Vandringen genom den lilla hemstaden.

Lena gick genom den lilla hemstaden.
Eller snarare, hemstaden för henne under de senaste fyrtio åren var en helt annan stad.
Den andra staden var enorm och bullrig. Där pågick livet dygnet runt och reklamljusen lyste starkt.
Tusentals turister knäppte med sina kameror och miljoner invånare rusade till sina ärenden utan att höja blicken och se skönheten och historien omkring sig.
När Lena först flyttade dit blev hon förbluffad över hur folk kunde gå förbi, exempelvis Storkyrkan, utan att stanna och beundra skönheten.
Sen började hon också springa förbi utan att höja blicken.
När skulle hon hinna lyfta blicken?
Barnen, mannen, jobbet.
Plikterna, bekymren.
Hon rotade sig i storstaden, blev en av dem.
Hon var glad att hon lyckades lämna den lilla tråkiga staden i Västergötland bakom sig. Eller stad och stad, det var ju knappt större än en by.
Livet i den lilla staden flöt långsamt och var inget vidare intressant.
Där kunde man födas och dö, men inte leva.
Så Lena bestämde sig för att inte leva där heller.
Hon gav storstaden två infödda invånare.
Det blev fina pojkar.
“Åh, barnbarnen är här” jublade farmor och sträckte ut armarna för att omfamna sina älskade barnbarn.
De små killarna borrade in sig i den runda, mjuka, och nybaksdoftande farmor. Lenas mammas ansikte lyste av ett sådant ofattbart lyckligt uttryck.
Runt farmor och barnbarnen sprang en gammal hund och en katt, och bakom huset gol en tupp, signalerande att det var dags att hämta äggen.
Lenas mamma ville inte släppa barnbarnen, njöt av den efterlängtade närheten.
Som om de skulle försvinna om hon släppte taget.
Först när hon själv blev farmor, förstod Lena att barnbarn är hundra gånger sötare än barn.
Barn måste man tillrättavisa ibland, men barnbarn är enbart en fest.
Med barnbarnen kan man bortse från värkande knän och för en stund bli lilla Lena, som har hela livet framför sig.
Men tiden hade flugit förbi och stor del av livet var redan levt.
Hon hade uppfostrat barnen.
Skilt sig lugnt och utan bråk från mannen.
Gått i pension.
Begravit sin mamma för ett halvår sedan.
Skrivit “säljes” och sitt telefonnummer på staketet till sitt barndomshem.
Det fanns folk som ville köpa.
Hon hade kommit för att diskutera affären.
Gud give, sista gången hon kom hit.
Hon hade inga fler skäl att komma.
Mammans grav fanns där, och ja, förlåt modern, släktingarna skulle säkert se efter den.
I småstäder finns det inga okända gravar.
Hon gick längs gatan och överraskades av hur hon beundrade himlen, gräset, husen.
Hon hade aldrig märkt hur fin staden var.
Husen var alla välskötta, det fanns mycket grönska.
Där var de välbekanta gröna grindarna från barndomen.
Den lätt lutande grinden med den snidade brevlådan.
Hon öppnade den och klev rätt in i barndomen.
Den vildvuxna trädgården med gamla äppel- och päronträd välkomnade henne som om hon aldrig hade lämnat.
Hon gick in i huset.
Det doftade av mamma.
Konstigt.
Det hade stått tomt i ett halvår, men det kändes som om mamma just gått till marknaden för en halvtimme sedan.
Hon gick in i vardagsrummet.
Byrån täcktes av en broderad duk med inramade fotografier.
På bilderna fanns hon, barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen.
Duken med de stora rosa rosorna låg på bordet.
En enorm bokhylla.
Minnen sköljde över henne.
Hon mindes hur hon som liten gosade med kycklingarna i hönshuset bakom huset.
Hon mindes hur hon rensade potatislandet och tjurade över att hon aldrig skulle bo där när hon blev stor.
Hon mindes hur Micke brukade klättra in genom hennes sovrumsfönster för att säga godnatt.
Åh, Micke, hon hade inte väntat på honom från lumpen, hon hade åkt för att erövra storstaden.
Hon hade ofta tänkt på det men förbjudit sig själv att ångra sitt beslut.
Hon öppnade den översta lådan i byrån.
En kam, mammans hårspännen, ett halsband av röd bärnsten.
Hon satte på sig halsbandet.
Tittade i spegeln.
Vackert!
Det var inte modernt, nej.
Förmodligen skulle de döma ut det på något modeprogram.
Men hon kände sig vacker.
Som om mamma strök henne över nacken med en hand.
Hon hörde röster från grinden.
“Hallå? Finns det någon här?” ropade en barnröst.
Hon gick mot grinden.
Tre små pojkar, omkring fem-sex år gamla.
En av dem höll en valp i sina händer.
“Hej tant! Vad gör ni här? Här bor ju ingen. Är ni kanske en tjuv?” sa den modigaste lintotten med en lintottvalp i famnen.
“Nej, jag är ingen tjuv. Jag är dotter till Anna Persson, som bodde här. Jag är här för att sälja huset”, svarade Lena.
“Det är synd! Min farfar Micke sa att ett sådant hus aldrig bör rivas”, sa lintotten.
“Och vem har ni där? Vad heter den?” frågade Lena och nickade mot valpen.
“Det är en hund. Vi letar efter ett hem åt den. Jag tog den med mig, men farfar tillåter det inte. Han säger att jag snart ska åka till mina föräldrar och då måste han ta hand om den. Och han har redan en hund. Han bor ensam. Vi begravde mormor förra året, så en till hund är för mycket. Men var ska den ta vägen? Vi hittade den vid grusgropen och matade den med bulle. Vi går runt och försöker hitta ett hem. Kanske vill ni ha en hund?” sa lintotten och sträckte fram valpen mot Lena.
Valpen var smutsig, mjuk och den luktade valp.
Åh! Valpar doftar så gott.
Valpar doftar gräs, mammas mjölk och lycka.
Varför lycka?
Kan någon som håller en valp i sina armar vara olycklig?
Lena hade glömt den doften för länge sedan.
Hennes man hade fått allergi, och dessutom gillade han inte djur. Sen blev det aldrig tid för valpar.
Valpen frustade roligt och slickade Lena i ansiktet.
“Arvid! Låt kvinnan vara. Du har redan tröttat ut hela byn med den där hunden” hördes en röst från vänster.
En äldre man närmade sig dem.
“Lena! Tänk att du är här! Ska du sälja mammas hus? Känner du igen mig? Du har inte ändrat dig alls, Lena. Det här är mitt barnbarn Arvid. Arvid, lämna tanten i fred, hon vill inte ha någon valp, hon kommer inte att bo här. Hon är storstadsbo från Stockholm” sa mannen som Lena genast kände igen som sin första kärlek, han som hon inte hade väntat på från lumpen på grund av en påflugen kille.
Lena vände sig om och tittade på huset, hon tittade på Mikael, kastade en blick på valpen och sa oväntat för sig själv: “Hej Mikael. Nej, jag ska inte sälja huset. Ett sådant hus måste få stå kvar, och valpen tar jag med mig. Jag ska bo här!”
“Det är ju fantastiskt, Lena. Jag kan hjälpa dig. Taket kanske kan börja läcka eller något annat. Du vet väl var jag bor fortfarande. Kom över och drick te. Eller vill du att jag ska komma till dig? Ska jag klättra in genom fönstret igen om du vill?” sa Mikael och log.
Lena log tillbaka och tryckte ner ansiktet i valpens päls för att dölja att hon rodnade.
Så pinsamt, en gammal gumma och hon rodnade som en flicka.
Mikael och barnen gick iväg.
Lena satte ner valpen och sa till den: “Kom så ska vi ta bort ’till salu’-skylten från staketet för det här huset är inte till salu. Det är mitt hem och ditt hem. Vi har massor av saker att göra. Snart är det sommarlov och barnbarnen kommer. Vi måste förbereda oss. Och visst håller du med om att Mikael inte har förändrats mycket. Samma ögon och leende.”
Valpen skällde glatt.
Lena insåg att hon var hemma.