Maria vaknade före alla andra och gjorde frukost till sin man. Hon packade även matlåda till hans jobb. Mannen vaknade, åt frukost, bytte om och gick sin väg, men inte utan att klaga. Han gnällde över att Maria inte hade gjort te till honom och att omeletten var rå. Marias man var av den speciella sorten. Till exempel när det kom till att handla, sa han ofta “varför behöver du nya skor när dina gamla inte är trasiga?”. En dag beslutade Maria att börja ett nytt liv.
När Maria bestämde sig för att lämna sin man, var det ingen som förstod henne. Alla tyckte hon hade en mycket bra familj. Man, två barn och till och med två barnbarn. Hon övergav allt och gick sin väg. Ingen av hennes vänner, och inte ens hennes familj, stödde beslutet. Hennes föräldrar förbjöd henne att komma hem om hon inte återvände till sin familj. Oavsett allt känns Maria lycklig och det är först nu hon verkligen lever.
En dag på jobbet berättade Marias chef oväntat om sina känslor för henne. Han visste att hon hade en familj, men bad henne ändå tänka över det hela. Den dagen insåg Maria plötsligt att hon inte ville återvända hem. Vad väntade henne där? En man som såg henne som en tjänare, en vuxen son som hon måste ta hand om, stryka hans skjortor, och en dotter med två barn som bara ville lämna bort dem till mormor för att kunna göra sina egna saker.
Just då, när Maria tänkte på allt detta, tittade chefen, Lars, in. Han frågade varför hon satt kvar efter arbetstid. Maria erkände att hon inte ville gå hem, det fanns ingen anledning. Lars bestämde sig för att berätta allt för henne, han levde ensam och var redo för en relation med Maria.
Till en början visste Maria inte vad hon skulle svara, men slutligen gick hon med på det. Hennes man märkte nog inte ens att hon lämnade, han hade redan slutat bry sig om henne för länge sedan. Maria började ett nytt liv, för första gången på länge behövde hon inte hoppa upp tidigt på morgonen för att laga frukost till någon, det kändes som en underbar förändring.
Hemma brukade Maria alltid vakna först, tillreda frukost till mannen och packa hans matlåda. Mannen vaknade, åt, bytte om och lämnade huset, inte utan att gnälla lite. Han klagade på att han inte fick te och att omeletten var rå.
Efter att mannen gått fixade Maria frukost åt sonen, som sedan vaknade, åt och fick en ren skjorta av Maria för att klä sig. Därefter var det dags att fixa frukost till barnbarnen och dottern. Medan dottern städade, matade Maria barnen, sen åt dottern och Maria hjälpte barnbarnen på med kläderna innan alla gick. Dottern till jobbet och barnbarnen till förskolan.
Maria själv åt ingen frukost utan drack bara te på jobbet. På kvällen behövde hon handla för att göra middag. Efter jobbet städade hon, tränade med barnbarnen eftersom det oftast var hon som hämtade dem från förskolan.
Självklart lever många så här, men vid något tillfälle blev Maria trött på att bara vara en husmor i familjen. Maria var bara 50 år men kände sig som 70. Förutom jobb, hus och trädgård hade hon ingen tid för någonting annat. Hon glömde när hon senast shoppade något annat än mat.
Hon hade en bra lön enligt standarden i deras stad men märkte det knappt, allt gick till hushåll och matvaror.
När hon köpte något till sig själv var det billigt och på marknaden. När hon gick till affären med Lars för att köpa det hon behövde blev hon glatt överraskad. Som vanligt gick hon mot reavdelningen och Lars sa att hon inte skulle snåla på sig själv, att hon är en kvinna och att kläder är viktiga. Marias man hade alltid handlat enligt principen: varför nya skor när de gamla ännu inte är trasiga.
Lars tog hand om sina egna hushållssysslor, tvättade, lagade mat, städade och tillät inte Maria att göra dessa saker efter jobbet, han insisterade på att han kunde göra det själv. För Maria var detta en nyhet, en nyhet som hon verkligen uppskattade.
Nyligen gifte de sig. Hennes föräldrar pratar fortfarande inte med henne, samma gäller vänner. Endast dottern försöker ibland ha kontakt eftersom hon behöver någon som kan ta hand om barnen.
På så sätt började Maria ett nytt liv vid 50 års ålder.
