Min man lyssnade inte på sin mamma, och jag är tacksam för det.
Som barn var jag tvungen att bo på ett barnhem. Jag hade aldrig sett mina föräldrar, så de sa att jag var föräldralös. Jag var bara fem år gammal då.
Livet på barnhemmet var väldigt svårt för mig. I allmänhet brydde sig inte vårdarna särskilt mycket om oss barn som bodde där. De struntade i oss, och så snart vi blev myndiga blev vi utkastade och aldrig mer välkomna tillbaka. Jag ville fortsätta studera, men det uppskattades inte av ledningen. Nästan alla sa:
– Vi kommer inte att hålla dig här i ytterligare två år. Du måste börja jobba och leva självständigt. Du kan göra vad du vill efter det, men tro inte att vi fortsätter att försörja dig, du är ingen drottning.
När jag avslutade mina studier tog jag ett arbete som jag inte alls tyckte om. Jag önskade att jag kunde jobba med något annat än som revisor, men det fanns inga andra alternativ då.
Som tur var beslutade regeringen under 2000-talet att ge bostäder till föräldralösa barn. Självklart fick även jag en lägenhet, och den var i gott skick när jag flyttade in. Två månader efter inflyttningen, när jag hade fått allt på plats, träffade jag min stora kärlek. Pelle och jag var tillsammans i ungefär två år innan vi bestämde oss för att gifta oss.
Vi planerade inte att skaffa barn de första åren. Jag ville att vi skulle fokusera på arbete och karriär först. Till och med min svärmor sa:
– Du borde inte skaffa barn nu. Du är för ung och bör inte oroa dig för det.
Jag märkte alltid att min svärmor försökte övertala min man att lämna mig, och de bråkade ofta om det.
Efter några månader verkade svärmor ha glömt bort det, men hon hade alltid en falsk min. Med tiden köpte jag min lägenhet. Lite senare började hon störa igen och sa hela tiden till sin son:
– Du passar inte in i den där lilla ettan. Varför inte ta ett lån och sedan sälja den lilla lägenheten? Då får ni tillräckligt med pengar för en tvåa. Ni måste ha plats för barn, var skulle ni annars ha dem, i samma rum? Det kommer bli väldigt trångt och obekvämt.
Till slut gick vi med på att skaffa en större lägenhet på svärmors inrådan. Jag bestämde mig för att gå till banken och ta ett lån, och kanske köpa en bil också. Kanske hade hon rätt?
En kväll kom jag trött hem och såg att dörren stod lite på glänt och hörde röster inifrån. Först trodde jag att Pelle kanske var med en annan kvinna, men nej, jag hörde att det var hans mamma som bråkade med honom.
– Det vore bäst om du skilde dig från henne. Hitta en annan tjej som är rik och kommer från en bra familj. Det vore bättre för dig att lämna Lisa. Var tålmodig, låt henne ta lån och köpa en tvåa. Då säljer ni den och du kan komma och bo hos oss. Vi kan dela på pengarna och bilen kan du behålla. Det blir åtminstone någon fördel med skilsmässan.
Pelle tänkte inte bara på sig själv utan frågade:
– Vad händer med Lisa då? Hon har ingenstans att ta vägen, vad pratar du om egentligen, jag älskar henne.
Det spelar ingen roll. Hon kan gå till en vän. Barn från barnhem är vana vid livets upp- och nedgångar, hon klarar sig nog.
Jag kunde inte hålla mig längre. Jag gick in i köket och bad hans egenkära mamma att lämna vårt hem.
Oavsett hur mycket du respekterar dina föräldrar och värdesätter deras åsikter, låt dem aldrig lägga sig i ditt äktenskapliga liv. Min man lyssnade inte på sin mamma, för vi älskar varandra mycket, och jag är tacksam för det.
