De sov ihop i hans lilla barnsäng. Ingen längre körde bort den stora svarta hunden. Hunden låg på sängkanten så att Lillpojken kunde breda ut sig fritt på sina lakan och somna.
Den hemska sjukdomen hade tagit bort Lillpojkens rörelse och tal. Han låg orörlig på sängen, och bara salta tårar rann nerför hans sorgsna ansikte. Alla försökte underhålla honom så gott de kunde. Mamma och pappa lämnade aldrig hans sida. De sörjde djupt att deras älskade, vackra Lillpojke var så hjälplös och olycklig.
En kall vinterkväll, när pappa kom hem, såg han en svart hund ligga i snön vid trappan.
– Gå hem, hund. Du kommer ju att frysa.
– Jag har inget hem. Min ägare har gått bort, och jag blev utslängd från lägenheten.
– Vad ska jag göra med dig stackars krake. Vi har en liten sjuk pojke hemma, och jag tror alla kommer motsätta sig din närvaro.
– Försök ändå.
– Nåväl, vi får se…
Pappa var en godhjärtad man och kunde inte låta hunden frysa ute under natten.
Så flyttade Ljusgård in i Lillpojkens hem. Han var välskött och mycket klok. Han visste hur och med vem han skulle interagera. Hunden log charmigt mot mamma och var alltid beredd att springa på joggingturer med pappa. Men han fick inte närma sig Lillpojken.
Som ni vet, droppen urholkar stenen, och Ljusgård, som långsamt vann familjens kärlek, började närma sig Lillpojkens säng. Han låg där i timmar, med huvudet på tassarna och försjunken i djupa tankar.
En dag när mamma och pappa inte var där, kände Lillpojken tydligen smärta och pep tyst som en liten hjälplös valp. Ljusgård ryckte till, la huvudet på sängen och började slicka barnets hand. Pojken tystnade. Hunden slickade varsamt varje litet finger och rörde försiktigt vid hans hand med sina läppar. När mamma kom in blev hon häpen. Lillpojken log. Och nu var Ljusgård tillåten att lägga sitt huvud på sängen och röra Lillpojkens hand med sin mun. Varje gång började Lillpojken le över hundens beröring. Ingen vet varför, men pojkens händer började långsamt att återfå rörlighet, och han kunde röra hundens päls med fingrarna. Föräldrarna var mycket förvånade. Läkarna hade sagt att pojken aldrig skulle kunna röra sig. Människor, säg aldrig “aldrig”. Säg: Allt är möjligt. Ljusgård fortsatte sin massage. Och eftersom ingen längre störde honom, började han också slicka pojkens ansikte. Lillpojken verkade det kittlas, och han gav ifrån sig ljud som påminde om skratt. Det var ett mirakel.
Lillpojken väntade på att Ljusgård skulle komma tillbaka från sina promenader. Och hunden skyndade sig hem, som om han var rädd att pojken skulle försvinna utan honom. Veckor och månader passerade. Och en dag tog sig Ljusgård upp på sängen och tryckte sig försiktigt mot pojkens kropp. Föräldrarna var rädda för sitt barns skull. Vad om hunden av misstag skadade sonen. Men det hände inte. Hunden lade sig så försiktigt i pojkens säng att det fanns plats för dem båda. Lillpojken blev alltmer självsäker i sitt rörelse, och när han vändes på sidan kunde han omfamna hunden. Hundens lycka var obegränsad. Han log lyckligt. Vännernas ögon strålade av glädje.
Lillpojken kom på en lek. Han kastade sin leksak från sängen. Och Ljusgård tog upp den och la den försiktigt på pojkens bröst. Pojken skrattade. Och han tappade den igen på golvet. Så kunde de hålla på i timmar. När vännerna till slut blev trötta somnade de tillsammans i varandras armar. Deras leenden vittnade om att de drömde härliga drömmar.
Efter en tid började pojken kunna sitta upp med hjälp av kuddar. Hunden lade sig bredvid och puffade honom under armen med sin nos. Lillpojken gav honom små kakor och smekte hans stora svarta nos.
Läkarna som kom för att undersöka pojken skällde på föräldrarna för denna oreda. En sjuk pojke, hur kunde de låta hunden ligga i samma säng som deras son? Men föräldrarna såg sitt barns lycka och kunde inte separera honom från hunden.
Och pojkens sjukdom började vika. Han talade, rörde sig och började sedan gå. Under hela tiden var hans svarta vän vid hans sida.
Jag tänker ofta, att hundar är änglar som skickats till oss på jorden. Hur kan man annars förklara denna mirakulösa återhämtning?! Och hur kan man förstå att en vanlig hund kan ha ett så stort, gott och klokt hjärta?!
