Jag mardrömmen tog slut den dag jag bestämde mig för att sparka ut min lata man och hans besvärliga mamma.
I Karins familj, som hennes mamma brukade berätta, hade ingen någonsin skiljt sig. Att gifta sig var ditt eget beslut, ingen domstol hade tvingat dig till det. En separation var helt enkelt oacceptabel bland deras traditioner.
Även Karins mamma var av den åsikten och hade påpekat detta i många år, redan när Karin fortfarande valde bland sina klasskamrater vem som skulle bli hennes man. Till slut växte Karin upp och gifte sig.
När hon hamnade i en svår situation, ställde sig naturligtvis släktingarna, precis som hon hade förväntat sig, på hennes mans sida. Han ville trots allt inte skiljas. Det var bekvämt för honom att ha en hustru som skötte hushållet. Hon fick ingen stöd från sin familj.
Deras enda råd var att tåla det. Karin blev till och med skickad till en spåkvinna. Och hon svarade att om dottern skilde sig, skulle en förbannelse falla över hela släkten.
Naturligtvis kan man inte beskylla familjen för att hon träffade en som visade sig vara en lat människa, en som dessutom manipulerade henne med medlidande i flera år. Det var ju Karin som valde Johan.
Under den tiden gick Karin med skygglappar. Johan verkade som en drömman, en hjälte som hon ville kasta sig i famnen på. Men till slut föll skygglapparna och gav henne insikter om verkligheten, som var svåra att bearbeta.
Efter ett halvår med Johan, såg hon hans verkliga jag. Han var inte den “hemmafixare” som han hade beskrivit sig som i dejtingprofilen, utan en mycket lat person. Hans trogna följeslagare var öl och TV, ibland dator och olika spel. Han älskade också att hänga på sociala medier.
Men Karin hade svårt att tro att han förändrats, på grund av de starka känslorna och passionen han en gång väckte hos henne. Nuförtiden gav han mer lust att kasta en kudde mot hans huvud och försöka få honom att göra något arbete.
Som en troende beslöt hon först att gå till kyrkan. Bland ikonerna och församlingen hoppades Karin på att få stöd från prästen.
Men prästen svarade att en skilsmässa skulle vara en stor synd, eftersom man bara ska lämna sin äkta hälft vid otrohet. Johan slog ju inte henne, drack inte, svor inte, och var trogen. Vad mer skulle man önska sig?
Sedan förlorade Johan sitt jobb. Det var den första verkliga smällen mot deras familj. De hade inga barn än, så naturligtvis var det Karin som behövde börja jobba. På salongen slutade hon gå, eftersom ekonomin blev begränsad. De slutade beställa hem mat och började laga egen.
Så blev det: hushållsarbetet överlåtet på Karin, försörjningen också. Efter sitt skift som sjuksköterska, kom hon hem och fann honom dåsigt på soffan.
Johan låtsades ibland leta efter jobb. I början gick han på intervjuer, men sedan började han hitta anledningar att undvika dem när hon skickade honom tips.
Karin blev utskämd när hon speglade sig: utan frisyr, utan smink, avskavt nagellack. All ihållande förvirring över hennes utseende gjorde henne generad. Salonerna var inte ekonomiskt försvarbara längre. Frisören som brukade komma hem fick avvisas – inga pengar sa Johan, trots att det var Karin som drog in pengarna och Johan som förvaltade dem.
Hans manipulation tog fart: plötsligt kände han sig sjuk. Först värken i sidan, sedan trycket i hjärtat, yrseln. Aldrig redo för jobb, bara ännu en anledning att ligga på soffan. Tills slut inget att äta och hyran obetald i månader.
De gick till doktorer, tömde Karins lilla sparkonto på consultationer utan resultat. Specialisterna såg ingen anledning till att Johan inte kunde praktiskt taget skjutas till rymden.
Men Karins frustration växte, att se sig själv i spegeln gjorde ont. Johan låg hela dagen medan hon slet med två arbeten, hushåll och allting annat. Väggar fylld av damm, inget uträttat. Johan klagade och beklagade sig högljutt.
“Snart dör jag!”
Karin var utmattad. Höll knappt ihop sig själv efter skiftet. Hem till ett snabbstopp, en halvtimmes vila, sedan ut till extrajobbet – sprutor och dropp i hembesöken.
Det endless springandet tröttade ut henne, energilös till både kropp och själ. Hon kunde knappt tro på sin spegelbild längre. Kolas kofta hängde slappt på henne, håret spretigt från koket – hon såg sig, snarare än en svan, till obekant fula ankan.
En dag såg hon på sig själv i spegeln och kunde knappt känna igen sig. Sex kilo tyngre, ständigt trött och håglös. “Kvinna” var en identitet hon knappt kunde föreställa sig vara något längre.
Efter fyra år av äktenskap kändes de redan som tjugo år. Ingen såg henne som kvinna längre, och svärmodern dränkte henne i frågor istället för omsorg. Johan bad henne om hjälp, men inget ändrades.
“Nina, jag kommer för att hjälpa er,” säger hon glatt på telefon.
Karin vill helst slippa – men det är redo för en förändring. Äntligen en stund med sin väninna i köket, något hon verkligen saknade.
Nina kom och gick utan att knacka. Hemmet blev till sonens nöje väldoftande av bakelser och blänkande rent – men Karin var inte bekväm med Ninas hjälp, att hennes man inte gjorde något för att förtjäna det. Någon pekade på hennes underkläder och klagade på deras skick. Det var en intim affär; pinsamt och olämpligt.
Den tredje smällen för familjen var när Johan startade en egen verksamhet. Hon blev övertygad av hans löften om en snar förbättring, och tog ett lån. Han öppnade ett bageri. När utrustningen brann ner behövdes fler pengar – men hon satte stopp.
Han sålde av allt, och de drunknade i skulder. Hon, den ständiga låntagaren, var inte längre den som bestämde. Svärmor tryckte på om barnbarn, men Karin såg ingen framtid med Johan. Efter svärmors utbrott om de “smutsiga underkläder” – efter det besökte hon sin kompis Lena.
Lena tog emot henne med öppna armar, deras samtal fortsatte långt in på natten, och iakttog Lenas man städa medan de pratade.
“Han diskar själv?” frågar Karin vantroget.
“Varför inte,” svarade Lena skrattande. “Han har två händer, två fötter, han är min sambo, inte min slav.”
På promenaden hem malde samtalet mellan vännerna i Karins huvud. Johans ovilja att bidra blev smärtsamt tydlig. Hon började ifrågasätta det rättvisa i deras arbetsfördelning.
Men samtalen med Lena förändrade hennes perspektiv. De träffades oftare och Karin insåg hur mycket hon tagit för givet eller förbisett i sitt eget liv som hon kunde påverka.
Karin bestämde sig för att hålla mer pengar åt sig själv och låtsas om en lägre lön för Johan. Hon använde de åsidosatta medlen för att äntligen gå till en stylist. Tillsammans skapade de en mer anpassad och modern garderob.
Hon besökte en skönhetssalong och genomgick en rad behandlingar från klippning till manikyr. Återkomsten i spegelbilden chockade henne.
“Du klär i det väldigt väl,” sa stylisten Magnus.
I hans ögon fann hon en av genuin beundran. Trots att Magnus redan hade en flickvän kände Karin att hon kunde charma män – något kunde hon fortfarande.
Den nya uppenbarelsen fick grannen att stanna upp och snällt kommentera. Johans bleka reaktion överväldigade henne när hon såg sig i spegeln med de nya kläderna och en återfunnen självkänsla.
Nästa dag rörde Johan sig från soffan och satte sig vid datorn, men denna gång för att faktiskt söka ett jobb. Snart var han anställd, men Karins känslor förblev oförändrade. I fyra år hade hon kämpat i motvind, och hon kunde inte längre förlåta honom. Det var dags att avsluta.
Johan var oförstående, hela hennes familj tog hans parti. Svärmodern blev ett vrak och protesterade:
– En man arbetar från svinottan till sena natten, och hon försvinner i eleganta salonger, beklagar sig svärmodern högljutt.
Men Karin lät sig inte påverkas. Hon berättade för Johan och hans mor att de måste lämna lägenheten. Då sjönk insikten hos svärmodern att lägenheten faktiskt var hennes.
Karin undrade varför hon dragit det så länge med att ta beslutet om skilsmässa. Självförtroende låg i botten, men hon hade äntligen bestämt sig.
– Nu förstår jag att många familjer destrueras av förlegade stereotyper, som att allt arbete i hushållet bör skötas av kvinnan. Hur skulle det ha varit om vi haft barn? Allt hade varit ännu värre. Skilsmässan var smidig och enkel, utan barn och delat ägande var det lätt sagt och gjort.
Karin berättade entusiastiskt för sin vän: mardrömmen tog slut den dag hon slängde ut den late mannen och hans besvärliga mor.
– Hur blev du och Erik ett par? ville vännen veta.
– Efter skilsmässan var jag redo för nytt – bokade ett medlemskap i ett gym, och såg fram emot sommaren i en ny bikini. Där mötte jag honom, Erik.
Deras situationer var spegelvända, han hade också haft en lat partner. Då Erik skrev ner sitt telefonnummer kände Karin sig sedd.
Han ringde senare, när hon nästan glömt honom, bjöd ut henne på dejt. Kommer du ihåg när jag lånade din väska och dina skor? Hon kände sig strålande den kvällen!
Förhållandet går sakta, men framåt, nu kan jag trudelutta och lita på män igen, säger Karin.
Det viktigaste är att mardrömmen är över.
