Märta bodde i moster Augustinas lägenhet i en liten by utanför Stockholm. Hon hade fångat intresset hos mosterns enda son, Nils. Nu kunde man inte direkt säga att Märta var överförtjust i honom, men att leva ensam i en främmande stad var svårt, och moster Augustina behandlade henne väl. Hon skulle ha varit en bra svärmor, så Nils ihärdighet och envishet vann till slut över Märta.
Märta har arbetat som lärare i 13 år. Varje dag var en utmaning. Märta Evensdotter var älskad av alla barn och kollegor för sin vänlighet, ärlighet och stora visdom, som hjälpte henne att hantera många problem.
Efter skoldagens slut skyndade Märta till bussen in mot Stockholm. Hon skulle till domstolen. Skilsmässa var det som väntade. Efter tolv års trofasthet stod hon inte längre ut med Nils otrohet.
Märta hade träffat honom direkt efter universitetet när hon började arbeta som lärare i byn. Hon hyrde rum av moster Augustina, och det var så hon träffade Nils. Trots att han inte var hennes typ, blev hans envishet för mycket, och de gifte sig.
Strax efter bröllopet gav Nils mor dem en liten del av sin mark för att bygga ett hus. Bygget tog omkring 10 år, och alla som kunde, hjälpte till. Märta tog på sig extra arbete, eftersom hon var en utmärkt matematiklärare och började ge privatlektioner. Dessa lektioner betalades ibland i pengar, men ofta med tjänster, som hjälp med husets renoveringar.
De lyckades till slut bygga klart huset och flyttade in, men lyckan infann sig aldrig. De fick inga barn, inte ens kärleken trivdes där. I byn visste alla att Nils var otrogen mot Märta, och de undrade varför hon uthärdade det.
Men allt elände har ett slut. När Märta fick veta om ännu en av Nils affärer, ansökte hon om skilsmässa. Nils hånade henne och sa att hon skulle lämna utan något, då huset var registrerat i Augustinas namn och inte tillhörde dem gemensamt.
I domstolen fick Märta rekommendationen att anlita en skicklig advokat, känd för att hantera sådana komplicerade fall. Hon tog visitkortet och begav sig till adressen utan att lägga märke till advokatens namn.
När hon anlände, läste hon på dörren: “Bertil Larsson”. Hon kände igen namnet omedelbart. Det var den pojke som hade gått i skolan där hon undervisade. På sin avslutning hade Bertil bekänt sin kärlek till henne, men hon skulle då gifta sig med Nils.
Det var första gången Märta såg tårar hos en ungdom. Bertil trodde då inte att Märta skulle bli lycklig med Nils. Senare började Bertil läsa juridik, lämnade byn och Märta hörde aldrig mer av honom. Hon hade inga tvivel om vem som var bakom den dörren. Han hade nästan inte förändrats, bara blivit mer vuxen.
Fast Bertil kände igen henne genast, han meddelade att han tyvärr inte kunde ta sig an hennes fall den dagen, då han skulle hämta sin dotter från skolan. Hon gick i andra klass. Men han föreslog att de kunde diskutera hennes problem på vägen.
Bertil blev glatt överraskad av att se Märta. Han berättade om sitt liv som inte gått som planerat. Han gifte sig med en studiekamrat, men hon klarade inte av förlossningen och deras dotters födelse blev tragisk när hans frus liv slutade. Nu var han ensamstående pappa.
Under samtalet föreslog han Märta att bli barnflicka för hans dotter, ta hand om hushållet, hjälpa barnet med läxor och i övrigt vårda om henne. Självklart mot en generös ersättning, som Märta accepterade direkt.
Under de följande månaderna skötte Märta jobbet strålande. Bertil kunde arbeta ostört och utan att oroa sig för sin dotter. Märta trivdes, för hon hade alltid önskat sig ett eget barn, och Bertils dotter blev som hennes egen. De kom överens från första stund.
“Vet du, Märta, jag har aldrig kunnat glömma dig,” sa Bertil. “Alla dessa år har du funnits i mitt hjärta. Jag trodde att våra vägar någon gång skulle korsas igen. Den här gången kan du inte säga att vi inte har en framtid tillsammans.”
“Nu förstår jag, Bertil, att allt kan hända…”
Ett och ett halvt år senare fick Bertil och Märta en dotter tillsammans. Märta blev äntligen mamma, även om det skedde vid nästan 40 års ålder. Nu är hon säker på att livet är oförutsägbart och allt är möjligt. Det viktigaste är att tro på det bästa.
