Ulrika hade tappat mycket på sistone. Nej, hon var varken sjuk eller för gammal: hennes egen dotter hade ryckt upp hennes liv med rötterna. Sedan ett år tillbaka bodde Ulrika hos mig och reste sig sällan. En dag bad grannen mig att ringa Jasmine, Ulrikas styvdotter.
“Låt henne komma. Jag vill bikta mig,” sade hon.
“Ulrika, varför ringer du inte själv?” frågade jag.
“Jag är rädd att hon inte kommer om jag ringer,” viskade Ulrika utmattat och tårarna började rinna. Jag slog Jasmines nummer.
“Jasmine? Det är din faster Ulrikas granne. Hon ber dig komma.”
“Faster Vera? Vad har hänt?” hördes Jasmines oroliga röst.
“Kom hit, du kommer att förstå när du är här,” svarade jag och lade på luren.
“Kommer hon?” frågade min granne hoppfullt.
“Ja, hon kommer! Jasmine är snäll,” svarade jag, men tänkte för mig själv: “Stackars Ulrika. Men om jag vore Jasmine skulle jag inte komma.”
Den natten kunde jag inte sova. Jag låg och tänkte på Jasmine. Mycket vatten hade runnit under broarna sedan den dagen den lilla flickan från öst dök upp i vår by. Flickan hade kommit med sin far, Johan, som arbetade i Kazan och gift sig där. Jasmine var född där. Hennes mamma dog när hon var 6 år och Johan återvände hem med Jasmine.
Flickan döptes direkt. Prästen gav henne namnet Nina, men vi kallade henne alla för Jasmine. Snart gifte sig Johan med Ulrika och de fick lilla Stina. Först gick allt bra, men Jasmine kunde aldrig kalla Ulrika för mamma. Det var alltid “Tant Ulrika” och aldrig mer än så.
“Jag tar hand om denna unga flicka som mitt eget barn, men hon vill inte kalla mig mamma,” klagade Ulrika.
“Ta det lugnt, Ulrika! Flickan var stor nog att minnas sin riktiga mamma när hon förlorade henne. Har tålamod! Kanske kommer hon att kalla dig mamma en dag. Och om inte, låt det vara. Det är ett barn!”
Men Ulrika kunde inte släppa det. Hennes hat mot styvdottern växte för varje dag. Hon lät Jasmine göra allt tungt arbete och såg till att såra henne så mycket som möjligt vid varje tillfälle. Johan verkade inte märka något, som om han vore blind. Han arbetade på fälten och var sällan hemma. När han var där, uppförde sig Ulrika exemplariskt, och Jasmine klagade aldrig till sin far. Hon växte upp till en flitig, tålmodig och ovanligt klok flicka.
Jag minns när flickan var bara sju år gammal och måste ta hand om Stina, hämta vatten i stora hinkar och mjölka kon. Vi grannar tyckte synd om flickan.
“Vad håller du på med, Ulrika? Det är synd att plåga ett föräldralöst barn!” försökte jag få Ulrika att förstå. “Ingenting händer den där mörkhåriga häxan! Hon är en hedning! Hon kan arbeta för sitt bröd!” fräste Ulrika argt.
En dag hade Jasmine gjort något fel och blev slagen av sin styvmor. Jag såg det och avbröt det hela. Jag ville då berätta för Johan och öppna hans ögon, men jag vågade inte blanda mig i familjeangelägenheter. Jag klandrade mig själv för min feghet.
En gång tappade Jasmine bort Stina och hon försvann från gården. Lyckligtvis återfanns hon, men Ulrika var utom sig av vrede! Hon slog inte Jasmine då; det var något annat. Johan plöjde åkern på natten och kom hem tidigare än vanligt på morgonen, men den äldsta dottern var borta! Ulrika hade precis skickat korna till ängen. Johan såg sig omkring, men Jasmine var ingenstans att finna, och hennes säng var obäddad från kvällen innan. Hans faderliga instinkt kände något var fel. Vid dagbräckningen kom Johan till mig.
Vi letade efter flickan tillsammans; ropade och kallade. Johan tittade till och med ner i brunnen, men lyckligtvis fanns hon inte där. Plötsligt såg han ett stort hänglås på förrådsdörren och bröt upp det med en yxa. Där inne, på en hög av råttätna trasor, sov hans Jasmine!
Då spöade Johan upp sin fru rejält! Vi var rädda att han skulle slå ihjäl henne, så vi ingrep! Han tänkte skilja sig, men stannade med henne för Stinas skull. Efter den incidenten blev Ulrika mer tålmodig mot sin styvdotter. Om hon någonsin älskade henne som sin egen dotter? Nej, det tror jag inte: Ulrika var bara rädd för sin man. Deras liv blev gradvis bättre. Men Jasmine slutade prata och drog sig tillbaka in i sin egen värld. Johan tog henne till de bästa läkarna, han försökte allt, men ingenting fungerade: flickan förblev tyst.
Johan var förtvivlad. Så han tog det drastiska steget att skilja sig från Ulrika, tog med sig Jasmine och flyttade bort. Han betalade regelbundet underhåll för lilla Stina. Åren gick. Stina växte upp, gifte sig och flyttade till Stockholm med sin man. Hon och Ulrika hade någon form av konflikt, och Stina strök modern ur sitt liv. För Ulrika blev det riktigt svårt. Man kan förstå henne: hennes kärlek var bara för Stina. Hon var ljuset i hennes liv! Och plötsligt rasade allt.
Ulrika började gå i kyrkan, bad och grät. Hon bad Gud att mildra sin dotters hårda hjärta, men förgäves! Stina skrev inte, ringde inte och besökte henne aldrig. Till slut reste den olyckliga modern till Stockholm för att träffa sin dotter, men Stina släppte henne inte ens över tröskeln.
Och Jasmine då? Jag såg henne för några år sedan på Johans begravning. Han hade dött och Jasmine bestämde sig för att begrava sin pappa i hans hemby. Jasmine hade vuxit upp och blivit vacker, en riktig östlig skönhet. Och hon hade återfått sin talförmåga! Hon kom med sin man och deras två små söner. Stina dök inte ens upp på sin pappas begravning! Men en vecka senare kom hon och bad Ulrika skriva över huset på henne.
“Min kära, men jag är ju fortfarande i livet…” sa Ulrika förvirrad.
“Mamma, du får gärna leva! Men förr eller senare händer det oundvikliga. Jag måste ärva huset och det är en massa onödig byråkrati. Det är enklare att ordna det i förväg.” Ulrika lät sig övertalas och skrev över huset på sin dotter. Så snart det var gjort, for Stina iväg igen. Hon kom tillbaka med en köpare och kastade ut sin mamma från hennes eget hus. Sen tog hon pengarna och försvann…
Det bröt helt ner Ulrika. Hon blev svårt sjuk och jag tog henne hem till mig. Så har livet varit…
Vi båda vaknade trötta utan att ha sovit en blund, djupt försjunkna i tunga tankar. Jag var säker på att Jasmine inte skulle komma, med tanke på hur mycket Ulrika hade plågat henne. Jag gick omkring i huset, låtsades syssla med hushållsarbete och vågade inte möta Ulrikas blick.
Jasmine kom först framåt lunchtid. Jag lämnade Ulrika och henne ifred. De pratade länge och till slut kom de båda ut ur rummet. Jag märkte att Ulrika hade livats upp och såg till och med yngre ut.
“Faster Vera, jag tar med mig mamma Ulrika. Kan du hjälpa mig att packa hennes saker?” frågade Jasmine.
“Jasmine, kära du! Tack, men jag är för svag… Klarar inte resan…”
“Ingen fara! Du kommer att återhämta dig snabbt hos oss! Barnbarnen låter dig inte vara sjuk! Och det blir roligare för mig också!” log Jasmine.
Jag packade Ulrikas saker och de gav sig av. Senare ringde Jasmine och berättade att de hade kommit fram väl. De ringer fortfarande: ibland Jasmine, ibland Ulrika… Ulrika berättar för mig om sitt nya liv. Om Stina säger hon inget. Jag frågar inte heller: jag vill inte röra vid hennes aldrig läkta sår.
Men om Jasmine, svärsonen och barnbarnen berättar Ulrika med glädje och stolthet. Jag lyssnar och tänker på vilket stort, generöst och barmhärtigt hjärta den lilla flickan visade sig ha! Trots allt hon varit med om… Underbara, kloka Jasmine överkom allt, och hennes ljusa själ har aldrig besudlats av smuts. Hon förblev densamma: ren, vacker och utan känslor av förbittring.
