Mitt lilla, välbekanta och mysiga värld raserades när jag fyllde 34 år. Igår verkade allt vara bra: ett mysigt boende och en stark familj, men idag var allt en lögn och sand som siktades mellan fingrarna. Min man lämnade in skilsmässopapperna till domstolen och fortsatte bo med mig i vårt hus, log mot mig och barnen vid middagen, och sedan kom hans stämningsansökan och kallelsen hem via rekommenderat brev med det utsatta datumet.
– Jag har velat berätta för dig länge, – mumlade mannen som en gång var min närmaste, – det är bättre så här. Jag är trött på att ljuga.
– Vart ska du ta vägen nu, – grät mamma när hon fick veta att jag och Oskar skulle skiljas, – vem behöver dig med två barn, utan jobb och utan hem? Din pappa bor hos oss och din yngre syster också.
Mammas klagande över min svåra situation avbröts av de värsta epiteten riktade mot min man och anklagelser mot mig: du kunde inte behålla honom, du borde ha kämpat för familjen. Men vad skulle jag ha kämpat för? Och mot vem? Fram till kvällen var allt bra. På kvällen gick jag för att kontrollera brevlådan.
Finns det något att gråta över? – suckade morfar från sin rullstol, – Det är inte krig! Du kommer klara det, ditt barnbarn har redan vuxit upp, du kommer inte att gå förlorad.
Men jag förstod knappt hur jag skulle hantera katastrofen som drabbat mig.
– Du behöver inte arbeta, – sa min man för tre år sedan när jag och vår fyraåriga son återigen blev utskrivna från sjukhuset, – vår son klarar inte av förskolan, stanna hemma och ta hand om honom. Åtminstone tills han börjar skolan.
Så jag stannade hemma, uppfostrade vår son och följde dottern Lisa till hennes aktiviteter och musikskola. Och nu har sonen börjat skolan, dottern är nästan 15 år, jag har inget jobb och måste flytta ut ur lägenheten som tillhörde min man innan vi gifte oss, inom en vecka.
– Du har mormors gamla hus, – sa Oskar, – jag hjälper dig att flytta dina saker, du kan ta med dig köksredskap, apparater, tvättmaskin, kylskåp och allt annat. Tack så mycket, generösa make. Självklart tar jag dem med mig. Både kylskåpet och tvättmaskinen. Bara varför skulle jag behöva en tvättmaskin i den gamla stugan utan vattenledning och uppvärmning? För under de fyra åren sedan jag ärvde huset efter mormor och morfar, som mamma tog hand om, vägrade du att göra något åt det, sa att vi hade en bekväm lägenhet och att huset i ytterkanterna bara var en sommarstuga. En stuga där jag nu ska bo med barnen.
– Usch, det luktar unket, – sa Lisa när hon klev in i huset, – jag vill inte bo här, jag vill hem. Och Oskar smet snabbt iväg för att slippa förklara för dottern att detta nu är hennes hem. En vecka senare, när Lisa kom hem från skolan, började hon snabbt packa sina saker i påsar och väskor.
– Jag har rätt att välja, – sa hon ilsket, – jag ska bo med pappa, jag vill inte hålla på med ved och baljor här. Du kunde inte hålla pappa kvar, varför ska jag lida?
Jag höll inte dottern kvar, men lilla Mika klängde sig fast vid mig som en liten späd sparv och gav mig en varm kram med sina fortfarande mycket svaga armar. Hur klarade vi första vintern i det gamla huset, bara jag och min son?
Hur berättar jag om att jag steg upp två på natten och gick för att elda i spisen igen, så att det skulle vara varmt när Mika vaknade? Mika, efter skolan, staplade trä på verandan för att de skulle tina tills kvällen när det var dags att elda igen.
Hur berättar jag om hinkarna vi släpade på kälken för att ha en “baddag?”
Hur berättar jag om att jag inte fick några underhållsbetalningar och att de inte betalade på långa vägar vad de hade utlovat på ICA-kassan? Hur berättar jag om mammas förebråelser:
– Din dotter flydde till sin pappa och hans nya fru, och du sitter här och gör inget för att få tillbaka henne? Vad är det för slags mamma är du? Se upp, han kan ta Mika ifrån dig också.
– Ingen kommer att ta mig ifrån dig, – sa min påtagligt vuxna son med sina beslutsamma ögon, – jag går ingenstans. Och jag ska inte till HONOM. Men jag ser Lisa i skolan.
Och ett år senare hände ett mirakel! Mitt lilla hus blev medtaget i en ombyggnadsplan på grund av en skola som skulle byggas i närheten. Kommunen lyckades ordna lägenheter åt oss för att den nya byggnaden skulle få en stor innergård med en idrottsplats. Och huset, även om det var litet, var tillräckligt för att få en tvåa.
– Mamma, – ringde Lisa, – kan jag flytta tillbaka till er?
– Självklart, kom hem, min dotter, – svarade jag bara.
Än en gång förebrådde min mamma och vänner mig för att jag var för mjuk.
– Hon valde sin pappa, så hon borde ha bott med honom. Vad, blev det inte så lätt? Och hos mamma finns det nu en ny lägenhet, enklare liv och inga bekymmer?
Lisa kom in med sina väskor, såg skygg och böjde sitt huvud lågt. Hon brast sedan ut i tårar på tröskeln. Snyftade och mumlade osammanhängande:
– Jag trodde… han sa… men han svek. Är de alla så? Det är gräl varje dag. Och jag är skyldig. Och lillasyster gråter hela tiden. Och hon räknar hela tiden hur många gånger vi diskar. Och hon skriker sedan att jag äter mycket. Och pappa, vad är det för karl, han har aldrig försvarat mig… Ska kalla henne mamma. Hur är hon mamma?
Jag tröstade min unga dotter, som för första gången upplevde svek från den närmaste människan, och smekte hennes huvud när hon grät. Så satt vi där på hallgolvet, bland väskorna som min före detta man burit till min dörr men inte bemödade sig att komma in för att se sin son.
– Mamma, – dottern tittade på mig med ett svullet från gråten ansikte, fortfarande väldigt barnsligt, – är det alltid så här? Finns det inga bra människor?
Och då vågade Mika sig fram till vår tårflod, som hotade att svämma över grannarna nedanför. Han kramade oss båda så mycket han kunde med sina små åttaåriga armar.
– Säger du att det inte finns några riktiga män? – frågar jag dottern, – Ja, men jag vet åtminstone en!
Och vår enda karl bara fnös och bar sin systers tunga väska till barnkammaren, mumlande för sig själv och försökte efterlikna en vuxen manlig bas och uttrycka sitt förakt för vår förmåga till tårar:
– Vilken röra ni ställt till med, finns inget att gråta över, det är inte krig!
