Tycka om att göra anpassningar till svensk kultur! Här kommer en omskrivning av berättelsen:
Ett oväntat samtal
En dag plingade det till i telefonen. Rösten i andra änden var formell och kylig.
– Är detta Johan Svensson?
– Ja, det stämmer, svarade jag förvirrat. Vem pratar jag med?
– Jag är föreståndare på barnhemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi kommer att behöva flytta henne till en annan avdelning. Är du säker på att du inte vill hämta henne?
– Förlåt, vad för dotter? Jag har bara en son, Erik, svarade jag chockat.
– Anna Johansdotter, det är väl din dotter?
– Nej, absolut inte. Jag heter Johan Svensson.
– Ursäkta, det verkar ha blivit något misstag, sa rösten trött.
Samtalet avslutades med snabba tonstötar som ekade i mitt huvud.
”Vad är det för rot i deras dokument?” tänkte jag irriterat. Men samtalet lämnade en tagg i mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på barn utan hem, utan en varm mamma och en omsorgsfull pappa. Erik hade ju hela släkten, inklusive mostrar och farbröder…
Min fru Lena märkte direkt att jag var frånvarande och ställde frågor som jag inte kunde svara på ordentligt. Ingenting undgår en fru som man levt med i snart tio år och känt sedan första klass!
Hon frågade rakt ut vid middagen vad som stod på.
– Vad heter hon då? sa hon.
– Vem? frågade jag förvånat.
”Hur kan hon veta om flickan? Har de ringt henne också?”
– Anna, sa jag. – Lilla Anna.
– Jaha, ”lilla Anna” alltså… och här har du din Lena?! sa hon upprört.
– Ja, det är Anna Johansdotter det handlar om.
– Ge mig hennes personnummer också! skrek Lena.
– Hon har inget pass, varför skulle hon behöva det?
– Är hon en flykting, eller vad då? frågade Lena något tystare.
– Vem menar du är flykting?
– Din Anna? Hon kanske vill registrera sig här? Tala nu!
– Vad ska jag säga? sa jag förbryllat och hade glömt bort middagen helt.
Då började Lena gråta. Inte högt eller dramatiskt, utan med tårar som rullade ner för hennes förkläde.
– Jag åker till mamma imorgon, och Erik tar jag med mig, sa hon genom tårarna.
– Lena, snälla, vad händer? Varför till din mamma?
– Tror du att jag tänker stanna och servera dig och din lilla älskarinna? hojtade hon.
Plötsligt började jag förstå det absurda i det hela. Jag satte Lena ner på kökssoffan och berättade om det samtal jag fått på morgonen.
Nu grät Lena av medlidande för den lilla flickan. Kvinnor har många tårar och fäller dem för alla möjliga skäl och i stora mängder! Jag klarar inte av Lena gråtandes, det gör mig både obekväm och rädd.
Min aptit försvann. Jag petade i mig lite mat, men mest för syns skull.
På natten hörde jag Lena rota i min mobil. På nästan tio år hade hon aldrig gjort det. Misstänkte hon mig verkligen? Letade hon efter spår av nån kärleksaffär? Sorgen över att hon inte litade på mig tog över, och jag kände mig illamående… Då hörde jag hennes viskande: ”Jooohaaan, Jooohaaan…” medan hon petade mig försiktigt.
Jag låtsades vakna.
– Var det här numret som ringde? Det fasta numret?
– Ja, svarade jag mekaniskt, det var det.
– Sov du nu.
Hon gick ut och stängde dörren efter sig. Hon tog med sig telefonen.
Enkel sak att säga ”sov”. Lättare sagt än gjort! Jag hörde datorn startas. Jag låg en stund, men gick sedan mjukt ut till vardagsrummet.
Lena var så fokuserad på datorskärmen att hon inte märkte när jag ställde mig bakom henne.
I sökfältet hade hon skrivit ”barnhem” och vår stad.
Efter en stunds surr presenterade datorn en lista med information – den officiella hemsidan, adress och telefonnummer samt en bild på byggnaden. Lena tittade sedan på min telefon.
– Johan, det stämmer!
– Vad stämmer?
– Numret! Det är barnhemmets nummer!
– Sa ju det. Så du dubbelkollar mig?
Lena vände sig om på stolen.
– Inte dubbelkollar, bara klargör.
– Varför?
– Johan, det ligger ju inte långt härifrån, sa Lena tankfullt. Ska vi åka dit? Varifrån fick de ditt nummer om du är en utomstående, va?
– Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det är en bra idé att åka dit och höra vad det handlar om. Ska vi gå med på att andra barn ska tilldelas mig?
Jag kunde inte somna ordentligt den natten heller. Precis när jag höll på att somna, petade Lena mig i sidan igen.
– Jooohaaan… Jooohaaan…
– Vad nu?
– Har du verkligen inte haft något med någon annan? Kanske bara en gång… med din första kärlek, eller något. Träffade du henne efter alla år, och så uppstod känslor och så…? Har hon kanske lämnat flickan på sjukhuset och inte sagt något? Va, Johan? Jooohaaan!
– Vad pratar du om för kärlek, Lena? Jag har varit med dig sen vi satt i samma skolbänk i första klass. Kom ihåg, det är fem år sedan Erik föddes och han började dagis, dessutom var han ofta sjuk och jag arbetade hemifrån. Kommer du ihåg alla mediciner, läkarbesök och allt det där? Det fanns ingen tid för älskarinnor, jag somnade innan jag ens hann lägga huvudet på kudden! Jag har aldrig haft, har inte och kommer inte ha någon.
– Så varför har de ditt nummer där då? Någon har väl lämnat det? frågade Lena ihärdigt.
Den frågan gnagde i mig också. Jag gick igenom de få kvinnor jag hade haft kontakt med, alla de som potentiellt kunde ha ställt till det för mig. Men jag hade aldrig haft något med någon av dem, och dessutom hade alla sina egna liv. Någon hade till och med flyttat utomlands för fem år sedan.
Saker kan hända i livet som man inte kan förutse, så jag bestämde mig för att besöka barnhemmet nästa dag.
Vi kom tidigt, men vi var inte de första där – en blonderad och mager man satt i väntrummet utanför föreståndarens kontor. Trots rena kläder såg han ovårdad ut. Ögonen flackade och händerna darrade där de höll något slags papper. Antagligen nervositet eller baksmälla.
– Ni får komma in efter mig, sa han oväntat med djup röst.
Dörren öppnades och mannen blev inbjuden in. Inifrån hördes jämna röster som ibland avbröts av mannens grova mummel.
Till sist rusade mannen ut, rufsig och utan sina papper, och vi blev inbjudna.
– Hej, sa en medelålders brunett som satt vid fönstret och tuggade på sina glasögonskalmar. – Vad kan jag hjälpa er med?
– Angående igår, försökte jag.
Kvinnan satte sig bakom skrivbordet.
– Tro mig, jag har ingen tid för gåtor. Var god och förklara er sak kort och koncist.
Jag påminde henne om gårdagens samtal (rösten var helt bekant).
– Ah, det… – Hon log trött. – Ursäkta mig, det blev ett misstag, vi ringde fel person.
– Hur kan det vara fel när ni hade mitt nummer? Hur har ni fått det?
– Jag förstår, men jag råkade slå fel siffra. Den rätta börjar med 08 och jag tryckte 07. Att även du heter Johan var en ren slump. Så kan det vara ibland. Förresten, han före er var egentligen den vi skulle ringa till.
– Vem då? sa jag dumt, trots att jag redan anade svaret.
– Johan Johansson, Annas pappa.
Så jag ber än en gång om ursäkt och behöver säga hejdå. Jag har fullt upp.
Kvinnan reste sig.
”Emilia Andersson” stod det på hennes namnbricka.
Lena hade också sett det och frågade:
– Emilia, kommer han att hämta flickan?
Föreståndaren såg på oss och satte sig igen.
– Nej, det kommer han inte. Flickans mamma har gått bort, och den här Johan har barn med flera olika kvinnor, totalt sju. Han har bara varit här två gånger på tre år, och då bara för att vi pressade honom. Anna betyder ingenting för honom. Jag har svarat på alla era frågor? Då säger jag hejdå.
Vi, förbluffade och berörda av det vi just hört, lämnade byggnaden.
Barnen var ute och lekte. Någon gungade, några åkte rutschkana och två pojkar tävlade med sina bilar på en bänk.
Jag tittade på barnen och insåg vad som var annorlunda här.
Det var tyst på gården. När Erik leker ute, är det alltid fullt av skratt och tillrop. Dessa barn skrattade inte högt, de pratade tyst med varandra. De liknade små gamla människor. De hade snabbt tvingats växa upp, eftersom de aldrig riktigt haft något barndom. De kämpade för sin överlevnad. Inga leksaker eller kläder, bara vuxnas likgiltighet och ibland till och med grymhet.
Jag vände mig till Lena. Hennes ögon var fulla av tårar. Dessa tårar, alltid redo att dyka upp!
Vi gick långsamt mot porten när tystnaden plötsligt sprängdes av ett rop – “Mamma!”. Alla barnen vände sig mot oss. Rakt mot oss sprang en flicka i en rolig mössa med pompom. “Mamma, mamma”, ropade hon. “Här är jag!”
Med full fart kastade hon sig runt Lenas ben och började gråta. Påtvingad och hjärtskärande sorg fyllde gården, och tårar fyllde även mina ögon.
– Anna, lilla Anna! ropade en pedagog som sprungit efter oss. Hon försökte lyfta flickan, men hon kämpade emot och klamrade sig fast vid Lenas ben.
Det tog tid att lösgöra flickan från Lenas ben (pedagogen hade en chokladkaka som gjorde susen), och vi joggade nästan till bilen.
Vi satt tysta i bilen. Lena hade börjat darra och även jag kände mig skakad. Mina händer darrade, likt mannens tidigare, så jag stannade bilen för att lugna mig.
Lena tittade ut genom fönstret och pekade mot en skylt utanför affären ett stenkast bort.
Synkroniserat steg vi ut, hand i hand och gick till ”Barnens hus”…
För att köpa en docka och en rosa klänning.
Vår dotter Anna ska bli finast av alla.
