Jag hade åkt för att hämta en kattunge av rasen brittiskt korthår. Inte för att jag specifikt ville ha just en sådan, utan för att jag läste på nätet att annars skulle den bli utkastad på gatan. Sådant händer, tyvärr. Uppfödare kan vara av olika slag. Därför, utan att verkligen ha granskat bilderna av den lilla kattungen, körde jag iväg.
När dörren öppnades, rullade en liten och fluffig boll med oproportionerligt stort huvud, korta öron och breda tassar fram till mina fötter. Det såg hemskt ut på den smala lilla kroppen.
– Här är han, sa kvinnan. – Den enda som är kvar. Ful och ingen vill ha honom ens gratis. Han är ettrig mot sin mamma och hon slår honom. Dessutom busar han hela tiden.
– Ja, en stökig rackare, sa jag sammanfattande.
– Precis, instämde mannen och bjöd mig att äta något.
Den lilla rackaren lyckades på något sätt stjäla en bit korv från min tallrik direkt. Och när vi alla tre jagade efter honom i hallen, upptäckte vi små pölar i mina skor.
Rackaren satt där och slickade sig om munnen medan han tittade upp på mig med sina stora gröna ögon. Han hade svalt korven utan att tugga.
– Vilken skurk det där är, suckade kvinnan tungt.
– En riktig tjuvpojke, lade mannen till, och lyfte en tidning för att slå till honom.
Kattungen kröp ihop och blundade, beredd på slaget. Jag hann stoppa mannens hand:
– Det här är verkligen en rackare – en riktig riktig rackare. Jag tar honom.
Rackaren öppnade sina ögon och såg intresserat på mig.
– Är du en masochist? frågade kvinnan skämtsamt.
– Tja, jag har en liten trädgård, svarade jag, och där sysslar jag med ‘trädgårdssarbete’. Och den här skurken kommer att hjälpa mig.
Det var sommar, så jag hällde ut det som rackaren lämnat i skorna, tog av mig strumporna, satte honom i buren och gick barfota till bilen. Där, efter en kort betänketid, tog jag ut honom ur buren och satte honom i mitt knä innan jag körde iväg.
Rackaren tittade på mig i några minuter, sedan spann han och tryckte sitt oproportionerligt stora huvud mot min mage. Det var kärlek i sin form. Inte vid första ögonkastet, men för alltid.
Rackaren växte snabbt och blev snart bara “Rackaren”. Nu väldig och perfekt proportionerlig i sin brittiska storlek.
Hemma var han som en liten ängel, tystare än vatten och lägre än gräs. Kärleksfull, snäll, uppmärksam och förstående. Men så fort han gick ut i trädgården…
Det började genast. Ett oväsen med 120 decibel satte igång, och grannens blodtryck sköt i höjden medan tallrikar föll ur hennes händer.
Rackaren “gick i konfrontation”. Han anföll fjärilar, larver, möss, råttor, trollsländor, katter, fåglar, hundar av alla storlekar och raser, så länge de närmade sig hans trädgård. Snart började fjärilar flyga runt trädgården samtidigt som hundar drog sina ägare över till andra sidan gatan.
– Rackaren, vad du är för en rackare! skrek jag när jag rusade ut om han anföll en oskyldig hund. – Låt den stackars hunden vara. Den menar ingen skada! … Jag bad om ursäkt till alla grannar och suckade tungt. Det fanns ingen lösning på situationen.
Till slut, med allt levande runt sig bortjagat, blev Rackaren dyster. Det fanns ingen att skrämma längre, inga sysslor att dominera, och han gick ut i trädgården i hopp om en annan konfrontation.
Av vana skällde jag på honom för hans våldstendenser, dåliga humör och grannarnas misstänksamma blickar. Rackaren sprang ändå ut i trädgården. Fast jag hade inte hört hans skrik på ett par månader nu – konstaterade jag överraskat. Och sedan…
Det var då jag hörde knackningar på dörren som leder ut i trädgården. Kanske hade vinden stängt den. När jag kom närmare såg jag att Rackaren tog sats och slog dörren med sitt huvud för att försöka öppna den.
Jag öppnade dörren, och han sköt som en pil ut och försvann i riktning mot buskarna. Jag sprang efter honom, väntande att se en stackars katt eller oskyldig hund som hade råkat gå vilse i vår trädgård. Jag stannade vid en liten buskage och började ångra och bönfalla Rackaren att inte starta ett slagsmål.
Min Rackaren satt där och med öppen mun spydde ut kattmat, ostbitar och köttbitar. Mittemot honom satt en liten grå kattunge, vars näsa droppade. Han verkade förkyld. Kattungen mjauade och smekte sig mot Rackaren innan han började äta.
Rackaren lyfte sitt stora huvud och tittade på mig med glädje i blicken. Han hade trots allt lyckats smita ut för att mata sitt skyddsling.
Jag kände mig svimfärdig och satte mig på huk bredvid.
– Så du har matat denna kattunge i månader medan jag har skällt på dig, försökt hindra dig från att gå ut och ställt till problem?
Rackaren närmade sig mig och tryckte huvudet uppifrån och ned, han spann förlåtande.
En halvtimme senare åkte vi till veterinären, en god vän till mig. Endast han lät mig ta med både kattungen och Rackaren.
Så när veterinären undersökte den lilla och svepiga katten, satte han Rackaren på sidan, på en stol i närheten. Han sträckte på sig, stod på bakbenen och följde intensivt iakttagande vad mannen i den vita rocken gjorde med hans skyddsling.
Efter att ha gett några sprutor och rengjort kattungens ögon, blev veterinären uppmärksammad av ett märkligt ljud. Jag vände mig och där stod Rackaren med utsträckt hals mot oss. Men hans mun var öppen så stort han kunde och tungan hängde långt ut, som på en svettig hund. Hela hans stora kropp skakade, som om någon inuti slog honom med en hammare.
Veterinären släppte kattungen på bordet och ropade:
– Lugna ner dig. Inte här! Det sista jag behöver är att du får en hjärtattack här. Han tog Rackaren i sina armar och skyndade till sin plats. Efter att ha gett honom ett par sprutor lade han honom i transportburen och sa att han skulle sova i 5–6 timmar.
– Jag har sett hundar… att de kan överleva detta. Men att en katt oroar sig så för en annan kattunge är ojämförligt. Detta är första gången det händer mig på trettio år av min karriär.
– Det här är inte vilken som helst, sa jag. – Det är hans kattunge.
När vi kom hem tog jag ut Rackaren ur buren och lade honom på sängen. Kattungen satte jag bredvid honom. Den lilla tryckte sitt huvud mot sin måltidskamrats sida och somnade. Jag nickade till i en fåtölj. När jag vaknade såg jag Rackaren slicka sin liten medan han, liggande på rygg, slog mot honom med alla sina fyra tassar.
Jag tryckte av kamerans slutare.
– Mamma, Pappa, Räddare, Födokälla, Kisse, – rabblade jag högt när jag funderade på nya namn. Men vid “Kisse” vände Rackaren huvudet mot mig och spann.
Så nu heter han det – Kisse. Och lilla har vuxit. Han följer sin pappa överallt och lär sig allt. Hur man anfaller fjärilar, larver, trollsländor, fåglar, katter och hundar…
En riktig Rackare. Min mest älskade katt i hela världen!
