Jag är 36 år gammal och arbetar som ingenjör på en fabrik i det ödsliga industriområdet utanför Malmö. Min lön är så ynka att den knappt räcker till ett värdigt boende. Till råga på allt betalar jag underhåll för min dotter, lilla Elsa, som nu är fyra år. För två år sedan skilde jag mig från hennes mamma, Karin.
Med Karin var det en gång i tiden äkta kärlek – en eld som brann klart och starkt. Men under våra fem år som gifta hann vi både bråka, flytta isär och sedan hitta tillbaka till varandra, som om vi var fångar i en stormig dans vi inte kunde bryta.
När vi träffades första gången var jag ärlig från början. Jag sa till Karin att jag inte hade något att erbjuda förutom min kärlek. Hon nickade bara stillsamt och sa att det räckte för henne. Men efter bröllopet började sprickorna synas. Bostadsfrågan blev en mörk skugga över oss. Att bo hos våra föräldrar var uteslutet, och vi hade inte råd med något eget. Jag anklagar inte Karin för att vara girig – jag hade ju varnat henne, och hon hade sagt att hon kunde leva med det. Men vardagens slit gjorde att våra gräl blev allt vanligare, tills de till slut blossade upp från ingenting. Vår kärlek, så vacker i början, förvandlades till ett giftigt hat. Nu vet jag av egen bitter erfarenhet: ju djupare du älskar, desto mörkare blir hatet när allt rasar samman.
Till slut retade allt hos henne mig, och jag vet att hon kände samma avsky mot mig. Vi gled isär, blev främlingar för varandra utan att ens märka det. När de svåra tiderna kom glömde Karin helt sitt löfte att älska mig i både medgång och motgång. Istället hörde jag allt oftare hennes hårda ord: “Du är man, du ska försörja mig!”
Folk säger att en skilsmässa är fylld av tårar, besvikelse och sorg. Jag håller med, men att leva tillsammans utan känslor är en ännu värre plåga. En skilsmässa ger åtminstone en chans till lycka, medan att stanna med någon du avskyr är som att dö en långsam död. Efter skilsmässan blev jag inte lycklig – jag tog inte vara på den där chansen. Men jag ångrar inte att jag bröt mig fri.
Nu hyr jag ett litet rum i ett slitet kollektivboende i Rosengård tillsammans med farbror Sven, en stor och godhjärtad man. Han har aldrig varit gift och har inga barn. Våra liv är kusligt lika nu – ensamma, med bara jobbet och våra små rum som tillvaro.
Först brukade jag besöka Elsa ibland. Men hon glömde mig snabbt varje gång, och våra möten blev alltmer tafatta och smärtsamma. Med tiden slutade jag helt att åka dit. Karin har gift om sig. Hon berättade det själv för mig, utan omsvep. Jag har sett hennes nye man – han är stiligare än jag, längre, och bär sig med en självsäkerhet jag aldrig haft. Jag önskar dem lycka. Det finns inget för mig att kämpa om där längre.
Efter det började jag fundera på mitt eget liv. Jag är inte gammal än, bara 36. Men jag går inte till klubbar, och att ragga upp någon på biblioteket är inget för mig. Så jag bestämde mig för att sätta in en annons i tidningen, i sektionen “Ensamma hjärtan”.
Att skriva annonsen var en plåga. Jag grubblade länge över vad jag skulle säga och vad jag skulle utelämna. Till slut bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig – skriva allt som det var. Om underhållet, skilsmässan, att jag inte har något eget hem. Efter veckor av väntan publicerades annonsen äntligen, och snart började breven välla in. Jag fick så många svar från kvinnor att jag nästan skämdes över uppståndelsen.
Totalt kom det 46 brev. Jag valde ut de mest intressanta och begav mig till den första adressen. När jag stod i hissen på väg upp kändes det som om jag skulle skjutas ut i rymden – fast rymden hade nog skrämt mig mindre. Dörren öppnades av en äldre kvinna med håret fullt av papiljotter.
“Vad är det med dig, kära du?” sa jag. “I brevet stod det att du var 30, men här står du, dubbelt så gammal. Har jag rätt eller fel?”
“Fel”, svarade hon barskt. “Det var inte jag som skrev. Det var min dotter. Kom in!”
Jag kände mig dum, men det var för sent att backa. Jag steg in i lägenheten. Vi satt länge på köket, drack te, och tanten började förhöra mig om jobb, bostad, bil… Jag avbröt henne:
“Jag har ju inget! Jag skrev det i annonsen – jag är fattig som en kyrkråtta, inte ens ett eget tak över huvudet. Och var är din dotter egentligen? Varför pratar jag med dig istället för henne?”
“Stina! Stina!” ropade hon och knackade på väggen. “Din friare är här!”
Klockan var redan mitt på dagen. Stina kom ut från rummet, sömndrucken och rufsig. Hon satte sig bredvid sin mamma, och tillsammans började de bombardera mig med frågor. Till slut orkade jag inte mer – jag reste mig och gick utan att säga hej. Efter det höll jag mig borta från dejterna i två veckor. Men sedan plockade jag fram ett nytt brev och gav mig ut igen, denna gång till en jämnårig kvinna som varit gift men inte hade barn.
Dörren öppnades av en slående vacker kvinna. Först trodde jag att jag hamnat fel, men hon stoppade mig:
“Är det inte mig du söker? Jag heter Anna. Det var jag som skrev brevet.”
“Jo, det är dig jag letar efter. Men hur visste du att det var jag?”
“Din annons beskrev dig så exakt att jag kände igen dig på en gång. Kom in, vi kan ju inte stå här i dörröppningen.”
Vi pratade i timmar. Anna berättade om sitt liv, om hur det är att vara vacker men olycklig. När jag gick hem var det beckmörkt ute.
Ur högen valde jag sedan ett tredje brev. Det var något med det som grep tag i mig – det kändes annorlunda, mer äkta. Nästa dag begav jag mig på mitt tredje äventyr.
En ung kvinna öppnade dörren. När hon såg mig rodnade hon och vände blicken bort.
“Varför så blyg? Det är ingen fara. Ska vi inte presentera oss? Får jag komma in?”
“Ja, självklart! Förlåt att jag låter dig stå i hallen.”
Lisa levde enkelt. Hennes man hade dött i en bilolycka två år tidigare, och hon uppfostrade ensam sin treåriga dotter, lilla Klara. Klara sprang genast fram och klättrade upp i min famn. Jag vet inte varför, men hos dem kändes det som hemma. Vårt samtal flöt på lätt och naturligt, och vi pratade nästan hela natten.
Två månader senare gifte jag mig med Lisa. Det finns ingen brinnande passion mellan oss, ingen stormande kärlek som jag hade med Karin. Men vi respekterar varandra, och jag tror att det är det som verkligen betyder något.
