― Vem är pappan till ditt barn? Jag frågar dig! Vem är det du har blivit med barn med? ― fadern tittade allvarligt på den artonåriga Maja. Flickan satt på soffan med sänkt huvud och torkade sina tårar. Pappa rörde henne inte, bara skrek, men det räckte för att hon skulle börja gråta.
― Pappa, jag älskar honom, ― sa hon snyftande.
― Vad vet du om kärlek! Du har ju knappt sett något av livet! Du avslutade skolan förra månaden, vad ska du göra nu? Hur ska ni försörja er med ett barn?
Maja skakade bestämt på huvudet och svalde sina tårar. Hon visste att pappa inte gillade när hon grät, så hon sa med så lugn röst hon kunde:
― Pappa, Alex och jag har bestämt allt. Han ska börja jobba, och jag ska ta hand om barnet. När barnet är tre år lämnar jag det på dagis och börjar plugga.
― Ska Alex ta hela ansvaret? Vet hans föräldrar om det här “lyckliga” beskedet?
Maja rodnade lite, men ryckte sedan på axlarna.
― Han har bara en farmor, och hon vet redan allt. Vi berättade allt för henne igår. Hon grät lite först, men sa sedan att nu är det bara att ta itu med livet själva.
― Hans farmor har rätt. Det är för sent nu…
Klas Andersson suckade djupt medan han tittade på sin dotter. När hon sa att hon hade en nyhet de behövde diskutera, hade han aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara något sånt här. Det var ju inget dåligt med att få barn, men både Maja och hennes pojkvän var fortfarande så unga.
Maja var redan i femte månaden, så det var för sent att göra något åt det. Allt som återstod var att föda barnet. Hon hade medvetet fördröjt att berätta det. Och Klas Andersson hade inte märkt något. Han såg knappt sin dotter eftersom han jobbade mycket.
“Om bara min fru hade varit här,” tänkte Klas Andersson sorgset medan han betraktade sin dotter och funderade på vad man skulle göra. “Clara hade löst det här och inte tillåtit en sådan situation.”
Han suckade igen och sa sedan:
― Ska ni gifta er?
― Ja, absolut!
Klas Andersson gick fram och tillbaka i rummet och utbrast sedan:
― Maja, vad har ni gjort? Ni måste ju båda studera, och nu förstör ni ert liv! Ni kommer båda bli utan utbildning och få kämpa hela livet.
― Pappa, säg inte så! Allt kommer att bli bra för Alex och mig!
― Och var är din Alex? Jag vill gärna träffa honom!
Maja log genom tårarna. Det var ett gott tecken. Det betydde att pappa sakta vande sig vid tanken på att hon skulle få barn. Visst hade han skrikit, men Maja hade förväntat sig det och blev därför inte alltför ledsen.
― Om du vill kan han komma ikväll så kan vi alla prata i lugn och ro.
― Angående att det blir “lugnt” kan jag inte lova något!
― Pappa, han är min blivande man, så gräla inte med honom, snälla!
Klas Andersson gav sin dotter en sträng blick. Han ville inte ens tänka på att hans lilla flicka hade vuxit upp så mycket att hon snart skulle bli mamma och ge honom ett barnbarn. Vid den tanken rördes han oväntat och gick ut ur rummet för att inte visa sina känslor.
Maja följde honom med blicken och började snabbt skriva ett meddelande till Alex.
“Pappa vet allt, vi ses ikväll. Det blir ett viktigt samtal, men du behöver inte oroa dig. Älskar dig.”
Hon skickade meddelandet och väntade på svar. Hon väntade hela dagen, men inget kom, och Maja blev orolig. Och pappa hade redan frågat två gånger när hennes fästman skulle komma. Hon visste inte vad hon skulle säga.
― Pappa, jag går ut en sväng, ― bestämde sig Maja till slut.
Hon gjorde sig snabbt i ordning och begav sig till Alex hem. Inledningsvis var det ingen som öppnade dörren, och Maja var på väg att gå när hon hörde steg och Alex dök upp i dörröppningen. Han tittade surt på Maja och muttrade:
― Vad gör du här? Vad vill du mig?
Maja svajade till, orden träffade henne hårt.
― Alex, vad säger du?
Han grimaserade, ville inte diskutera i trappuppgången, så han nickade mot dörren:
― Kom in, jag behöver förklara något.
― Varför har du inte svarat på mina meddelanden? Vad har hänt med dig?
Alex hade inte sovit på hela natten och funderat länge. Hans farmor, som fått veta om graviditeten dagen innan, skällde inte, men frågade när Maja gått:
― Alex, varför gör du det här? Du är ung, du förstör ditt liv nu. Ingen examen, inget ordentligt jobb. Du förlorar tid och hälsa och du och Maja kommer ändå att separera, jag ser att du inte älskar henne särskilt mycket. Varför skada dig själv för hennes skull?
― Farmor, vad menar du? Jag älskar Maja.
― Jag ser allt. Du älskar henne inte. Du började träffa henne av ilska efter att din Nathalie lämnade dig. Du förstör för dig själv och lurar flickan. Kom ihåg vad din pappa sa!
Då sa Alex inget, men han mindes sin fars ord: “Gör aldrig något du kommer att ångra senare. Livet ges bara en gång, och du ska leva det med förstånd.”
Alex hade kämpat hela natten och funderat på vad han skulle göra. Å ena sidan kände han för Maja, det var inte hennes fel att de väntade barn. De hade båda varit dumma och hoppats på tur. Å andra sidan visste Alex att han aldrig skulle förlåta sig själv om han nu hoppade av universitetet och blev lagerarbetare.
Nu, stående framför Maja, såg Alex bestämt på henne, medveten om att han inte skulle ge upp sin dröm om att bli pilot. Han hade redan kommit in på universitetet, och barnet från Maja skulle inte hindra honom.
― Varför är du tyst? ― Majas röst bröts av tårar. ― Kommer du ikväll eller inte? Pappa väntar!
― Jag kommer inte! ― Alex röst var ihålig.
― Varför? ― Maja ryggade tillbaka. ― Är du rädd? Men min pappa kommer inte göra dig något. Han har redan accepterat det!
Alex grimaserade och förklarade:
― Jag är inte rädd för din pappa, men jag kommer inte gifta mig med dig. Jag har kommit in på universitetet och jag måste tänka på min framtid, inte på barn just nu!
Maja verkade inte förstå först vad hennes tidigare fästman sa och frågade igen:
― Du gifter dig inte?..
― Nej! Jag älskar dig inte! Gå härifrån och visa dig inte igen! Jag åker iväg och kommer inte tillbaka.
Majas ansikte blev blekt och tårar rann nerför kinderna. Hon kunde knappt ta in Alex ord, och han ångrade sig för en stund över sin brutalitet. Sen gav Maja honom en rejäl örfil, vände sig och sprang ut ur lägenheten.
Alex ryckte till att följa efter henne, men mumlade sedan till sig själv: “Det förtjänade jag! Själv skyldig!” och stängde dörren medan han sorgset såg bort i tomheten. Han hade inte velat att det skulle sluta så här och kände med Maja, men han kunde inte stanna kvar och uppfostra barnet med henne. Han visste att Majas pappa skulle hjälpa henne, så han oroade sig inte för det.
Maja gick långsamt längs gatan. Med ena handen strök hon sin mage, som om hon skyddade den lille. Maja var säker på att hon väntade en pojke. Hon hade redan tänkt på namnet Olof, efter farfar som hon älskade så mycket. Med den andra handen torkade hon tårarna som rann.
― Vad dum jag är! ― viskade hon till sig själv. ― Jag visste ju att Alex älskade någon annan.
Hon hade blivit lurad av vackra ord från en kille som inte älskade henne, bara ville ha roligt. När Alex fick veta att hon var gravid blev han rädd men gav inga pengar till abort. Det måste väl ha stött emot hans samvete.
― Men att lämna mig, det kunde hans samvete minsann tillåta, ― sa Maja sorgset.
Hon ville inte gå hem. Hon visste att hennes far skulle se att något hade hänt och förstå. Hon orkade inte med fler predikningar och rop.
Hon promenerade länge genom stadens gator och blev mycket trött. Hon hade lämnat mobilen hemma, så ingen störde hennes tankar. Fast egentligen var det svårt att tänka på annat än Alex ord om kärlek och minnen av tiden de tillbringat tillsammans.
Maja kom hem sent på kvällen. Klas Andersson mötte henne med skarpa ord:
― Jag antar att det där samtalet inte räckte? Har ni varit ute och roat er igen? Och var är han? Är han rädd för mig? När ska jag få träffa min svärson?
― Pappa, Alex kommer inte, ― Maja försökte tala lugnt, men kände att hennes röst darrade.
― Varför? ― Klas Andersson tittade noga på sin dotter och insåg att hon hade gråtit. ― Vad har hänt, Maja? Har han gjort dig illa?
Maja skakade på huvudet och skulle säga något men började gråta igen. Klas Andersson svor tyst och gick fram och kramade henne precis som när hon var liten. Maja snörvlade tacksamt i hans axel och grät tyst en stund, medan pappa smekte hennes rygg och viskade vänligt.
Till slut blev Maja lugn och backade lite från sin pappa. Han förstod redan allt men sa ändå:
― Nu går vi till köket, dricker lite te, du måste vara hungrig. Så pratar vi i lugn och ro. Du berättar allt för mig och så funderar vi på vad vi ska göra härnäst.
En halvtimme senare satt de tysta vid köksbordet. Klas Andersson visste inte vad han skulle göra. Dagen hade vänt uppochned på hans liv, och han var förvirrad. Maja misstolkade hans tystnad och sa försiktigt:
― Pappa, jag vet att du är arg. Men snälla, kasta inte ut mig. Barnet har inte gjort något fel! Snälla, var inte arg på det. Jag kommer jobba mycket, städa, jag ska vara barnskötare eller vårdbiträde. Jag ska göra allt…
― Vad säger du, dotter min? ― avbröt Klas Andersson. ― Vem kastar ut dig? Hur kunde du tro något sådant? Jag älskar dig ju! Och jag kommer att glädjas åt barnet! Det är bara oväntat för mig.
― Verkligen?
― Självklart! Du kanske har ställt till det lite för ditt liv, men min kärlek har inte blivit mindre för det! Det betyder bara att vi måste jobba lite mer, förbereda ett barnrum. Jag har uppfostrat och fött dig i så många år, skulle vi inte klara en till tillsammans?
― Tack, pappa! ― Majas ögon strålade av glädje för första gången den dagen.
― Dotter, tänk inte mer på det. Vila mycket och ge mig ett friskt barnbarn.
Klas Andersson visste att det fortfarande skulle bli många problem och utmaningar, men han hade inga planer på att överge sin dotter och sitt barnbarn.
― Pappa, jag hade tänkt kalla bebisen Olof, ― erkände Maja.
― Jaha? Det är ju coolt! Vi får hoppas han blir som sin farfar!
― Eller sin morfar, ― Maja såg tacksamt på sin pappa.
Han log mot dottern och kände plötsligt ett uppsving av energi. Han visste att han skulle göra allt för sin prinsessa. Hon hade gjort misstag, men alla snubblar någon gång. Det viktiga var att de hade varandra och att deras familj snart skulle få tillökning.
― Vi måste välja färger till barnrummet och köpa en spjälsäng och barnvagn, ― mumlade Klas Andersson och försökte skaka av sig sentimentala tankar.
― Ja, och blöjor, och små kläder, en massa grejer!
Klas Andersson skakade på huvudet och flinade:
― Och jag som trodde jag skulle ha det tråkigt som pensionär!
― Det är länge kvar till pension för dig! Och du ska inte få ha tråkigt på min vakt!
― Det tvivlar jag inte på längre!
Köket fylldes med skrattet från far och dotter, som visste att de kunde ta sig igenom svårigheterna tillsammans, för de var en familj och älskade varandra.
Vem är far till ditt barn? Berätta sanningen nu!
