Lars Olofsson var uppe tidigt på morgonen, fylld av förväntan inför den kommande högtiden. Hans dotter hade kommit med sin familj dagen innan för att besöka dem i den lilla kuststaden där han bodde. De hade stannat hos hennes bror – Lars son – eftersom Lars bara hade en ettrummare som inte rymde så många. Hans fru hade gått bort och lägenheten lämnades till sonen. I går hade dottern hälsat på Lars – de hade kramats, hon gav honom en lätt kyss på kinden, frågade hur han mådde och skyndade sig sedan iväg för att träffa sina väninnor. Idag hade familjerna bestämt sig för att åka till havet. De planerade att köra i två bilar och hade sagt till Lars att vara redo klockan åtta på morgonen, då de skulle hämtas upp. Glädjen över att få umgås med sina barn och barnbarn spred sig som en varm ström genom honom. Redan dagen innan hade han börjat förbereda sig för resan – han hade köpt gummisandaler, en ny t-shirt med något utländskt tryck och shorts. Inte dyra, men nya. Det blev en kostnad som han ändå skulle kunna klara av fram till pensionen. Det var ju inte varje dag det hände något sånt!
Tidigt på morgonen gjorde han sig i ordning och satte sig i fåtöljen, blickandes mot väggklockan och väntade. Tiden gick långsamt. Han lyssnade efter ljudet av en bil som kanske skulle stanna utanför porten. Förväntan avbröts av ett telefonsamtal från sonen.
– Pappa, – sonens röst lät ursäktande. – Det är så att vi inte kan hämta dig, det finns inte plats i bilen. Förstår du, bagageutrymmena och bilarna är fulla. Vi har ingen plats kvar för dig.
Lars sa inget, han kände hur glädjen försvann och ersattes av en bitter besvikelse. Men han samlade sig och svarade:
– Det är okej, sonen min, åk utan mig, – han lättade sonens hjärta genom att lägga till: – Jag tänkte ändå avstå, känner mig lite hängig…
– Åh, vad bra! – ropade sonen glatt utan att fråga vad som fattades Lars. – Då åker vi…
Klädd i sina vanliga kläder satt Lars kvar i sin fåtölj och stirrade tomt ut i luften. Tankarna vandrade dystert:
– Så det är så här. På en gång var jag behövd. En tid då en dag utan mig var otänkbar. Nu, inte så mycket. Vad vill de ha en gammal far till? Gamla människor, de är inte viktiga för någon…
Det enda bra var att sonen och dottern aldrig glömde varandra. Han hade lärt dem redan som barn att syskon är den närmaste familjen man har. Inte ens en man och hustru är så nära. Syskon har samma blod, samma föräldrar. Och det hade de lärt sig bra, både då och nu.
– Nåväl, – suckade Lars. – Inget att bli arg över. Kanske fanns det verkligen ingen plats? Man stiger ju inte av barnen. – Han försökte skjuta bort tanken om att sonen kunde ha gjort en extra resa – det tog inte mer än en timme att köra till platsen. Men tanken kom tillbaka, och rörde om i hans sinne.
– Han har ju en släpvagn också, han kunde ha lagt sakerna där, så hade det funnits plats. Men det är klart, att hämta släpet och lasta det, det är ju en extra process. En gammal far är inte värd den ansträngningen…
Solen gassade utanför. Lars stängde balkongdörren och drog för gardinerna för att skydda sig mot värmen.
– När ska hettan avta? Om det åtminstone kom lite regn skulle det lätta. Vid havet är det säkert svalt med friska brisar. Kanske borde jag gå ut och sätta mig på bänken medan där är skugga. Få lite frisk luft.
Han reste sig mödosamt, sträckte ut sina stela ben och gick mot dörren. På bänken satt redan Margareta, grannen från bottenvåningen och änka efter Lars bortgångna fru.
– Hej där, Margareta, – hälsade han. – På en promenad?
– Hej Lars, – log hon. – Du ser ut som du ska till stranden, bara hatten fattas! – Hon kikade på hans t-shirt med ett leende och läste sedan: – Vet du vad det står här?
– Nej, ingen aning, – svarade han och viftade lätt med handen. – Den är bekväm, och det är det enda som räknas.
– I want to make love, – läste hon och översatte: – Jag vill älska!
– Vem? – undrade Lars förvånat.
– Du! – skrattade Margareta. – Det står på din t-shirt!
– Åh nej! – utbrast Lars. – Tur att inte barnen såg det! Jag får nog gömma den någonstans.
De skrattade och Lars humör ljusnade lite.
– Har du suttit här länge? – frågade han. Inte för att det var viktigt, bara för att starta en konversation.
– Jag kom ut med några kattungar för att mata katten, – nickade hon mot en syrénbuske. Under busken, i skuggan, låg en gammal katt och vilade.
Hyresgästerna i byggnaden hade respekt för katten som förr var ett husdjur men som nu genom olika livets vändor levde som hemlös. Den var tystlåten och vänlig mot sina inomhusboende artfränder. De kallade honom Vandraren och matade honom. Vintrarna tillbringade han i källaren, det var en mild plats. För en månad sen hade han fått två kattungar, och ingen visste varifrån de kommit – kanske hade han hittat dem själv, eller så hade någon av grannarna lämnat dem till honom. Vandraren tog på sig ansvaret med stor omsorg. Han skyddade dem mot herrelösa hundar, tog dem ut på promenader och lärde dem hemligheter om ett liv på gatan. Han åt först när kattungarna ätit färdigt.
– Vart är kattungarna?
– De blev hämtade idag, – suckade Margareta. – Av några trevliga människor från grannhuset.
– Och honom, lämnade de kvar?
– Vem vill ha en gammal katt? Jag tänkte ta honom in till mig, så att han kunde leva ett bra liv. Men min katt Matilda gjorde ett sådant väsen! Hon har levt hela sitt liv som min enda och älskade katt! Hon skulle aldrig tåla någon annan i huset. Hon var till och med sur på mig en hel vecka efteråt.
– Ja. – Lars böjde ned huvudet. – Gamla människor och djur, de behöver ingen. – Han kände återigen den där vågen av besvikelse. För vem skulle klaga? Någon har det sämre. Här är en gammal katt som aldrig gjort någon något ont. Han hade varit en trevlig huskatt, kanske älskat barn och roat sina ägare. Nu såg han med avund på hans artfränder inomhus, mindes sitt tidigare lyckliga liv. Förstod att ingen längre behövde honom. Kattungarna behövde honom, men nu är de borta också.
– Vandraren, – ropade han. – Följ med mig hem. Även om vi bara har en liten bit av livet kvar, är det bättre att leva det med någon som bryr sig om dig.
Katten såg först på honom med sina sorgsna ögon innan han vände sig bort. Lars tog försiktigt upp katten, tryckte honom mot sig och viskade något i örat. Sakta slappnade katten av, tryckte sitt huvud mot sin bärare, slöt sina ögon och började spinna som en kattunge.
– Det är bra, Vandraren, – viskade Lars medan han strök katten försiktigt, – men vilken Vandrare är du nu? Du är en riktig huskatt. Kom hem. Har du saknat det?
– Din t-shirt kan bli smutsig, Lars! – skakade Margareta på huvudet.
– Ja, strunt i t-shirten…
Telefonen i hans lilla lägenhet ringde ihärdigt. Utan att släppa katten från famnen tryckte Lars på svarsknappen.
– Pappa! Pappa, vad hände?! – hans dotter grät i luren. – Jag ringer och ringer och du svarar inte! Jag trodde…
– Det är lugnt, min lilla, – försäkrade Lars henne. – Jag gick bara ut en sväng, lämnade telefonen hemma.
– Vi höll på att bli tokiga! Jag skickade min make efter dig, – fortsatte dottern, fortfarande snörvlande. – Han borde vara där snart. Vi sitter här och väntar på dig, gör dig i ordning.
– Okej, jag byter bara om till en annan t-shirt. Jag tar med mig katten. Min, den är hemma nu! – inte en skugga av den tidigare besvikelsen på barnen syntes längre!
– Ta med dig alla stadens katter om du vill, – skrattade dottern. – Bara kom hit, pappa!
– Så det är så det är, Vandraren! – Lars slängde på luren med ett leende. – Någon behöver oss alltid!
Vandraren blinkade åt honom i samförstånd… och log!
