– Stick härifrån, din snorvalp. Din mamma finns inte längre, nu är lägenheten min!
Jag föddes i en underbar familj. Mina föräldrar levde i kärlek och harmoni. Jag växte upp som ett lyckligt barn, men när jag var sju år gammal var min pappa med om en olycka. Han var på hemväg från en tjänsteresa när en berusad förare körde in i honom. Från en dag till en annan vändes våra liv upp och ner.
Vi levde i välstånd, och pappa tog alltid hand om oss. När besparingarna tog slut började mamma jobba i en butik för att kunna försörja oss. Två år senare mötte mamma farbror Anders på sitt jobb. Hon blev så förälskad i honom att hon bjöd hem honom till oss. Farbror Anders verkade till en början vara en bra vän. Han bad mig att kalla honom pappa, och det kändes bra för jag gillade honom från första stund. Tillvaron började se ljusare ut igen, och min mamma blev åter lycklig. Vår fridfullhet kom tillbaka, och Anders och mamma gifte sig. Efter två år av deras äktenskap började styvpappa allt oftare dricka.
På grund av hans drickande började vi bråka ständigt. Mamma tog ifrån honom flaskan, och då brukade hon få stryk. En kväll tog även jag flaskan ifrån honom, och då slängde han mig i golvet. Jag slog huvudet mot en vass kant på skåpet. Mamma lade en kall handduk mot mitt huvud och försäkrade mig att smärtan snart skulle gå över.
– Min son, min ängel, håll ut…
Jag drack vatten och somnade utmattad. På morgonen lagade mamma frukost, men farbror Anders satt vid bordet, full och mumlande för sig själv. Efter frukost skickade mamma ut mig för att leka.
När jag kom hem efter lekstunden var mamma inte där. Farbror Anders satt fortfarande vid bordet och hällde upp ännu ett glas.
– Var är min mamma? frågade jag.
– På sjukhuset, din mamma. Hon kommer inte springa omkring och störa en man längre! Och du, gå och diska, för det klarade din mamma inte av!
Jag brast i gråt och sprang till våra grannar. Där bodde farmor Ingrid och farfar Sven. De berättade för mig vad som hade hänt. Jag var mycket orolig för mamma. Grannarna berättade att mamma hade mått dåligt och ringt efter en ambulans. Farmor Ingrid insisterade på att jag skulle stanna över natten hos dem och lovade att på morgonen följa med mig till sjukhuset för att hälsa på mamma.
Nästa morgon tog farmor mig i handen och vi gick till sjukhuset. När vi kom dit mötte huvudläkaren oss:
– Jag beklagar, men din mammas hjärta klarade det inte under natten. Hon hade skador som inte gick att förena med livet. Hon överlevde inte operationen.
Tårarna flödade och mitt hjärta brast. Jag hade svårt att andas och sprang genom korridorerna, in i varje sal i hopp om att få se min mamma.
– Mamma, lilla mor. Hur ska jag klara mig i denna värld utan dig? Lämna mig inte. Jag vill vara med dig. Kom tillbaka och hämta mig.
Farmor Ingrid grät och sa om och om igen: “Gråt inte, lilla vän… din mamma är nu din skyddsängel och kommer alltid att vaka över dig.”
Jag sprang hem, föll på sängen och grät tills jag somnade. Under tiden sov farbror Anders i vardagsrummet. Nästa morgon vaknade jag av att farbror Anders kom in i mitt rum, grep tag i mig och drog upp mig ur sängen:
– Stick härifrån, din snorvalp. Din mamma finns inte längre, nu är lägenheten min!
Jag tog med mig det allra nödvändigaste och sprang ut ur lägenheten. Tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Grannarna tog hand om mig. Farmor Ingrid anmälde farbror Anders, och han blev fängslad. De tog vårdnaden om mig. Enligt lagen blev lägenheten min. Farmor hyrde ut den, och vi levde på den inkomsten och deras pension. Jag tog studenten och började på universitetet. Jag fick en bra utbildning.
Mina räddande grannar finns inte längre sedan fem år tillbaka, men jag tänker ofta på dem. De gav mig en chans till ett lyckligt liv. Utan dem vet jag inte vad som hade hänt med mig.
Nu är jag gift, har en fantastisk fru, två barn och ett kärleksfullt hem. Men jag saknar min MAMMA så mycket…
