Maries mammas sjukdom blev en stor chock för Sofie. Hur kunde mamma bli sjuk? Mamma kan inte bli sjuk! Mamma är starkare än alla! Mamma är friskare än alla! Mamma kan hantera vad som helst!
Mammas granne på samma våning ringde på morgonen. Sofie sov fortfarande och hörde inte signalen med en gång.
– Sofie! Jag försökte nå dig flera gånger! Varför svarar du inte?
– Vem är det? – Sofie kunde inte förstå när hon var halvvaken.
– Det är Lena! Från lägenhet 32! Mammas granne.
– Åh, hej… – Sofie satte sig snabbt upp i sängen. – Vad har hänt?
– Sofie, din mamma blev hämtad med ambulansen i natt.
– Hur menar du, hämtad? Vad har hänt?
– Hjärtat, Sofie… Hon är ju inte ung längre.
Det gick plötsligt upp för henne att mamma inte är ung längre.
På sjukhuset, dit Sofie åkte så snart hon kunde, fick hon inte träffa sin mamma. De sa att det inte var möjligt just nu.
– Ta med saker till henne, hon hann ju inte packa något, – sa den unga läkaren. – Kom tillbaka på kvällen. Kanske kan vi släppa in er då.
***
Sofie tog ledigt från jobbet “av familjeskäl” och åkte till mamma.
Till sin skam kunde hon inte skryta med att hon ofta besökte sin mamma. Hon var alltid upptagen. Jobb, försök att ordna privatlivet, träning, träffa vänner… Tiden går så snabbt nu att det är omöjligt att hinna med allt.
Och när Sofie ringde sa mamma alltid: “Sofie, sköt dina saker! Jag har det toppen! Sitter här och dricker te med sylt!”
Och Sofie blev lugn. Hon föreställde sig hur mamma nöjt och lyckligt satt i sitt ljusa kök, såg på TV och drack te med sylt. Allt är bra med mamma!
När mamma gick i pension försökte Sofie ibland hjälpa till med pengar. Men mamma avböjde alltid dessa försök.
“Nej, det behövs inte! – sa hon. – Jag klarar mig! Allt är i sin ordning hos mig!”
Mamma uppfostrade Sofie ensam. Och Sofie hade vant sig vid att mamma kunde hantera allt. Alltid aktiv, positiv, aldrig uppgiven.
– Även om allt känns jobbigt, måste du göra dina morgonövningar och fixa håret, – lärde mamma ut. – Så får du kraft och glädje!
Mamma lärde Sofie att livet är snällt och rättvist. Och att man kan lösa vilket problem som helst, om man inte hänger läpp.
Så Sofie trodde att mamma hade det bra. Och även om några problem dök upp, så löste hon dem enkelt.
Ibland hälsade Sofie faktiskt på. Men sällan. Oftast när hon hade ärenden i området där mamma bodde. Hon smet in ett par minuter och stannade till och med inte för en kopp te. Kramade mamma, gav henne en puss och skyndade vidare.
“Skynda dig, älskling, skynda dig! – vinkade mamma av henne. – Du har viktiga ärenden där. Vi pratar sen. På telefon.”
Mamma klagade aldrig på svåra problem. Hon klarade allt helt själv. Inte som Sofie.
Tio år sedan, när Sofie skilde sig på initiativ av sin man, var hon i total depression och visste inte hur hon skulle klara sig framåt. Och mamma kom varje dag.
Sofie tog till och med tjänstledigt från jobbet. Hon låg hemma och tänkte att inget bra någonsin skulle hända i hennes liv igen.
Och mamma började komma varje morgon. Hon åkte genom hela staden med buss. Och när hon kom, tvingade hon Sofie att stiga upp och göra morgongymnastik. Sen åt de frukost och började städa. De tvättade golv, torkade damm, letade efter gamla och onödiga saker och slängde dem. Sen gick de till affären och köpte endast mat för en dag. Efter det lagade de mat och pratade om allt möjligt utom Sofies skilsmässa.
Och efter en månad kändes Sofie bättre. Och mamma slutade komma.
Sofies vänner klagade ofta på sina föräldrar. Att de gnällde, försökte uppfostra dem, klagade på att livet blivit sämre än under deras ungdom.
Sofies mamma klagade aldrig. Inte ett ord om hälsoproblem, missnöje med politiken eller ungdomen nu för tiden.
När Sofie en gång beklagade sig över att dagens ungdom alltid stirrar på sina mobiler, skrattade mamma och sa att varje tid har sina särdrag. Och allt går över.
“Det fanns tider när kvinnor förbjöds att läsa, – sa hon. – Men det gick över. Nu är läsande kvinnor respekterade.”
Sofie ansåg alltid sin mamma som den klokaste och starkaste kvinnan i världen. Och, som det låter konstigt, kanske odödlig.
Men nu var mamma sjuk.
När Sofie öppnade dörren till mammas lägenhet insåg hon plötsligt att hon inte hade varit där på flera år. Inte ordentligt. Inte varit där för att stanna och titta runt…
Lägenheten hade blivit gammal. Och det var inte så konstigt. Mamma hade ju gjort renovering för 15 år sedan.
Sofie gick in i köket. Rent. Mamma tillät naturligtvis inte någon röra och smuts. Men dörren till skåpet var lös. Och köksbänken var skadad. Kravet läckte. Och på taket fanns en stor fläck. Grannarna hade nog översvämmat, och mamma sa aldrig något…
Sofie öppnade kylen. En burk med sylt, potatis och ägg. Mamma brukade alltid tycka om att äta gott. Sofie mindes väl att mamma alltid hade någon sorts bakverk, soppor… Fattades det pengar? Eller ork?
Sofie gick till sovrummet och öppnade garderoben. På galgarna hängde två klänningar. Inköpta för tio år sedan. På hyllorna låg strumpbyxor med många lagningar, gammalt underkläder. Mamma hade alltid varit modemedveten och sagt till Sofie att en kvinna alltid skulle vara presentabel, även hemma.
Badrummet var nästa. Det fanns en spricka på väggen, och en stor kackerlacka i närheten. En gammal handduk hängde på kroken. En gammal tvålbit i tvålskålen.
Sofies hjärta blev kallt. Hon trodde verkligen på mamma då hon sa att pengarna räckte till. Hur dum hon varit! Vem får tillräcklig pension idag? Och till vad? För att inte svälta ihjäl?
Sofie började samla ihop saker till sjukhuset. En gammal morgonrock, en lagad nattlinne, underkläder… Sen ändrade hon sig. Tog bara med underkläderna.
“Jag tar med mina egna kläder istället, – bestämde hon sig. – De passar ju ändå. Och mina är lite snyggare… Jag köper nya hygienprodukter också.”
När Sofie kom till mamma på kvällen, släppte de in henne. Mamma låg svag och blek, men ögonen glittrade av glädje.
– Sofie, vad har du fått för dig? – skrattade hon när hon såg Sofies saker. – Varför?
– För att jag är dum, mamma, – svarade Sofie. – Jag trodde att du hade allt du behövde, men i verkligheten…
Och plötsligt började hon gråta.
– Sofie, jag får inte oroa mig! – klappade mamma henne på handen. – Så sluta gråta.
– Efter sjukhuset flyttar du in hos mig! – snyftade Sofie. – Så att jag kan ha koll på dig.
Mamma var tyst och tittade glatt på Sofie. Det syntes i hennes ögon att hon inte hade några planer på att flytta.
***
Mamma blev utskriven efter två veckor. Läkaren försökte hålla henne kvar en vecka till, men Sofies mamma går inte att hålla tillbaka.
– Mamma, flytta in hos mig, – bad Sofie. – Jag har plats. Jag oroar mig för dig.
– Jag mår bra! Du behöver inte ta hand om mig!
Vad mer kunde man förvänta sig från Sofies mamma?
Men Sofie hade bestämt sig. Hon började ringa mamma varje dag och hälsa på varje vecka. Och inte bara så där, utan också med mat. Hon hjälpte till med städning och matlagning hemma hos mamma.
De uppdaterade mammas garderob. Köpte nytt sänglinne, handdukar och andra småsaker till hemmet.
Mamma kämpade emot i början. Sa att Sofie borde fokusera på sitt eget liv, men hon klarade sig själv. Men Sofie tänkte inte falla för det längre.
Mammor i den åldern är som barn. Man behöver hålla ett vakande öga på dem.
