Nästan hela natten kunde Karin inte sova. Klockan två på natten stötte hennes man Johan henne hårt med knytnäven i sidan och svor, – Sluta snarka, det har blivit för mycket! – Ja, Karin hade börjat snarka när hon sov på rygg, men tidigare brukade Johan försiktigt vända henne på sidan utan större väsen. Nu bråkade han högt och sköt eller sparkade henne oömhet. Hans nerver var starka, och han somnade genast efteråt, medan hon tog lugnande tabletter och inte kunde somna om tills det blev morgon.
Karin och Johan hade varit gifta i 27 år. Två år tidigare hade de firat silverbröllop. Men de hade inte firat. Ärligt talat hade Johan glömt bort det viktiga datumet. Han hade just köpt en ny bil och var helt försjunken i sin glädje över den. Den gamla bilen gav de till sonen.
Paret hade egentligen sparat pengar till en lägenhet åt sonen som hade träffat en flickvän. Men Johan och sonen beslutade att köpa en bil istället eftersom bilpriserna skenat iväg. Sonen och flickvännen kunde bo i hans gamla rum under tiden. Karin blev aldrig tillfrågad, trots att hon hade tjänat in flest pengar och lagt in mest i sparandet.
Efter bilköpet började Karin sätta in pengar på sitt eget konto istället för deras gemensamma. Till en början blev Johan sårad. Karin förklarade för honom att hon inte längre litade på dem, av rädsla för att de skulle köpa ännu en bil. – Lägg dina pengar på ditt eget konto om det nu är så svårt, varför skulle det vara ett problem? – sa hon.
– Du vet ju att min lön inte är något att skryta med, vad skulle jag kunna spara ihop? – svarade Johan.
Karin hade universitetsutbildning. Hon och hennes väninna Helena hade flyttat från en mindre ort till en större stad för att studera på lärarseminariet. Flickorna hade inga problem att bli antagna och examinerade inom utsatt tid.
Helena arbetade ett år i en skola innan hon slutade. Hon gick en frisörkurs, vidareutbildade sig för en känd mästare i Stockholm och öppnade sin egen frisörsalong. Hennes föräldrar var välbärgade.
Karin stannade kvar i skolan några år till. Hon arbetade sitt första år när hon träffade Johan. Karin höll i en guidad tur för högstadieelever på ett industri- och metalltekniskt gymnasium. Johan arbetade där som yrkeslärare. Han var ung, lång och charmig med en gott sinne för humor. Han berättade om svetsyrket på ett sådant medryckande sätt att även den unga lärarinnan blev helt förtjust.
– Jag trodde aldrig att man kunde berätta om ett så vanligt, ohjälteligt yrke på ett så intressant sätt, – sa hon till honom efter rundvandringen.
Johan gillade också den unga, smala läraren. Hon lyssnade på honom med sådan entusiasm. De började träffas och gifte sig ett halvår senare. Bröllopet var litet och enkelt. Karins föräldrar kom dit.
De unga bodde med Johans mamma i en trea. Han var enda barnet. De hade separata rum och krockade aldrig. Johans pappa hade dött ung.
Sedan fick svärmodern nog av sitt moderskap och flyttade till Skåne. Det visade sig att hon träffat en änkling där under en semester och fått ett frieri. Familjen bor fortfarande i den lägenheten. Svärmodern och hennes nya man fick ett lyckligt liv. Hon skänkte lägenheten till sin son.
Redan från barnsben lärde Karins mamma henne att hålla hemmet skinande rent och att hennes man inte skulle märka ansträngningarna. Män avskyr när kvinnor storstädar, tvättar och pysslar i deras närvaro, särskilt under helgen, så allt måste vara gjort före han kom hem.
Karin gjorde sitt bästa. Hon gick upp klockan fem och lagade frukost och middag. De åt lunch på arbetet. Karin kom hem tidigare än maken och hann få hemmet i ordning, tvätta, stryka och förbereda lektioner, samt rätta elevarbeten.
När Karin var 24 år föddes deras son Erik. Hon blev hemma med barnet och fann det lättare när hon slapp gå till jobbet. Hon hann med det mesta medan sonen sov. Han var ett lugnt barn.
Allt gick bra utom att pengarna inte räckte. Mannens lön var liten och barnbidraget var inte generöst.
En dag kom Helena på besök med en present till Erik. Mannen var på jobbet. Karin bad om att få låna pengar tills Johan fått lön.
Helena lånade henne pengar och sa sedan, – Hör du, barnet är ju redan 10 månader. Kom till mig varje kväll på salongen. Hos mig jobbar en mycket skicklig manikyrist vid namn Julia. Du kan praktisera hos henne, och jag tar ingen hyra för salongen. På kvällarna kan Johan vara hemma med Erik. Du kan öppna en egen salong. Manikyr ger riktigt fina pengar, oavsett tider så sköter kvinnor alltid sina naglar. –
Karin visade sig vara en flitig elev. Hon lärde sig manikyr och senare även pedikyr. Hon hyrde ett rum i en ny frisörsalong nära hemmet. Helena lånade henne pengar för verktyg och material. Karin arbetade kvällar mellan 17 och 22 utan helger. Johan stannade hemma med sonen. Hon fick snabbt ihop en kundkrets. Många kvinnor arbetar dagtid och passar på att gå till salongen på kvällen. Karin kom aldrig tillbaka till skolan.
Livet blev mer behagligt. Johan fortsatte som yrkeslärare, nöjd med sitt arbete. De köpte en bil, renoverade hemmet och semestrade vid havet. Karin följde med tre gånger; sommaren var den period då efterfrågan på hennes tjänster, särskilt pedikyr, ökade. Johan lärde sig att uppskatta sin hustru ännu mer.
– Min försörjare, – sa han, ömt.
Efter sex år föddes lilla Lina. Karin kunde inte sluta arbeta, hon var rädd för att förlora sina kunder. Hon anställde en barnflicka för dottern och fortsatte sitt arbete, nu från lunch fram till klockan 20. Ett år senare började sonen första klass. Skolan låg nära, och snart kom han hem själv.
Åren efter dotterns födelse flög förbi för Karin. Barnen växte och så även kostnaderna och problemen. Och Karin arbetade, arbetade och arbetade… Medan man lever, finns alltid behov. Hon vilade nästan aldrig. Hon besökte sällan hemma, vid faderns begravning eller för att se till sin mor i ett par dagar.
Erik hade redan fyllt 24 år och Lina 18 år. Erik tog examen från juridiska fakulteten men fann ingen välbetalt arbete. Han fick nöja sig med en blygsam ersättning. Lina studerade på tekniskt institut.
Ett år tidigare hade Erik flyttat in med sin flickvän Ida. Hon var inte från stan och läste tredje året på ekonomiprogrammet. Ida bodde med dem nu i ett år, men höll sig på avstånd. Hon kom hem från universitetet, stängde in sig i sitt rum.
En dag insåg Karin att hennes kärleksfulla, sammanhållna familj inte längre fanns. De hade slutat prata med varandra och levde som grannar i ett kollektiv. Johan fräste och tog ut sitt dåliga humör på henne. Hon försökte hålla huvudet lågt för att undvika konflikt. Hennes snälla och omtänksamma son satt nu med Ida bakom stängda dörrar. Karin gick aldrig störde dem mer. En gång tänkte hon städa upp röran i deras rum men ångrade sig sedan, lät dem leva som de ville.
Dottern var omöjlig att få att städa. Karin bad henne men fick en otrevlig kommentar som svar, – Låt mig vara! Var inte så jobbig! –
Mamman tappade tålamodet och skötte storstädningen själv. På sistone hade Lina godtyckligt börjat kasta sina smutsiga kläder på badrumsgolvet, knappt öppnade locket på tvättkorgen.
I går morse hade Karin bråttom till jobbet och bad svärdottern att lasta diskmaskinen och torka köksgolvet.
– Jag sökte inte jobb som er städerska, – svarade Ida och smällde dörren i hennes ansikte.
Karin kunde inte somna om efter Johans knuff. Fem på morgonen gick hon upp. Hon lagade frukost och ställde in köttet i ugnen för kvällens middag. Karin skalade potatis medan en känsla av indignation bubblade i bröstet. Hon försökte förstå när det blev så att hon var mannens och barnens bekväma hushållerska och försörjare? När slutade de se henne som fru och mor?
Familjen vaknade, åt frukost tillsammans med gröt och ägg. Ingen tackade. Johan gick först, sedan Lina. Innan dess hade hon slängt sin blus på stolen och sagt, – Jag behöver den till kvällen, tvätta den!
Ida kallade till sig Erik, och han sa till sin mamma, – Snälla, lägg inte mer arbete på Ida. Hon blev jättedarrig efter i går, om du sårar henne igen slutar jag att se dig som min mamma, tänk på det! –
Alla drog iväg. Karin skulle till jobbet klockan 10. Hon tog upp sin telefon och ställde in alla sina kundbokningar för en månad framåt. Hon gick till jobbet, samlade ihop alla sina verktyg och material, betalade hyresvärdinnan för salongen och åkte hem.
Karin kastade några få tillhörigheter i en väska, något klädesplagg packades ned, alla dokument samlades in. Utanpå kylskåpet fäste hon en lapp med magneten: “Kära familj, jag förstår att jag inte längre behövs som fru och mor, jag är trött på att spela städerskan. Jag är övertygad om att ni klarar er bättre utan mig.”
Hon ringde taxi och åkte till tågstationen. Mamman blev förvånad när dottern dök upp på tröskeln till det gamla hemmet och sa,
– Karin, hur visste du att jag var sjuk? Jag tänkte ringa men vågade inte störa, jag vet att du jobbar så mycket. –
– Mamma, jag stannar hos dig ett tag. Jag måste hitta mig själv, jag har förlorat mig längs vägen. Jag har upphört att vara som person, jag känner mig som en dränerad häst, – sa Karin och kramade sin mamma med tårarna rinnande.
Karin hoppades att hennes man skulle övertala henne att komma tillbaka, att barnen skulle be om förlåtelse…
Men Johan hörde aldrig av sig. Lina ringde och sa, – Hur kunde du åka? Du tvättade inte ens min blus! Dessutom är det bättre utan dig, ingen tjatar i onödan. –
Karin har bott hos sin mamma i fem månader nu. Hon är hennes enda dotter. Mamman har försämrats och är ofta sjuk. I sin gamla stad har Karin hyrt ett litet utrymme och sysslar med sitt eget. Hon arbetar nu efter en mildare schema. Hennes inkomster är lägre men utgifterna har minskat betydligt.
Väninnan Helena ringer för att stötta och berätta de senaste nyheterna.
Efter några månader meddelade Johan att han flyttat ihop med en barnfri kollega. De hade haft en hemlig relation under flera år sedan.
Lina hade tagit hem en klasskamrat som sin pojkvän och försvarade det med, – Om Erik får, då får jag också! –
Pappa ger henne pengar för att klara sig men det räcker aldrig och resorna till honom blir fler allt eftersom hon behöver mer pengar. Hon skulle fråga mamma men skäms eftersom hon sa först att de klarade sig bättre utan henne.
Ungdomarna bråkar ständigt, ingen vill laga mat eller städa i lägenheten.
Karin oroar sig för sina barn, men tröstar sig med tanken att de redan är vuxna och inte behöver henne, de kontaktar henne inte ens.
Johans svek var en chock. Hon hade jobbat så mycket att hon inte märkte hans förändrade känslor.
Karin har skickat in en ansökan om skilsmässa och bodelning. Det känns bittert och sårande att vara 49 och stå ensam kvar utan familj, som hon ägnat 27 år av sitt liv åt.
Det mest sårande är att hon själv bär skulden.
Ingen kvinna ska försumma sig själv helt för familjens skull.
Familjen kommer aldrig att uppskatta det, de vänjer sig vid bekvämligheten och trampar på den som ger allt.
Sådan är historien.
