När jag var sju år gammal, flyttade en kvinna in i vårt stora hyreshus med sin gamla mamma. Kvinnan hette Siv och hon var stum. Hon pratade aldrig. De vuxna sa att de var branddrabbade från någon by. De fick ett litet rum i en lägenhet där, som man nu säger, socialt utsatta boende. Det var alltid något firande i den lägenheten, som slutade med bråk och fyllegräl. Alla kände medlidande för de nya grannarna, men vad kunde man göra?
Siv började arbeta som städare hos oss. Tidigt på morgonen gick hon ut på gården i en låg knuten sjal, en stor jacka, med kvast och spade (det var februari) och började jobba. Före Siv hade vi en annan städare – tant Klara. Hon var högljudd och kritisk, gillade att diskutera och döma andra människors liv inför hela gården. Mest av alla klagade hon på vår tystlåtna granne farbror Erik. Erik bodde på samma våningsplan som vi, i en tvårumslägenhet. Tidigare bodde hans gamla mamma där med honom, men när hon gick bort bodde han ensam. Han var en stor, bredaxlad och mycket snäll man. Farbror Erik arbetade som lastare i en butik. Kanske för att han var stor och stark och kunde lyfta tunga lådor med kakor och äpplen. Han bjöd ofta mig på godis och skjutsade mig ibland till skolan i sin bil. Faktum är att Erik inte bodde ensam, utan med katten Torsten – en mager, bedrövlig randig katt som han tagit om hand förra sommaren. Nästan varje dag reparerade farbror Erik sin gamla Volvo: antingen stack hans långa ben ut under bilen, eller så syntes hans rygg över huven när han jobbade. Torsten satt alltid bredvid och tittade likgiltigt på gården. Trots det dagliga reparerandet startade bilen knappt, hostade och sköt rök åt alla håll. När den till slut körde iväg, kunde man fortfarande höra dess missnöjda frustande länge efteråt. Tant Klaras missnöjesobjekt var alla tre: farbror Erik för att han inte kunde laga sin “gamla skrutt”, Torsten för att han var “en smutsig och lusig liten jäkel”, och Volvon för att “det där skrället förgiftar hennes, Klaras, luft” och att hon snart skulle “få astma”. Men nu var det lugnt på vår gård, ingen skrek. För Klara hade åkt för att ta hand om sina barnbarn hos sin dotter.
I februari var det ovanligt mycket snö. Över natten täckte snön alla stigar upp till knäna. Och varje morgon skottade Siv i tystnad. Endast farbror Erik hjälpte henne. Tillsammans rensade de vår gård från snö, och Erik byggde en snöhög som vi kunde leka på.
Allt hände på våren. När vårsolen började smälta snögubbens massor till vattenpölar som över natten blev till is. Siv halkade, föll och bröt benet. Farbror Erik hämtade henne från sjukhuset i sin bil och bar henne upp till tredje våningen. De följande tre dagarna bar han påsar med mat till lägenheten där Siv bodde med sin gamla mamma, men när han såg de ohyfsade grannarna där bestämde han sig för att på fjärde dagen svepa in henne i en filt och bära henne till sin egen lägenhet. Den gamla damen följde hack i häl, hållandes i Eriks rockärm.
“Det är lugnare för dem, och jag slipper springa med påsar mellan två lägenheter. De har ett eget rum. Låt dem bo där,” sa farbror Erik till nyfikna grannar. “När gipset tas av och hon vill, kan hon flytta tillbaka.”
Alla de en och en halv månader som Siv inte kunde gå ut, städade Erik själv gården, sprang till mataffären och apoteket “för Siv.” I början av april hade jag födelsedag. Mamma bakade en stor äppelkaka och tyckte vi kunde bjuda grannarna. Jag tog med mig en docka jag fått och kakan och gick bort till Erik. De välkomnade mig varmt: farbror Erik gav mig en stor chokladask och Siv sydde två klänningar till min docka på sin symaskin. Hon kunde inte tala, men hennes leende var hjärtligt och varmt. Siv visade sig vara mycket vacker. Fram till den dagen hade jag bara sett henne i sjal och jacka, men det visade sig att hon hade långt gyllene hår fint flätat och en vacker figur. Farbror Erik berättade för mamma senare att Siv är utmärkt på att sy vackra kläder på sin gamla symaskin. Mamma tog med sig en blå tygbit och Siv sydde en fin klänning till mig efter mina mått på två dagar. Snart började andra grannar också beställa kläder och Siv hade mycket att göra, men hon var alltid vänlig och tillmötesgående. Alla var nöjda med hennes arbete, och hon begärde inte mycket betalt för sitt skickliga arbete.
När Siv blev av med gipset gick hon ut med en käpp. Det var i början av maj, och allt omkring oss började grönska. Farbror Erik sopade gångarna på gården och Siv satt på en bänk och tittade på honom.
I slutet av maj kom jag hem från skolan och såg en liten folkmassa på gården. En stor svart och glänsande bil stod där. Jag hörde en av grannarna säga: “Nå, Erik, säg adjö till din Siv nu. Den där rikingarna ska säkert ta henne med sig.” Farbror Erik satt på en bänk och rökte. Hans händer skakade. Snart kom en man i en snygg kostym ut ur vårt trapphus, satte sig i den svarta bilen och körde iväg. Och farbror Erik började gråta.
Mamma förklarade senare för mig att en förmögen man hade kommit för att fria till Siv och ville att hon skulle åka med honom. Men hon stannade kvar med farbror Erik.
Efter det började rika damer besöka Siv för att få vackra klänningar sydda. Farbror Erik tog sig ett jobb som busschaufför och ibland bjöd han mig på åkturer i stan. De renoverade Eriks lägenhet och köpte nya möbler. I ett rum bor Sivs gamla mamma, och i det andra Siv med farbror Erik. De köpte även en ny bil. Torsten blev en stilig och välmående katt. Förmodligen för att han inte längre gick ut utan sov hela tiden på soffan. Farbror Erik sa att det är Siv som bett honom låta Torsten stanna hemma för att hundarna annars kan bita honom. Jag frågade mamma hur Siv kunde be om det när hon inte kan prata, och mamma förklarade att när människor älskar varandra pratar de med hjärtat och behöver inga ord.
PS: Numera är det farbror Nils som arbetar som vaktmästare hos oss. Han är bra. Han har byggt en sandlåda och en gunga för barnen.
