Jag är 35 år gammal, mitt namn spelar ingen roll – det är oviktigt i den här berättelsen. Jag skriver inte detta för att bli berömd eller hyllad, utan för att varna andra män, mina bröder där ute: gift er inte med någon ni inte älskar! Det blir inget bra av det, bara ett ändlöst lidande som gnager i själen och gör varje dag till en kamp mot tomheten.
Jag trodde en gång att det skulle ordna sig med tiden, att känslorna skulle växa fram ur ingenting. “Det blir bättre”, intalade jag mig själv medan jag försökte övertyga mitt hjärta. Men nej, det blev aldrig bättre. Jag respekterar min fru, jag bryr mig om henne djupt – hon är som min bästa vän. Men som kvinna, som en älskad partner, är hon osynlig för mig. Och den insikten är en tung börda, som en storm som river upp allt i mitt inre varje gång jag ser henne.
Förr älskade jag en annan kvinna, Sara. Hon var mitt allt, min värld, min eld. För henne hade jag kunnat korsa hav och bestiga berg, slitit mitt hjärta ur bröstet om hon bett om det. Jag sålde min gamla Saab, min trogna följeslagare, för att köpa henne en sportbil – hennes stora dröm, hennes glädje. Tillsammans öppnade vi en cykelbutik i Kiruna, där den karga norrlandsvintern mötte oss med sin iskalla famn. Det var vår passion, vårt lilla rike bland snö och midnattssol, och vi var lyckliga där.
Sara var som en stormvind: vild, äventyrlig, hetlevrad – en själ som aldrig kunde tämjas. Vi var som skapta för varandra, ett perfekt par i kaoset. I åtta år levde vi tillsammans i ett samboförhållande, utan att behöva ett papper för att bekräfta vår kärlek. Jag kunde inte föreställa mig någon annan vid min sida. Till slut föll jag på knä framför henne och bad henne bli min fru. Hon sa varken ja eller nej, men en mörk kväll i februari tittade hon på mig med kalla ögon och sa att hon skulle lämna mig – resa till Bali med en annan man. Bara så, som om jag aldrig betytt något.
Det sägs att män inte gråter. Kanske stämmer det, men vi lider, och Gud vet hur djupt det skär! Efter uppbrottet var mitt liv som en dimma, ett svart hål jag knappt minns. Ett helt år gick medan jag försökte sätta ihop bitarna av mig själv. Jag var som en maskin, en tom själ som bara överlevde dagarna. Helgerna var värst – jag satt ensam i min lägenhet i Kiruna, stirrade ut över de snötäckta vidderna och kände hur ensamheten åt upp mig inifrån.
Sen träffade jag Lisa. Jag gifte mig med en kvinna jag aldrig älskat – inte då, inte nu. Vi har bara varit gifta i ett år, men vi har känt varandra länge. När jag fortfarande var med Sara möttes vi ibland på skidtävlingar i Åre. Hon var gift med en annan man då, och vi var inte särskilt nära, men jag kunde känna hennes värme, hennes blickar som dröjde kvar lite för länge.
Senare, efter att Sara lämnat mig, sprang jag på Lisa av en slump på Stockholms centralstation. Vi gick till ett kafé, drack kaffe, och jag öppnade mitt hjärta för henne – allt smärta, all sorg jag bar på. Hon lyssnade, och efter det började hon ringa mig då och då. Vi började umgås: kafébesök, bio, teater – som vänner, inget mer än så.
En dag ringde hon och berättade att hon nu var fri – skild. Då blev hennes uppvaktning tydligare, mer intensiv. Jag gjorde inget motstånd, jag ville inte ens det. Lisa är fantastisk: vacker, klok, pålitlig, lugn. Hon drömmer om ett stabilt liv – barn, en hund, ett hem där allt är i ordning. Jag är annorlunda. Inuti mig bor en äventyrare, en själ som kan packa väskan på fem minuter och ge sig av till världens ände – kanske till Sibirien eller Patagonien!
Lisa förstår inte den delen av mig. Hon planerar allt in i minsta detalj, förbereder resor veckor i förväg, väger varje steg noga. I början trodde jag att hon bara spelade med för att vinna mitt hjärta, men nu ser jag att det var en fasad. Ingen kan bära en mask för evigt. Ändå är jag evigt tacksam mot henne – hon drog mig upp ur det mörka hål jag föll i efter Sara. Ingen tvingade mig in i det här äktenskapet, jag valde det själv. Men nu inser jag att jag aldrig borde ha korsat gränsen från vänskap till något mer. Hur lever man med det?
Jag vet inte hur länge jag kan lura mig själv att det här räcker. Jag vill inte såra Lisa, det är det sista jag vill. Hon förtjänar så mycket mer än en man som bara ser henne som en vän. Men hur går jag vidare? Mitt hjärta skriker efter frihet, medan mina fötter är fastkedjade – kedjor jag själv smitt. Varje natt blundar jag och frågar mig själv: varför gjorde jag det här valet? Och svaret är tystnad, en ekande tomhet som aldrig försvinner.
