Besökte djuraffären där vi köpte möss: en trevlig och söt medelålders blondin som expedit.

Gick in i djuraffären där vi brukade köpa möss. Expediten var en behaglig och trevlig kvinna i medelåldern med blont hår.
– Vi köpte möss här förut…
– Jag minns det. Till din katt.
– Precis!
– Åt den upp dem?
– Nej, vi gav dem inte till katten. Mössen är roligare än katten. De är snälla, glada och tama.
– Är katten vild då?
– Du kan inte ana.
– Så vad händer med mössen?
– Ni sålde oss strömedel tillsammans med dem. Vad är det gjort av?
– Varför undrar du det?
– De äter det!
– Det är majsbaserat strö, det är ätbart.
– Aha! Jag trodde det var syntetiskt. Tänk om de äter syntetiskt strö, skulle jag kanske ge dem motorolja istället för vatten?
– Vad ger du dem att äta?
– Åh, allt möjligt. Spannmål och gryn. Men de älskar korv och kokt biff mest.
– Ger du dem korv?! (upprört)
– Varför skulle jag inte göra det?
– Du är helt vansinnig! Deras lever kommer kollapsa! Har du ens smakat den där korven själv?!
– Självklart, jag köper den ju till mössen!
– Vet du ens vad som finns i den?!
– Självklart. Senor och toalettpapper. Mycket gott.
– Min systers mans bekant jobbade på en slakteri, och han berättade vad de gör korv av…
(alla känner någon som känner någon som har hört vad slakterierna gör korv av)
– Så korv är inte bra för mössen. Vad sägs om kött?
– Absolut inte!
– Men de behöver väl ändå lite protein? Fisk kanske?
(här dyker en yngre version av expediten upp, ser ut som en kopia, men runt tjugo år yngre)
– Är du galen?! All fisk är full av maskar!
– Vad sägs om ägg?
– Fulla av kolesterol!
– Ost då?
– Vet du inte att kor pumpas fulla med antibiotika? Inget mejeriprodukt alls!
(jag började svettas av oro)
– Ingenting går att äta! Vad äter ni själva då?
– Vadå? Hälsosam mat. Grönsaker, frukt. Gröt.
– Är du allvarlig?
– Ja, varför inte?
– Har du ens kollat de där grönsakerna och frukterna? Det finns inget naturligt kvar, bara strålning, plast och bekämpningsmedel!
– Verkligen?
– Jo, verkligen. Om du bryr dig så mycket om din hälsa kan du lika gärna köpa en mätare. Den kostar bara några kronor. Du kommer se, varje tomat strålar mer än Tjernobyl!
– Åh, sluta nu!
(expediterna utbyter oroliga blickar)
– Och era gröter? Det är spannmål. Vet ni inte att Sverige är en av världens största spannmålsexportörer?
– Jo! (rösten fylls av stolthet för landet)
– Och det bekymrar er inte alls?
– Varför skulle det det?
– Fundera på hur mycket kemikalier de måste använda i jorden för att nå sådana resultat! Den gröten är nog lika giftig som korven är för råttorna!
När jag gick därifrån stod de med gapande munnar och tittade på varandra.
Troligtvis svälter de nu.
Väl hemma, gjorde jag te och en macka med korv. Mössen krafsade ilsket mot glaset.
– Det är inte för er! sa jag uppfostrande medan jag tuggade. – Korven är farlig. Ät ert majsströ istället.
Mössen puffade surt och visade tänderna. Den svarta blängde argt, medan den röda rullade ihop sig och grät tyst.
– Nåväl, bryr jag mig inte! sa jag. – Jag borde få en underskrift på att jag inte är ansvarig.
Jag tog en bit korv, bröt den i två delar och kastade en till mössen som genast tuggade med aptit, den andra halvan slängde jag till katten, som satt på andra sidan buren och noggrant iakttog mössen.
Katten luktade inte ens på korven.
Med mössens närvaro försvann kattens aptit.
– Jag låter dig inte äta upp dem! sa jag bestämt och allvarligt.
Katten fräste föraktfullt, sparkade med tassen på korven och gled med sin smala kropp in i rummet.
– Vänta bara tills du blir hungrig! ropade jag efter den, och mindes mormors ord när vi barn vägrade äta gröten.
Sedan skar jag upp en extra farlig bit korv, hällde på en massa giftig majonnäs, och tänkte tillbaka på de stackars expediterna i djuraffären.
“Det löser sig,” tänkte jag. “De har massor av ekologiskt kattfoder, och som sista utväg – ätbart majsströ.”