Sjukhusrummet var litet men rent, med ett ljust fönster och en lätt öppen ventil. Den friska morgonluften smög sig in och fyllde rummet med doften av den annalkande våren. Maja låg på sängen och funderade: “Kommer jag ens att få se våren…?”.
Dörren till rummet öppnades, gnisslade lite, och vid tröskeln stod hennes tidigare svärmor, Elisabet, med sin dotter Nadja. Deras ankomst var inte oväntad, men ändå smärtsamt obehaglig, särskilt när det gällde svärmodern.
Maja gav dem en likgiltig blick, kall och oberörd, och tänkte: “Undrar om de ens bryr sig om min hälsa eller börjar de direkt prata om lägenheten?”. Men dessa tankar förde varken smärta eller lidande. Allt inombords hade sedan länge brunnit ut, speciellt harmen mot svärmodern, som hade förlorat sin skärpa i skuggan av den katastrof som hängde över henne. Det var fortfarande oklart vad operationen skulle innebära. Skulle hennes hjärta klara det?
Läkarna gav inga löften och inga förutsägelser. Rådet skulle träffas idag och fatta sitt beslut. Så nu var det bara att vänta på undersökningsresultaten och beslutet från de medicinska auktoriteterna.
Elisabet och Nadja satt vid sjukbädden med dystra, sorgsna miner, som om deras ansiktsuttryck kunde ersätta verklig empati. De var ju trots allt inte främlingar… Men de höll tyst. De visste nog inte var de skulle börja denna hjärtskärande konversation.
Nadja luktade av billig parfym, medan den tidigare svärmodern doftade av kryddor, som alltid. Hon hade nog bakat tidigare på morgonen.
“Jag har med mig en nybakad kanelbulle och kokade även lite aprikossaft, bra för hjärtat…,” sa hon till slut. Återigen “jag” och inte “vi”. Typiskt henne. Det var säkert Nadja som hade övertygat henne att ta med dessa “godsaker”. Maja kommenterade inte.
“Jaha, tillbaka till saken bara,” tänkte hon och gav dem en uppmanande blick att börja prata.
“Maja,” började svärmodern äntligen, “trots att du skiljt dig från Jonas har vi alltid haft en god relation till dig och vår älskade lilla Liam…”
“Jaha, nu passar det att låtsas bry sig… Var fanns du, kära svärmor, när jag fick föra vår son till terapeuter efter att din son lämnade oss för ett nytt liv?”
“…det är så synd om Liam,” fortsatte hon med sitt inlärda manus, “vår älskade pojke. Eller hur, Nadja? Varför är du så tyst?” Svärmodern tog upp en spetsnästduk och torkade teatraliskt sina ögon.
Maja kunde inte hålla tillbaka ett ironiskt leende, och svärmors ord hängde kvar i luften utan svar. Nadja satt tyst, med huvudet sänkt och blicken bortvänd. Plötsligt tittade hon upp och såg medlidsamt på Maja.
– Hur mår du, Maja? Vad säger läkarna? frågade hon till slut.
Maja betraktade de bedrövade figurerna och kunde bara ge ett torrt svar: “Inget nytt.” Denna respons kunde gälla både hennes hälsa och läkarens besked.
“Jag är så orolig för lilla Liam. Hos vem är han? Jag föreslog att Nadja kunde ta ledigt och vara med honom. Vad tycker du om det?” fortsatte svärmodern med en ängslig röst.
Maja vände sig mot fönstret. Hon hade varit på sjukhus i flera dagar efter en attack, och en snäll pensionärsgranne hade tagit hand om sonen, tagit honom till dagis, serverat mat och gett honom varma bad. Gud välsigne henne! Han står nog vid fönstret om kvällarna och väntar på mamma…
Och om det värsta skulle inträffa, vad skulle då hända med honom? Därför var dessa två här, som gamar för att snabbt dra nytta. Maja kände obehag, speciellt för svärmodern. Det var klart att Nadja var med som en extra förstärkning, för att visa att hela familjen fanns där i nödens stund.
“Vi har pratat lite om…”, började Elisabet igen, fortfarande med duken mot sina ögon, “din lägenhet…”. Men Nadja drog till henne i ärmen och avbröt:
– Maja, förlåt oss, snälla. För att vi inte kom tidigare och tog hand om Liam. Själviskhet och likgiltighet. Jag har alltid varit under någon annans fot, först mamma, sedan min man, och nu sådan igen. Men jag bryr mig verkligen om er och vill hjälpa till…
Svärmodern rynkade pannan av dessa ord. Det var tydligt att hon inte väntat sig dem från den alltid lydiga och tystlåtna dottern. Elisabet reste sig upp i sin praktfulla höjd och deklarerade:
– Låt oss gå, Nadja, innan du säger något mer absurt.
Nadja fortsatte att sitta kvar och höll Maja i handen.
– Hon behöver vila och fundera igenom allt. – Elisabet avbröt inte. – Vi kan tänka oss att ta hand om Liam, om…
– Mamma! – sa Nadja med en högre röst. – Sluta, är du snäll. Kan du gå ut? Ska du inte skynda dig till din favoritson?
Maja kunde inte tro sina öron. Att alltid tysta och lydiga Nadja skulle tala till sin mor i den tonen! Eller hade hennes skådespel nått sin höjdpunkt när det gällde tanken på lägenheten belägen i stadens grönskande hörn? Ja, de kunde bara göra anspråk på den om de fick vårdnaden om barnbarnet och syskonbarnet. Hennes ex hade inte bytt lägenhet, hans nya fru hade utrymme att ta emot honom. Under hela den tiden hade han inte besökt sin son, som hade börjat sakna sin pappa och gråtit – även efter terapin. Maja oroade sig och ringde honom en dag:
– Vill du kanske ta med din son en helg? Kanske promenera och prata lite, bad hon, varpå han kylde av:
– Har du något viktigt du måste göra? Gå med sonen och försök inte sätta press på mig – visa honom direkt att han är med släptåg.
Maja stängde av samtalet och brast i gråt. Liam tröstade henne, strök henne över huvudet och lovade att vara snäll, vilket gjorde att hennes hjärta brast ännu mer.
Efter det ringde svärmodern och påstod auktoritativt att Maja borde acceptera situationen och sluta kontakta hennes son. Det skulle inte leda till något. Alla dessa minnen for förbi i hennes sinne, och då hörde hon:
– Låt oss gå, Nadja! Låt henne vila och tänka igenom allt…
Då stod Maja helt enkelt inte ut längre och svarade:
– Vad ska jag tänka igenom? Hur jag ska överlåta lägenheten till er? Ni kommer inte få något, gå härifrån! Det finns andra som kan ta hand om Liam, om det skulle hända något…
Elisabet såg först häpen ut, men sedan höjde hon pekfingret och sa genom sina tänder:
– Du är lika otacksam som alltid! Tänk på det!
Hon signalerade åt Nadja att följa med ut och lämnade rummet, smällde dörren med ett högt ljud.
Men Nadja rörde sig inte, utan satt kvar med de sänkta axlarna. Maja vände sig bort från henne, men snart började Nadja tala igen:
– Vet du, jag är inte din fiende, Maja. Och jag har ett seriöst förslag till dig. Efter olyckan då min man dog, har jag kvar lägenheten där jag bor. Och hans sommarhus också. Han hade alltid sagt att vi skulle flytta dit när vi fick barn. Mamma vet inget, barnet kom aldrig och nu är han borta.
– Och? – frågade Maja. – Vad har det med mig att göra?
– Huset är stort med bekvämligheter, Maja. När du kommer ut från sjukhuset efter operationen, ska vi inte flytta dit? Vi kan hyra ut våra lägenheter. Jag hjälper dig med Liam, det blir svårt för dig själv, förstår du? Jag vill verkligen hjälpa till, och mamma behöver inte ens veta var vi är.
Maja såg förvånat på sin tidigare svägerska.
– Du behöver inte oroa dig, jag begär inget formellt ansvar, utan det handlar om mänsklig medkänsla. Tänk på det, okej? Jag klarar det inte längre med henne, hon hatar alla förutom sin son. Hans nya fru behandlas värre än dig…
Då kom läkaren in med ett belåtet ansiktsuttryck och sa:
– Jo, Margareta, det ser inte så illa ut. Konsultationen är över, och imorgon kommer professor Samuelsson att titta på dig och så beslutar vi om vidare vård. Operation behövs inte i detta skede. Hjärtat klarar sig och med rätt behandling har du många goda år framför dig. Oroa dig inte och undvik stress!
Läkaren blinkade åt kvinnorna och gick ut ur rummet.
De kramade om varandra som systrar, och Maja brast i tårar, högt och okontrollerat, som ett barn. Det var som om en stor tung sten hade fallit från hennes hjärta, befriat hennes själ från skräck och hjärtat från den kvävande smärtan…
Nadja strök henne över ryggen och viskade lugnande:
“Nu blir allt bra, allt blir bra, du ska få se…”
Vid dörren stod Elisabet med duken i handen, och hon skiftade otåligt från fot till fot, tänkte:
“Vad gör jag här? Min son väntar på mig med notarien för lägenhetsfrågor… Jag måste ringa och avboka mötet.”
Snart skrevs Maja ut, och Nadja började leta efter hyresgäster utan att involvera sin mamma i sina planer. De skulle klara sig, de var ju inte främlingar…
