Farfar, hon ligger fortfarande kvar, – Markovnas röst var fylld av sorg och tårar.

– Farfar, hon ligger fortfarande där, – sa Ingrid med en sorgsen ton genom tårarna. Hon lutade sig mot fönsterkarmen och vilade pannan mot glaset medan hon spanade ut. – Hur länge har hon legat där nu utan att röra sig ens en gång?
– Har hon dött kanske? – undrade Lars med en aning ogillande i rösten. – Eftersom hon inte rör sig.
– Nej. Hennes ögon är öppna. Hon sänker inte huvudet. Hon ligger där och stirrar på en punkt utan att lägga märke till något runt omkring. Grannen tog ut sin hund för att gå på promenad, men hon vred inte ens på huvudet.
– Hon är nog sjuk, – gissade Lars. – Tiden har nog kommit, så hon ska dö. Vilket ställe hon valt!
– Nej då, – sa Ingrid med en förebrående blick mot maken. – Kommer du ihåg den gamla damen i femte trappuppgången? Hon var cirka tio år äldre än oss. Begravdes igår. Det här är hennes katt. Ägarinnan till kyrkogården och katten på gatan. Människor…
Lars mindes den gamla damen. Han hade till och med känt hennes make. De var inga vänner, men när de möttes nickade de vänligt mot varandra. Det var han som organiserade att snickra ihop en lekplats på gården, trots att hans egna barn inte längre behövde den.
Samtidigt fixade de några bord och bänkar under björkarna. Det var för de vuxna. De gamla björkarna hade bevarats som genom ett mirakel, som påminnelse om att det en gång funnits en skog här.
Det blev favoritplatsen för männen att samlas. På fritiden tyckte de om att spela kort, ta en schackmatch eller till exempel, varför inte, dela en flaska i festande ära.
Än idag samlas de gamla under björkarna. Borden och bänkarna har bytts ut flera gånger, men träden står kvar och ger de äldre skugga och skydd mot sommarvärmen.
– Begravd igår, säger du? – Lars stirrade på TV:n medan han väntade på att den irriterande reklamen skulle ta slut i pausen av fotbollsmatchen. – Och barnen då? De kunde ju ha tagit hand om henne.
– Barnen… – suckade Ingrid. – Du vet ju att de vill inget annat än lägenheten. Allt som är kärt för de äldre, allt som vi skyddar som vår egen ögonsten, kommer barnen kasta på soptippen när tiden är inne. Våra saker, fotografierna av våra släktingar som vi skyddat hela livet. Utmärkelser och priser. Sådan har världen blivit. Men katten då? Hon har väl också en själ.
Ingrid mumlade något och snusade med näsan medan hon torkade sina ögon med en näsduk. Sedan gick hon ifrån fönstret, sa ingenting till maken och tog på sig skorna och gick ut från lägenheten. Hon var borta i ungefär femton minuter. När hon kom tillbaka pressade hon den övergivna katten mot sin bröstkorg, hon hängde slapp från hennes armar.
– Skäll på mig eller klandra om du vill, men jag kan inte! – deklarerade hon vid dörren och satte ner katten på hallgolvet.
Katten – en vanlig grå Maja, gick inte in i rummet utan lade sig vid dörren och fortsatte att stirra tomt. Hon var äldre, runt tio till tolv år, minst.
Lars svarade ingenting, inte ens en vridning på huvudet. Han fortsatte att sitta framför TV:n som han gjort tidigare. Ingrid skakade på huvudet över makens likgiltighet och gick till köket, funderande på vad hon skulle kunna mata katten med.
Nästa morgon låg katten på samma plats, men skålen med mat var tom och noggrant rengjord.
– Bra, – kuttrade Ingrid. – Ätit har du, så du kommer nog att leva. Det är för tidigt för dig att förena dig med din ägare. Och med tiden kommer du att anpassa dig och vänja dig vid oss.
Men det gick svårt för katten att vänja sig. Först efter en vecka började hon visa intresse för sina nya ägare. Fortfarande liggandes vid ingången höjde hon huvudet när de kom eller gick och tittade på dem med likgiltig blick.
Ingrid smekte hennes mjuka päls, pratade mjukt med henne och försökte mata henne med något gott. Men katten åt bara på nätterna när de sov. Ingrid fyllde kattlådan med sand och ställde den i det kombinerade badrummet och lämnade dörren öppen.
Det irriterade Lars – han var van vid ordning i hemmet och tyckte att en öppen dörr var ett grovt brott mot denna ordning.
– Ligga här, – muttrade han när han lämnade lägenheten och steg över katten. – Finns det ingen annan plats?
Katten svarade inte, tittade bara på honom med sina ledsna gröna ögon. En gång snubblade han till och med när han kom hem med sina inköp.
– Förbaskat också! – ropade han argt. – Försvinn härifrån! Det finns gott om plats i rummet. Varför ligger du här?
Katten lyssnade på hans utbrott, reste sig från filten som blivit hennes plats, och gick bort till rummet. Lars och Ingrid följde henne med blicken. Nu låg Maja hela dagarna i rummets hörn, var inte till besvär och var knappast märkt tillbaka.
– Är det där en katt? – brummade Lars. – En gammal tant. En gammal tant är vad hon är! Äter bara det hon får och ligger där utan ett knyst. Inte syns hon, inte hörs hon.
– Vad säger du för något! – protesterade Ingrid. – Tänk på hur länge hon levde med sin ägare! Hon saknar henne förstås. Hela hennes liv kretsade kring henne. Nu ligger hon där och minns de lyckliga dagarna, fler sådana blir det aldrig. När du blir gammal kanske du måste bo hos barn, och precis som hon kommer du att sitta i ett hörn, minnas ungdomen, och bara röra till det för alla. Förhoppningsvis inte stötas eller snubblas på.
Samtalet rörde vid Lars. Han började se på Maja med andra ögon och föreställde sig själv på hennes plats. Han slutade klaga på henne och hotade aldrig mer med att kasta ut henne.
En gång köpte han till och med speciellt kattfoder från affären istället för bara buljong och kokt kött som Ingrid brukade ge henne.
En varm sommarkväll kom Ingrid hem från dottern. Dottern hade bett henne att ta hand om barnbarnet som hade varit sjuk, då de vuxna var upptagna på jobbet.
Barnbarnet mådde dock bra, for som en virvelvind genom huset – att alla sjuka kunde vara så livliga. Leende mindes hon de glada lekarna med barnbarnet, som hon själv deltagit i med barnets entusiasm smittande.
När hon kom in hörde hon mannens röst, pratsam och låg. Pratade han verkligen med någon?
– Livet är som det är… Ibland känns det som om allt är slut! Det verkar lättare att bara lägga sig ner och dö än att hantera allt. Men efter ett tag blir allt bra igen, man vill leva och dumma tankar försvinner. Det viktigaste är att uthärda den tiden. Och om det finns någon som förstår och stöder en så är det desto bättre!
Ingrid såg förvånat på när maken pratade uppmärksamt med Maja! Hon satt på fåtöljens armstöd och lyssnade noggrant, ibland mjau:ade hon mjukt.
– Förstår hon dig verkligen? – frågade Ingrid sarkastiskt, lite avundsjuk på katten. “Det var jag som plockade upp henne, tar hand om henne, matar henne, och ändå har hon aldrig pratat med mig.”
– Så klart! – sade Lars övertygat. – Förresten heter hon inte Maja, utan Matilda.
– Har hon sagt det till dig? – skrattade Ingrid.
– Ja. Eller hur, Matilda?
– Mjau! – katten skuggade honom lekfullt med huvudet.
– Gå du till butiken, – sa Ingrid och kunde inte hålla tillbaka ett leende. – Mjölet är slut och jag tänkte göra pannkakor. Vill du ha pannkakor?
Lars svarade inte, reste sig från fåtöljen, klappade Matilda och lämnade lägenheten. Ingrid märkte att katten såg efter honom med kärleksfulla ögon.
Han kom snart tillbaka med en påse mjöl och några paket kattfoder.
– Gör dig i ordning, den gamla gruppen spelar kort under björkarna. Låt oss gå vi med, det var länge sedan jag var där.
– Har du blivit galen, gamling! – Ingrid såg chockat på honom. – Jag kan inte ens spela det där kortspelet. Vad fick du för idé!
– Inte om dig jag pratar, – svarade Lars lugnt. – Jag menar Matilda…
Ingrid, medan hon siktade mjölet, såg från fönstret ut hur hennes man med bestämda steg gick genom gården mot björkarna, och vid hans sida gick katten med stolt svans, tittade upp mot honom ibland och frågade något. Och Lars svarade henne, gestikulerande entusiastiskt. Helt seriöst!