– Du verkar inte riktigt förstå, älskling. Ingen frågar om din åsikt – sa svärmor.
Min nyfödda dotter är bara två veckor gammal, och svärmor har fått för sig att vi ska åka hundra kilometer ut från staden i ösregnet bara för att ta ett foto. Låt mig berätta allt från början.
Min man planterade ett träd tillsammans med sin mamma när han var fem år gammal. Givetvis tog de ett minneskort. Sedan dess har de tagit samma foto varje år, samma plats och samma datum. Först med en analog kamera, och senare med smartphones, vilket gjorde det hela enklare. Svärmor brukade skriva ut dessa bilder och hänga dem i ramar på väggen i sitt vardagsrum.
Detta mystiska ritual mellan mor och son glömdes aldrig bort. När min man och jag just börjat träffas ville jag besöka honom på hans födelsedag, men han sa att han skulle till sin mamma. Först senare berättade han om fototraditionen och hur det var fullständigt omöjligt att flytta till ett annat datum.
När vi var gifta reste min man, trots hög feber, för att ta årets foto, och vid ett tillfälle tillät hon honom inte att åka på en tjänsteresa som kunde ha gett honom en befordran. Bilden måste tas oavsett omständigheter, till och med hot om döden eller avrättning.
Så föddes vår dotter, och enligt svärmor skulle hon också delta i fotosessionen med sin pappa. Traditionen måste trots allt föras vidare till nästa generation.
– Barn är en naturlig del av föräldralivet, så självklart ska barnbarnet vara med på bilden med pappa. Jag hämtar dem imorgon bitti. Jag har redan köpt mjölk och blöjor. Vi hoppar snabbt på tåget och är snart tillbaka.
– Min dotter ska inte åka någonstans! – utbrast jag. – Hon ska inte skakas runt i två timmar på tåget. Dessutom är vädret bedrövligt och hon kan bli förkyld. Det regnar fortfarande!
– Du verkar inte riktigt förstå, älskling. Ingen frågar om din åsikt. Barnbarnet åker med oss imorgon, punkt slut – sa svärmor med ett hånfullt leende.
– Nej, det är nog du som inte förstår. Min dotter ska inte åka någonstans – sade jag bestämt.
Det hela slutade med skandal. Jag kastade ut svärmor genom dörren. När min man kom hem från jobbet berättade jag för honom om händelsen. Han lugnade mig och sa att jag hade gjort rätt.
Nästa morgon stormade svärmor in i lägenheten och krävde att vår dotter skulle kläs på.
– Varför är barnet inte klätt ännu?
– Mamma, vi åker bara du och jag, dottern stannar hemma. Vi kan inte dra iväg henne i det här regnet, hon är bara två veckor gammal – försökte min man förklara.
– Hon är inte gjord av socker, hon smälter inte! – ropade svärmor.
– Jag tror att vi kom överens om detta igår! Vår dotter ska inte någonstans! – sa jag.
Då verkade svärmor tappa fattningen, och började med våld försöka ta vår dotter. När min man återigen sa att dottern stannar hemma, skrek hon:
– Jag har samlat på dessa bilder i flera år, och tack vare din fåniga fru, den där vidriga ormen, har mitt livsverk gått förlorat. Jag vill inte känna dig mer! Och din älskade dotter kan väl spotta på dig när hon blir stor, precis som du på mig!
Svärmor stormade ut ur lägenheten och smällde igen dörren. Min man sprang efter henne medan jag försökte trösta vårt rädda barn. Min dotter sov länge, men min man kom inte tillbaka. Han gick säkert för att ta det traditionella fotot.
