Astrid Andersson stod vid undergången nära tågstationen och sålde enkla varor. Varje dag gick hon dit som om det vore hennes arbete av två skäl. För det första hade hon något att göra, och för det andra var hennes pension liten, trots att hon hade arbetat ärligt hela sitt liv. Så blev det att hon började sticka av tristess efter att hennes man hade gått bort för tjugo år sedan. Först stickade hon åt sig själv, sedan började hon ge bort strumpor och vantar till grannarna, tills alla hade fått. Då började Astrid sticka för att sälja.
Astrid sålde inte bara stickade produkter. Ibland erbjöd hon inlagda gurkor, surkål och ibland krukväxter som violer och kaktusar. Hon skaffade också en hund, en blandras. En dag såg hon en övergiven hund med halsband och kände medlidande, så hon tog med den hem. Hon satte upp en annons i området, men ingen ägare dök upp. Nu lever Astrid och hunden, som hon kallade Fido, tillsammans och tar sig till “jobbet” vid undergången varje dag. Fido sitter bredvid henne och vakar över henne. Astrid matar honom med bröd, bryter av en bit från sin limpa och dricker te från en termos till lunch.
***
Erik var på väg hem från skolan och kände sig nedstämd. Hans matematiklärare, Karin Persson, hade gett honom ett dåligt betyg, orättvist tyckte han. “Varför skulle språket spela roll i matten?” tänkte pojken. Han hade gjort ett par små fel i sina lösningar, men matematik är ju trots allt matematik! “Att sänka betyget för ett grammatiskt fel i svaret är ju överdrivet!” sa han till sig själv. Men det kunde han inte förklara för mamma. Och vem hade uppfunnit den där elektroniska dagboken? Nu gick det inte att gömma dåliga betyg från föräldrarna längre. Förr kunde man bara ta bort sidan från dagboken och allt var frid och fröjd…
Medan han gick förlorad i sina tankar hade Erik nästan nått hemmet. Han behövde bara korsa undergången. “Åh, där står tanten igen med sina enorma strumpor. Vem köper ens dem?” tänkte han. Plötsligt fångade en vacker viol hans intresse, den stod på en filt som tjänade som torgstånd. Den såg helt fantastisk ut med mängder av små blommor som liknade rosor, färgen var rosa och bladen hade snidade kanter. Erik stannade fascinerad och såg att prislappen under blomman sa 50 kronor. Han hade hela 80 kronor i fickan.
“Tänk om jag köpte blomman till mamma?” tänkte pojken. “Och det är ju snart internationella kvinnodagen, nästan. Hon älskar blommor och kanske kommer hon glömma bort det dåliga betyget!” Erik köpte violen och ställde den på köksbordet när han kom hem. Sen tittade han lite på TV, åt en köttbulle direkt från stekpannan och tittade sorgset på grytan med soppa som mamma hade sagt att han måste äta.
— Den måste ju värmas upp! Äsch, det skippar jag! — sa Erik och sprang ut för att leka.
Blommtricket fungerade. Mamma blev verkligen glad och glömde att kolla Eriks betyg. Hon pysslade med blomman hela kvällen, planterade om den och försökte hitta den bästa platsen för den i lägenheten.
Från den dagen blev Erik vän med Astrid Andersson. Sedan han köpte violen hos henne, hälsade de alltid på varandra när de möttes. Efter en tid började Erik prata med Astrid, dela med sig av sina skolnyheter och fick veta att hon tidigare varit matematiklärare och fortfarande kunde hela skolprogrammet utantill. Erik hade inget emot lite hjälp. Han satte sig vid henne på en fällstol, och hon förklarade hans läxor — vad som skulle multipliceras med vad och hur man löser problem. Och Astrids hund, Fido, tassade omkring och ville bli klappad av Erik.
En dag när Erik kom från skolan fanns ingen Astrid vid undergången. Bara Fido satt där, på deras vanliga plats. Vid synen av Erik hoppade Fido upp, sprang till honom och visade att de skulle gå någonstans. Erik följde hunden och mycket snart hittade de Astrid blek och sittande på en bänk vid ett hus med sin stor väska. När hon såg Erik och Fido, log hon och sa:
— Åh, din lilla rackare! Är du här för att rädda mig? Jag tog en tablett och känner mig bättre nu. Jag vilar lite, sedan går jag tillbaka till min plats.
— Men varför går du alltid dit, till undergången, mormor? Du borde ligga hemma, se på TV-serier.
— Åh, älskling! Vad skulle jag göra med de där?
— Men det är ju ändå inte många som köper något!
— Ja, det är sant, — suckade Astrid och såg sorgset på Erik och sa med låg röst: — Hemma försvinner jag. Här har jag åtminstone något att göra.
— Du borde prova att sticka något annat. Kanske mjuka leksaker? Dina strumpor är ju inte så populära… Vet du vad, varför inte försöka sticka någon? Jag kan lägga upp en annons på Internet! Där kan allt säljas!
— Nja… varför inte försöka? Vem är populär nu för tiden? Greta Gris? Jag vet lite, jag tittar ändå på TV, — blinkade Astrid.
— Javisst, Greta passar bra! — log Erik.
Astrid Andersson visade sig vara en fantastisk hantverkare. Med stora glasögon tog hon sig an att sticka olika karaktärer från både moderna och gamla tecknade serier, samt söta små djur, och hennes affär gick riktigt bra. Kunderna ställde sig på kö. Redan från tidig morgon började telefonen ringa. Erik hjälpte henne i början, han publicerade annonser från sin dator. Med sina första intäkter köpte Astrid sig en enkel smartphone och bytte ut sin gamla telefon med knappar. Nu kunde hon hålla kontakten med kunderna online. Hennes leksaker blev en succé eftersom hon lade ner en del av sin själ i varje enskild leksak. Något som hon inte behövde stå vid undergången för längre. Hon kunde sitta hemma i värmen och pyssla, samt dricka te, och ökade sin pension på det viset. Nu hade hon också mer sällskap. Det fanns alltid någon att prata med.
En dag skulle Erik gå och köpa bröd. När han såg Astrid hoppa in i en taxi ropade han:
— Mormor, vad ska du göra?
— Jag tänkte åka till en privat klinik, träffa en riktigt bra läkare. Nu har jag råd! — log Astrid och tackade Erik. — Tack för att du hjälpte mig hitta min marknadsnisch!
Vid dessa ord log Erik, och taxichauffören log också när han snabbt körde iväg Astrid Andersson till den privata kliniken.
