Min bror vägrar att skicka vår mamma till ett äldreboende och vill inte ta henne till sig heller, eftersom han säger att han inte har plats!
Under de senaste tre månaderna har min bror irriterat mig med sitt beteende. Efter att mamma fick en stroke blev det tydligt att hon behövde ständig omsorg. Hon glömde saker hela tiden och behövde någon vid sin sida. I själva verket krävde hon ständig övervakning. Det är som att ta hand om ett barn. Jag arbetar, har mitt eget hem och familj. Hur ska jag balansera det? Jag föreslog att vi skulle placera henne på ett äldreboende, men min bror anklagade mig för att vara hjärtlös. Samtidigt ville han inte ta hem henne till sig, han påstod att han inte hade plats och dessutom bor han i sin frus lägenhet.
Vi levde en gång som en nära familj. En familj på fyra personer. Det är bara ett års skillnad mellan mig och min bror, och vår mamma födde oss sent. Just nu är jag 36 år och min bror 35. Vår mamma är redan 72 år gammal. Allt var bra tills pappa gick bort.
Min bror flyttade sedan till en annan stad för att studera, och där stannade han kvar, gifte sig, medan jag slog mig ner i vår hemstad. Vi bodde först hos föräldrarna, men senare flyttade jag och min man till en hyrd lägenhet. Vi planerade att senare köpa vår egen bostad och skaffa barn.
För bara två år sedan gick vår far bort, och mamma började känna sorg och saknad efter honom. På kort tid åldrades hon flera år. Hon blev sjuk och för sex månader sedan fick hon en stroke. Vi trodde att hon inte skulle klara sig, men läkarna lyckades rädda henne. Till en början kunde hon knappt prata och använda kroppen. Senare förbättrades allt, men de mentala problemen försvann inte.
Läkarna säger att konsekvenserna är oåterkalleliga, så någon måste ta hand om mamma. Min man och jag flyttade in till min mamma. Jag bytte jobb och började arbeta hemifrån så att jag kunde vara nära henne. Vi kunde inte lämna henne ensam, och när hon kunde röra sig blev det ännu värre.
Hon började prata, kunde inte orientera sig och försvann ibland, och vi sprang efter henne och kunde inte övertala henne att komma tillbaka hem. Hon grät och försäkrade att hennes man väntade på henne någonstans. Kort sagt, det var värre än med ett barn. Jag började sova dåligt, rädd för att hon skulle gå iväg. På grund av situationen kan jag knappt arbeta, jag har problem med koncentrationen. Min man föreslog att vi skulle placera henne på ett äldreboende.
Det är mycket dyrt, men om vi båda jobbade skulle vi ha råd med det. Jag har också en bror, han borde bidra. Det skulle vara rättvist.
Under lång tid kunde jag inte bestämma mig, men förstod till slut att det inte fanns något annat val. Hur länge skulle detta pågå? Till slut skulle hon ha tillgång till dygnet-runt-omsorg och medicinskt stöd där. Jag gick dit och tog reda på allt. Det är mycket dyrt, men jag såg ingen annan lösning.
Sedan ringde jag min bror och berättade allt som det var. Jag hoppades på hans förståelse. Han måste ju förstå den verkliga situationen, men istället blev han arg.
– Har du tappat förståndet? Hur kan du ens tänka tanken att skicka vår egen mamma till ett äldreboende??? Där är alla främlingar för henne. Och hur vet du hur de kommer behandla henne? Du är hjärtlös! – ropade han i telefonen. – Eller kanske vill du bara ta över hennes hus?!
Jag försökte förklara för honom, men han ville inte lyssna. Jag gav upp och började känna att jag inte hade någon styrka kvar. Jag upprepade samtalet, men min brors åsikt ändrades inte.
– Jag vill inte göra detta mot vår egen mamma. Till slut födde och uppfostrade hon oss. Vi bodde i hennes hus och inte på ett barnhem, hon klagade aldrig över att det var svårt med oss. Vi är skyldiga henne detta, men det är bara jag som måste stå ut med det. Om du inte är nöjd med mitt förslag, kan du komma och ta hand om mamma själv. Visa oss din omtänksamma sida – sa jag.
– Du vet att jag bor med min fru i hennes lägenhet. Hur ska jag kunna få henne att ta hand om sin svärmor?
– Det verkar som om min man kan ta hand om sin svärmor, men din fru inte?
– Du och din man bor i vår mammas hus, så det är därför han bryr sig.
Jag sa till min bror att jag skulle lämna mamma. Sedan kan han och hans fru flytta in och betala tillbaka det barnaskuld. Min bror tvekade och sa att han jobbade och inte skulle kunna flytta. Och han sa det bara för att slippa ta ansvar.
Jag lever som i en mardröm. Å ena sidan inser jag att jag bara måste lämna henne på äldreboendet, det skulle underlätta för alla, men samtidigt är jag rädd för att känna mig som en otacksam dotter. Min man står på min sida och vill också att mamma ska flytta. Där skulle hon få omsorg och vi skulle få tillbaka våra liv.
Jag beslutade att vänta en vecka. Om min bror inte kommer får jag göra mitt. Det blir bättre för alla. Jag kommer registrera henne på äldreboendet. Alla kan ge råd, men bara jag vet hur svårt det är att ta hand om en sjuk släkting. Och låt min bror komma med ursäkter för vår familj – jag har fått nog av dem.
