i deras liv sedan pojken var ett år gammal och försvann utan spår. Tobias har CP, cerebral pares, med ofrivilliga rörelsesyndrom och hyperkinesi, vilket gör hans rörelser ryckiga. Men hans intellekt är oförändrat, och hans syn och hörsel är normala. Han talar bra även om han stampar en del. Tobias är väldigt snäll, gillar att leka med den gamla katten Maja-Lisa, papegojor och hamstern. Under de första fyra åren av hans liv tillbringade Maja och Tobias knappt någon tid hemma mellan sjukhusbesöken. När Tobias var fyra hade han blivit starkare och kunde börja på förskolan. I Stockholm finns det i nästan varje stadsdel förskolor för barn med särskilda behov. Men Maja hade så trångt ekonomiskt att hon behövde hitta en dygnet-runt-förskola, vilket inte fanns överallt. Till slut lyckades hon få Tobias på en förskola i en förort där barnen kunde stanna fem dagar i veckan. Tobias vande sig snabbt och väntade tålmodigt på fredagar då Maja hämtade honom. Maja arbetade extra på ett tryckeri och som städare på ett kontor. Med Tobias pension räckte det för att klara sig.
Deras helg började klockan sju på fredagskvällen när Maja flög in i förskolan, andfådd och svettig. En vänlig äldre barnvakt lämnade över Tobias, en kasse med smutsiga kläder och en liten påse med paj och äpplen från mellanmålet. De gick mot tunnelbanan, tog pendeltåget och sedan spårvagnen hem. Resan till och från förskolan var den mest utmanande delen av deras vecka.
Den vintern kom snön tidigt och i mängder. Snön plogades knappt undan, bara skottades upp längs gatorna till smutsiga högar. Maja hade bett om att sluta tidigt för att hinna till förskolan, vilket hon gjorde. På väg hem bestämde de sig för att besöka zooaffären vid tunnelbanan, något som fascinerade Tobias med sina akvarier, fåglar och gnagare. Tobias skuttade in, full av glädje, men råkade fälla ett stativ med hundkoppel som föll till golvet med ett högt brak.
– Frun, vi har knappt några kunder ändå, och nu skrämmer ni bort de få vi har med er… (butiksbiträdet tvekade och betedde sig som om hon ville säga något elakt) med ert barn.
Butiksbiträdet började plocka upp kopplen, och när Maja erbjöd sig att hjälpa blev hon bryskt avvisad. – Jag klarar det själv… Detta är en djuraffär, inte en cirkus. Ska ni köpa något? Vi stänger.
Maja tog Tobias i handen och gick utan ord ut i snön, där tunnelbanans ingång knappt syntes. De missade tre fullpackade tåg innan de trängde sig in i det fjärde. I vanliga fall brukar någon ge Tobias sittplats, men den dagen var alla likgiltiga och egoistiska i vinterstöket. Maja bad en ung kvinna flytta sig lite för Tobias; han satte sig klumpigt och trampade ändå på kvinnans fot. Kvinnan sa inget men gav Maja en blick som sårade henne in i själen.
När de steg på spårvagnen hade de tur – den var halvtom, och de kunde sitta tillsammans vid fönstret. Maja blundade av trötthet. Hon var bara 30, Tobias var sex, men den kroniska stressen och utmattningen fick henne att se mycket äldre ut. Det personliga lyckan hade hon inte tid för; allt hon önskade sig var att komma hem, dricka en kopp te, lägga Tobias och sova. Tobias mindes en julsång de övat på och började sjunga stammigt.
– Håll tyst på ungen… innan jag gör det åt dig! Vilket land, vi skämmer bort alla missfoster, jävlar.
Mannen framför var väldigt berusad. Övriga passagerare följde intresserat händelsen. Tobias blev rädd och började gråta. När spårvagnen stannade reste mannen sig för att ta tag i Tobias, men Maja exploderade, ryckte upp ur sitt chocktillstånd och försvarade sin son. Hon grep honom i ansiktet och knuffade bort honom mot dörren. Spårvagnen stannade och dörrarna öppnades. Maja sparkade mannen mellan benen, all sin sorg och ilska kanaliserad i det ena slaget. Mannen vek sig, tappade balansen och föll bakåt i en smutsig snöhög.
– Karl, stäng dörrarna snabbt, låt oss åka, uppmanade konduktören som sympatiserade med Maja.
Vid nästa hållplats steg Maja av, tog upp Tobias, kassen med kläder och styrde stegen genom snöyran hemåt… Till deras enda trygga plats, där de äldre systrarna, varm te och katten Maja-Lisa väntade på dem.
