Mamman plågar sig själv ständigt med skuldkänslor över att hon behandlat sin äldsta son orättvist, och därför har han brutit all kontakt med henne.
Karin Eriksson är sedan länge pensionär. Tidigare undervisade hon i svenska och litteratur på en liten skola i en avlägsen småstad, men de senaste två åren har hennes äldsta son vägrat tala med henne, djupt sårad av hennes handlingar.
Karin har totalt tre söner, och med de två yngre har hon en underbar relation. Allt började rasa samman när hon bestämde sig för att gå i pension. En väninna föreslog att hon kunde ta jobb som barnflicka i USA, där det fanns ett stort behov av hjälp. Karin nappade på idén. Väninnan hjälpte henne att ordna arbetsdokument och visum, och så snart hon kom fram fick hon jobb. Efter ett halvår valde hon dock att återvända hem.
Hon blev imponerad av hur mycket hon tjänat på så kort tid och bestämde sig för att åka tillbaka för att arbeta mer. Under flera år jobbade hon hårt och lyckades spara en rejäl summa pengar. När hennes yngsta son berättade att han skulle flytta till Stockholm för att arbeta, beslöt Karin att hjälpa honom köpa en bostad där, så att hela familjen kunde leva nära varandra. Hon såg det som en chans att ge honom en skjuts i livet. Alla gladdes åt den yngste broderns framgång och firade hans nya hem i storstaden.
Ett par år senare fick även mellanbrodern en befordran och blev skickad till Stockholmskontoret med löfte om en fin tjänst. Det var fantastiska nyheter och lovade en ljus framtid, men var skulle han bo? Mamman funderade och beslöt att även hjälpa honom. Hon köpte en lägenhet åt honom i samma hus som den yngste sonen. Då dök den äldsta sonen upp hos henne och tömde sitt hjärta i ett stormigt utbrott.
Med bitterhet i rösten frågade han varför hon hade gett båda hans bröder varsin lägenhet medan han själv fortfarande kämpade för att överleva i en gammal, kackerlacksfylld lägenhet i småstaden, samtidigt som bröderna levde lyxliv i Stockholm. Karin, i desperation, lovade honom att hon skulle ge honom en bostad nästa år när hon kom tillbaka från USA. Hon planerade att jobba där ett år till.
Mamman försökte lugna sin son och försäkrade att hon skulle samla ihop pengarna snabbt – han behövde bara ha lite tålamod för att få vad han förtjänade. Hon lovade att boka en lägenhet i samma hus som bröderna. Men hennes löfte visade sig vara tomt. Den här gången nekades hon visum. Ansökan avslogs gång på gång, och ingenting hon gjorde hjälpte. Karin föll ner i ett svart hål av förtvivlan – alla hennes planer krossades.
Ändå gav hon inte upp. Hon bestämde sig för att försöka igen om ett år – det fanns ju ingen tydlig anledning till avslagen. Men hennes sparpengar var slut, hon hade inget kvar. Hon hade kunnat leva på sin pension, men hon hade ju lovat sin äldsta son en bostad. Så hon återvände till sin gamla skola som lärare. Det fanns ingen garanti för att hon skulle få ett visum nästa gång, och i sin frustration hade hon betett sig ilsket och otrevligt när hon försökte få svar på varför hon nekades.
Men hur länge skulle hon behöva spara till en lägenhet på en lärarlön? Inte ens tio år skulle räcka. Ändå fortsatte hon kämpa. Till slut brast den äldsta sonens tålamod fullständigt. Han vräkte ur sig allt han tänkte om henne och bröderna, medan hans fru började sprida elaka rykten om svärmodern runt hela staden. Hon hetsade upp sin man och påstod att hans bröder levde i överflöd med sina fina bostäder medan de själva fick nöja sig med misär. Mannen lyssnade på henne, och hans raseri mot mamman växte. Han skrek att han, som förstfödd, borde ha fått en bostad först.
Det är oklart vem som har rätt i dramat. Släkten pratar inte längre med varandra, alla bär på agg, skriker och bråkar – och allt är mammans fel
