Jag ringer min väninna och hennes dotter svarar.
– Anna, säger jag, kan du ge luren till din mamma.
– Det går inte, – svarar barnet. – Mamma har kört mormor för att köpa något sportigt till benen och jeans med resår i midjan. Mormor ska snart på kryssning.
Jag var nära att reagera olämpligt inför barnet på den nyheten. För min väninnas mamma brukade nyligen gå med hasande steg och promenerade mest till bänken på gården. Hon brukade påminna oss alla med svag röst om sin nära förestående bortgång, särskilt när vi hade gäster. Så Lena, min väninna, bestämde sig för att försöka få sin mamma på andra tankar och bort från dessa dystra funderingar som satte hela familjen i depression från morgon till kväll.
Tidigt i våras läste hon någonstans om en resa för äldre, en tur runt Stockholm och närliggande områden. Allt var ordnat och planerat. Lastning, lossning och förflyttning, samt vårdpersonal fanns med och extra hjälp, som inte bara kunde bära väskor utan också de äldre damerna. Hennes mamma gjorde stort motstånd länge, då hon förstod varför de ville skicka iväg henne till Stockholm i tio dagar. Om nu slutet ändå var nära, så ville hon väl ändå vara långt borta från hemmet, eller hur? Men till slut gav hon ändå med sig, särskilt eftersom hennes väninna, en kompanjon i både recept och diagnoser, också hade visat intresse för att besöka drömmarnas stad. Det vore ju trevligare att dö två än ensam.
Så till slut skickades damerna iväg – den ena sjuttiofem, den andra två år äldre, med goda råd om att uppföra sig väl och inte låta sig frestas, till flygplatsen där de överlämnades till ett tappert team som tog dessa laddade pensionärer till Sverige för att ha roligt.
Resan visade sig vara fantastisk, mamma ringde hem varje dag med den mobil hon fått och livligt, i ungefär en timme, berättade hon om sina frukostar, luncher och middagar och om utflykterna till minnesvärda platser.
Men ett litet problem uppstod ändå. Resan gav mamma förstoppning. Vilket ju är fullt förståeligt: en äldre person, ny plats, hotellmat och så vidare. Kroppen reagerar. Att diskutera detta med gruppen kändes inte riktigt bekvämt för henne. Hon bestämde sig istället för att gå till apoteket tvärs över gatan och köpa ett lavemang.
Apoteket, även om det var litet, var supermodernt. Där fanns små flaskor, burkar, krämer och några svårbegripliga medicinska apparater, delvis i “självbetjäning”. Allt som det bör vara i ett sådant ställe.
Så hon steg in och började titta runt på hyllorna, letade efter det hon behövde. Hon gick runt apoteket tre gånger, stannade och kände på olika enheter som på något sätt påminde om ett lavemang. De hade dock en ganska ovanlig och till och med fantastiskt form. Men det är ju Stockholm! Civilisation! Under tiden tittade försäljaren, eller farmaceuten, eller som de nu kallas i apotek, med genuin förvåning på de äldre kvinnans rörelser. Han försökte vara behjälplig och frågade vad han kunde göra för henne. Parlez-vous français? Do you speak English? Sprechen Sie Deutsch?
Mamma kunde prata lite på alla världens språk. Men inte mycket. Hon kunde säga “bonjour” på franska. “Hi” och “bye” på engelska. Och på tyska kunde hon till och med säga en hel meningen: “Hitler kaputt.” Men allt detta hjälpte inte i det här fallet. Så hon började gestikulera för att visa vad hon behövde.
Hon slog sig själv på baken och visade sedan med händerna att hon ville ha något runt och avlångt. Farmaceutens ögon blev stora och hans mun föll halvöppen. Han såg på damen med något slags respektfull rädsla.
Till slut blev det klart att vår mamma pratade ryska. Apotekspersonalen gestikulerade tillbaka, menade att hon skulle stanna där, han skulle strax tillbaka. Han rusade ut och kom efter några minuter tillbaka med en äldre herre som såg ut som en gammaldags kommissarie. Även han bar basker med tofs och hade en pipa i handen. Och han pratade ryska! Mannen visade sig vara avlägsen släkting till en rysk aristokrat, eller kanske ett spår av vitgardet. Han drack sitt kaffe och läste sin tidning varje morgon på kaféet mittemot.
Det var där apoteket hade hämtat honom. Kortfattat, det visade sig att apoteket med medicinsk inriktning var en liten sexbutik. Farmaceuten beskrev livligt situationen. Damen verkade leta efter något speciellt. Bara vad, det kunde han inte förstå.
Den besläktade adelsmannen fick till uppgift att klargöra förvirringen. När mamma äntligen insåg var hon befann sig, utbrast hon märkligt nog inte “Åh, herregud, vilken skandal!”. Hon täckte inte sitt glödande ansikte med händerna och rusade inte ut med vilda skrik.
Istället visade hon med odold nyfikenhet intresse för föremålen i butiken. “Vad är det där?” “Och det här?” Översättaren visste inte heller alltid vad allt var. Så apotekaren gav dem en liten rundtur som också blev en lärorik lektion.
Efteråt sa mamma med stort förakt till sin nya bekant:
– Degenererade typer. De klarar ingenting av själva. Men vi kunde göra både det ena och det andra, och rent av detta också, utan alla dessa fåniga saker, eller hur?
– Ja, självklart, madame, höll den adliga herren med.
Kort sagt, mamma kom hem från sin europeiska resa med både nya upplevelser och en ny vän. De höll kontakten via brev och telefonsamtal hela tiden. Och nu hade de bestämt sig för att åka tillsammans, antingen till Bahamas eller Karibien. Det var egentligensamma.
– Nej, tänk bara vilken fasa, – sa Lena till mig i telefon. – De där barnen, från Stockholm, ringer och klagar på att mamma beter sig oansvarigt. Att deras pappa är för gammal för sådana resor och äventyr. Och jag säger åt dem att de ska hålla koll på sin egen farfar. Det är han som hetsar mamma till allt detta. Det är rent av galet, eller hur? När gammal möter ung blir det som att vinden blåser genom huvudet…
Och medan barnen grälar och utser ansvariga för osedligheter, packar dessa båda sina väskor, köper sportskor och resårjeans. De har en kryssning framför sig!
