Flickorna satt framför kirurgen. De var åtta år och systrar. Inte tvillingar, nej. Den långe, skallige kirurgen rynkade pannan. Samtalet skulle bli mycket svårt och allvarligt. Han bad deras föräldrar att lämna rummet för fem minuter. Han ville gärna prata och förklara. Men vad fanns det att förklara? Att chansen för ett positivt utfall är nära noll? Berätta något om livets fåfänga? Att vi alla ska dit? Till en åttaåring?!
Han försökte hitta orden och drog omedvetet ut på början av samtalet.
– Varför är ni båda skalliga? frågade han systrarna och rörde vid sin egen hjässa.
– Det är för att jag rakade av mitt hår för att stötta min syster, svarade en liten flicka och kramade sin systers hand.
– Älskar du henne mycket? fortsatte kirurgen.
– Väldigt mycket, svarade flickan.
– Du behöver inte oroa dig, doktorn. Jag vill verkligen dela min lever med henne. Ingen tvingade mig.
När hon blev sjuk i cancer så bestämde jag mig. Jag ska göra allt för att hon ska bli frisk.
Läkaren pressade ihop läpparna.
– Om ni bara hade kommit tidigare, mumlade han nästan för sig själv.
– Vad sa du, farbror? frågade systrarna i kör.
– Jag sa, vad tycker ni mest om? fann han sig igen och försökte leda bort ämnet.
Systrarna började rabbla upp saker. Kirurgen tittade med värk i hjärtat på den sjuka flickans avmagrade ansikte som blossade upp av goda minnen.
– Åh, om det hade varit tidigare, upprepade han för sig själv.
Barnen fortsatte räkna upp.
– Först när hon blir frisk, sa de, så kan hon leka med vår favoritkatt, Fenja.
– När jag mår bättre ska vi gå till djurparken och titta på stora kakaduor och sorkar.
– Ni gillar djur? drog ut kirurgen på tiden.
– Väldigt mycket, svarade flickorna i kör.
– Hemma har vi bara katten Fenja. Vi har bett mamma att vi skulle få ta in kattungen från trapphuset, men hon säger nej. Det går inte för systerns skull just nu.
– Hon har rätt, suckade läkaren och bestämde sig.
– Hör här. Oroa er inte. Jag ska göra allt jag kan. Men, förstår ni, jag är ingen trollkarl, till min stora sorg.
– Farbror doktor, sa flickan som hade cancer och reste sig för att gå fram till kirurgen. Farbror doktor, var inte rädd. Jag är inte rädd för döden. Jag har allt i livet. Bra föräldrar, en syster och katten Fenja. De älskar mig alla. Och den som blir ihågkommen dör aldrig, eller hur?
Läkaren kämpade för att få fram orden genom sin täppta hals. Han hostade till och klappade flickan på huvudet.
– Kalla in föräldrarna igen, sa han till flickorna när de gick ut.
Samtalet var tufft. När alla dokument hade skrivits under, nickade han mot dem och de gick mot dörren med steg som verkade tyngda av ålder.
Mamman till flickorna kämpade för att hålla gråten borta. Barnen får inte se.
– Vet ni vad? Ropade han efter dem. Föräldrarna vände sig om. Vet ni vad, upprepade läkaren. Köp den där kattungen som de bad om idag. Den som bor under trappan.
– Smutsig och full av loppor, så att de blir sjuka före operationen? Invände kvinnan.
Kirurgen reste sig och närmade sig dem. Han såg mamman i ögonen och sa mjukt.
– Förstår ni inte att detta kan vara hennes sista glädje? Behöver jag förklara sådana enkla saker? Köp den, behandla den mot loppor. Jag vet inte. Gör vad ni måste.
Föräldrarna gick ut.
Efter några dagar lades flickorna in på sjukhuset för att förberedas inför operationen för levertransplantationen. Kirurgen stod länge utanför rummet innan han gick in. Han trodde inte på Gud och hade alltid skrivit ordet med liten bokstav, för den som sett så mycket lidande och död som han hade, slutar tro på något gott överhuvudtaget. Nu stod han där och försökte minnas orden till någon bön från sin barndom som hans mamma hade lärt honom. Hans läppar rörde sig ljudlöst, men inte ett ord dök upp i hans minne.
Han sköt upp dörrarna och gick in.
– Farbror doktor! ropade flickorna glatt i kör och en sten föll från hans hjärta.
– Farbror doktor! Var det du som övertygade mamma? Frågade en av systrarna.
– Nej nej, svarade han. Det gjorde hon själv, förstås sa han och satte sig på sängen.
Flickorna lutade sig mot honom och rörde vid hans hand.
– Farbror doktor. Du är så snäll, sa en, och den andra höll med.
– Tack.
Han torkade bort tårarna och sprang ut ur rummet.
När han rusade längs korridoren och kastade sig in i sitt kontor, började någon plötsligt applådera nära honom. Förvånad såg han sig om. Där stod avdelningens läkare och sjuksköterskor som tyst applåderade.
Kirurgens förvåning talade sitt eget språk.
– Ett hopplöst fall, kollega, sa den äldste kirurgen. Ingen annan vågade sig på det, och inte heller jag, den gamle hunden, vågade före min pensionering. Jag ville inte sluta så.
– Jag förstår dig, svarade kirurgen.
– Men jag förstår inte mig själv, svarade den äldste kirurgen och räckte fram sina händer. De darrade inte.
– Ge mig äran, kollega, sa han till läkaren. Ta mig med i teamet. Låt mig inte gå och ångra mig resten av livet. Okej?
– Okej, log kirurgen och alla började återigen applådera.
Innan narkosen pekade den sjuka flickan på kirurgen. Han gick närmare och böjde sig ner.
– Tack för kattungen, sa hon och lade till. Jag har döpt honom till Hopp.
– En honkatt? frågade kirurgen.
– Nej, en hankatt. Han har små kulor där, skrattade flickan med ett knappt hörbart skratt.
Operationen var mycket lång och svår. Jag ska inte räkna upp alla problem som uppstod. Jag kan bara säga att det lilla hjärtat hos den sjuka flickan behövde startas om två gånger.
– En tredje gång klarar hon inte, sa kirurgen till den nya assistenten, den gamle läkaren.
– En tredje gång blir den sista.
Och en tredje gång inträffade. Det lilla hjärtat ryckte till och stannade. Alla blev febrila och började göra det som behövde göras. Den gamle kirurgen gick emot väggen och höll handen mot sitt hjärta medan hans läppar mumlade.
– Nej, aldrig. Detta är min sista strid, och jag bestämmer.
Barnets hjärta började plötsligt slå.
– Sy, för i helvete! skrek kirurgen och alla kastade sig över verktygen och operationsbordet.
När allt var klart och flickorna rullades ut från operationssalen, lade kirurgen märke till något.
– Kollega. Kollega! Han ropade på den gamle kirurgen som lutade sig mot väggen. Men han svarade inte.
Kirurgen närmade sig och tittade honom i ögonen. Sedan drog han av hans huvudbonad.
– Oj, gode Gud, sa han. Hur kunde det bli så?
Sedan märkte han det.
– En hjältemodig sorti. Han gav allt till slutet.
När han kom ut till föräldrarna som hade väntat i korridoren reste de sig och rusade mot honom.
– Lugna er, sa han och höjde händerna. Operationen gick bra, men det är allt jag kan säga. Vi får hoppas på det bästa.
Ett år senare. Flickornas mamma ringde läkaren och frågade.
– Doktorn. Skulle ni kunna göra oss en tjänst? Flickorna vill väldigt gärna att ni följer med oss till djurparken. Skulle ni kunna det?
Kirurgen gick med på det.
Flickorna gick tätt intill honom och höll hans händer. De pratade och log. De berättade om allt; om hur livet var och hur busig katten Hopp var. Och kirurgen gick där och lyssnade, log, medan de där länge glömda orden av hans mammas bön började spela i hans huvud. Bokstäver blev ord, ord blev meningar, och hans läppar rörde sig tyst.
– Vad sa du? frågade systrarna i kör.
– Jag sa, log kirurgen. Jag sa, ni är båda väldigt modiga flickor. Håll er till varandra, inget kommer att vara farligt.
Flickorna kramade honom, och framför honom såg han bilden av den äldste kirurgen som gett sitt allt den dagen. Han stod där, och log.
Så slutar berättelsen. Och jag vet inte vad den handlar om.
Om systrarnas kärlek? Om en läkares beslutsamhet att axla det andra inte vågar? Om den gamle kirurgen som bestämde sig för att gå stilla men inte hindra livet från att räddas?
Vad är viktigast?
Hur ska en avgöra?
Hur?
