Per Gustavsson hade precis förlorat sin fru. Hon återhämtade sig aldrig efter sista förlossningen. Nu satt han där med fem barn att ta hand om. Äldsta sonen, Ludvig, var nio år, Johan var sju, och fyraåriga tvillingarna Anders och Peter följde efter. Yngsta dottern, lilla Agnes, var bara tre månader gammal. Ingen tid att sörja när barnen behövde mat. När de hade somnat satt han halva natten i köket och rökte.
Till en början klarade Per sig själv så gott han kunde. Svägerskan kom förbi ibland och hjälpte till litegrann. Det fanns inga fler släktingar kvar. Hon ville ta med sig tvillingarna så Per skulle få det lättare, men han ville inte lämna ifrån sig sina barn. Myndigheterna hade också besökt honom och föreslagit att han skulle lämna barnen till ett barnhem, men Per skulle aldrig ge bort sina barn. Hur skulle han kunna leva med det? Visst var det tufft, men vad fanns det annars att göra? Barnen växer och klarar sig. Han tvättade, städade, lagade mat, och jobbade på åkern. Han hjälpte de äldre med läxorna och det var alltid mest jobb med lilla Agnes. Men Ludvig och Johan hjälpte ofta till. Sjuksköterskan Karin kom ofta förbi och hjälpte också till.
En gång lovade Karin att hitta en barnflicka åt Per. Det var svårt för en man med en bebis. Hon kände en duktig och hårt arbetande tjej som jobbade på sjukhuset. Hon var ogift, men hade hjälpt till att uppfostra sina syskon i den stora familjen i den närliggande byn.
Så kom Anna till deras hem. Kortvuxen, stark, med ett runt ansikte och långt, omodernt hår. Hon var tystlåten och sa aldrig onödiga ord. Men det förändrade allt i familjen Gustavssons hus. Hon städade skinande rent, lapade ihop och tvättade kläder, både barnens och Pers. Hon hann också med att ta hand om Agnes och laga mat.
I skolan och förskolan märkte man snabbt förändringen. Barnen var rena, prydliga, och knapparna var numera omsorgsfullt fastsydda. När Agnes blev sjuk, sa läkaren att det viktigaste var att hon fick vila och vård. Anna satt uppe hela natten och följde med henne.
Utan att någon riktigt visste hur det gick till, blev Anna en del av familjen Gustavsson. De yngre började kalla henne mamma, hungriga efter den modersliga värmen. Och Anna sparade inte på värmen. Hon berömde och kramade dem, strök dem över håret. För de var hennes barn… De äldre, Ludvig och Johan, höll sig först reserverade men började efter ett tag kalla henne helt enkelt Anna. Ingen barnflicka eller mamma, bara Anna. Så skulle de minnas att de hade en egen mamma…
Annas släktingar var emot att hon tog hand om familjen. “Varför tar du på dig så mycket ansvar? Finns det inga unga män i byn?”
“Det finns män, men jag tycker synd om Per… Och jag har vant mig vid barnen, vad ska jag leta efter nu…”
Så gick det femton år. Barnen växte upp och utvecklades. Det var inte bara glada dagar; ibland gjorde de busstreck. Per blev arg och hotade med remmen. Men Anna bad honom vänta, först måste man förstå situationen, sa hon. Hon kunde både skälla och trösta. Men ingen kallade henne längre Anna i byn, nu var det fru Anna Gustavsson, med respekt.
Ludvig hade hunnit gifta sig och de väntade sitt första barn. Ludvig arbetade på jordbruket och var en viktig traktorförare. Johan studerade till ingenjör i staden, något Anna var särskilt stolt över. Anders och Peter hade nyligen kommit tillbaka från militärtjänsten och funderade på vilken yrkeshögskola de skulle välja. De var oskiljaktiga sedan barndomen. Agnes gick nu i nian och var också Annas stolthet. Hon var duktig både på sång och dans och inget firande var komplett utan henne.
Per tänkte många gånger på vilket bra val Karin gjort för honom med Anna…
Under sommaren började Anna känna att något inte stod rätt till. Den evigt friska Anna blev plötsligt illamående och såg mörka fläckar. Hon började be Per röka utomhus, det blev för mycket för henne. Först trodde hon att det skulle gå över, men nej. Hon var tvungen att besöka en läkare.
När hon kom hem var det tyst och eftertänksamt. På Pers frågor svarade hon lite undvikande, inget att oroa sig för, sa hon. Men på kvällen, när alla sov, kallade hon ut Per på verandan.
– Sätt dig, vi måste prata. Vet du vad läkaren sa? Jag är med barn… Det är för sent att göra något, jag måste föda…
Hon täckte ansiktet med händerna. – Det är så pinsamt, säger hon. Per blev minst sagt överraskad. Så många år utan barn, och nu detta!
– Pinsamt? Åh, du skojar, kvinna! Vårt äldre barn har hunnit flytta ut, vad ska vi göra, bara vi två? Nej, naturen har ordnat detta rätt! Vi förbereder oss!
– Vad ska vi säga till barnen? De kommer säga att jag är så gammal!
– Gamla? Du är bara trettionio, det är ju ingenting!
– Åh, jag vet inte vad jag ska göra … Pinsamt …
– Det ordnar sig. Jag säger det. Imorgon, när alla är här.
Och så sa han det. När familjen samlades runt bordet meddelade han att det snart skulle komma en ny familjemedlem. Anna rodnade och tittade ner i sin tallrik.
Ludvig, som var där med sin unga fru, skrattade bara. – Grattis, mamma! Vad bra! Föder du samtidigt som min fru? Barnen växer bra tillsammans!
Anders blev också glad: – Kom igen mamma! Ännu en bror!
Men Peter invände: – Nej… En flicka! Vi har ju så många killar.
Agnes sneglade på Peter.
– En flicka blir perfekt, mamma! Jag ska köpa fina klänningar till henne, och sätta rosetter i håret, sa hon ivrigt.
-Klänningar? Vad är detta … en docka? Ibland, när man skapar sina egna upplevelser och relationer, är det svårt att inte lägga sina egna förväntningar på plats. Fastän tanken var att uppmana till något annat, är det ju förståeligt att det blir missförstånd när det sker! – sa Johan. – Men vi tar hand om det, sa Per eftertänksamt.
Trots Annas blygsel och skyggandet för sin allt rundare mage, fortsatte tiden att gå. De jublade över Ludvigs förstfödda, en son. Johan åkte tillbaka till studierna, terminen började igen. Anders och Peter åkte till lantbrukshögskolan. Agnes började också skolan igen. Det blev tyst i huset. Agnes spenderade alltid tid med vänner och till och med en kille började följa med henne hem efter söndagens dans.
Anna låg vaken och väntade på Agnes när hon kände en plötslig smärta.
– Per, ropade hon svagt, – Per, tror jag …
Per blev blek, förvirrad. Skrek åt Agnes som just kom innanför dörren att ringa efter ambulans. Tolik, en vän, erbjöd sig att köra Anna till sjukhuset, hans pappa lånade ut bilen.
Hela natten satt Per utanför BB och rökte cigarett efter cigarett. På morgonen kom en barnmorska ut.
– Sitter du här, pappa? Nu får du ta och röka mindre… Är detta ditt första barn?
– Jag har fem, sa Per tyst.
– Oj! Du är rik! Men nu är det sju! Din fru har fått tvillingar!
– Tvillingar?
– En pojke och en flicka. Pojken är högljudd, och flickan är en skönhet! Kom tillbaka imorgon. Hon behöver stanna lite till så att barnen går upp i vikt. Och ta med vad som behövs, någon kommer berätta vad.
– Okej, nickade en förvånad Per.
På utskrivningsdagen kom hela släkten. Även alla tre studenterna kom hem för att vara med. Barnmorskan kom ut med två små paket, ett med blått band och ett med rosa. Bakom henne gick en generad Anna.
Per tog emot det ena paketet och visste inte riktigt hur han skulle ta det andra. Men Ludvig ställde sig bredvid och tog det andra: – Det är okej pappa, jag klarar av det här.
Agnes kikade in och sa: – Åh, vilken söt lillasyster!
Efter att ha gett blommor till barnmorskan steg alla in i bussen som gården lånat ut för dagen. – Jo, mamma, du har verkligen tillfredsställt alla! sa Ludvig leendes.
Anna höll i ett av de små paketen och log för sig själv. Om Gud vill kommer vi att uppfostra dem väl, tänkte hon och tittade på Per som höll det andra paketet. “Vi kommer göra det,” rättade hon sig själv, “självklart, vi…”
– Vad ska vi kalla dem? vände hon sig mot barnen. Och genast kom alla namnförslagen från varje håll…
Chauffören, en vän till Per, lyssnade på det glada mumlandet i bussen och tänkte på hur nära Anna kommit att bli en moder för dessa barn, även om hon inte var deras biologiska mor.
