– Tror du det finns något på andra sidan? – frågade min rumskamrat på sjukhuset medan han lyfte blicken från sin smartphone. Jag höll på att sätta mitt morgonte i halsen – rösten var det första jag hörde från honom under det dygnet jag hade varit där. Han hade inte ens bemödat sig att presentera sig vid vårt första möte, bara nickat när jag sagt mitt namn och sedan återgått till sin telefon. På mina frågor svarade han mest med huvudgester; nej med en skakning, ja med en nick. Ibland stirrade han bara förvånat på mig, som om jag hade tagit upp något olämpligt ämne, vilket gjorde mig obekväm. Jag antog att hans hälsotillstånd inte tillät honom att föra en meningsfull konversation, och han såg verkligen inte frisk ut. Och nu pratade han!
Jag ställde min kopp ifrån mig och samlade mina tankar:
– Människan har funnits i tvåhundratusen år och under hela den tiden har vi inte förnekat existensen av ett liv efter detta. I stället förbereder vi oss för det genom hela vårt jordeliv. Dessa troende har inte uppstått ur tomma intet. Något måste finnas, kanske inte som vi föreställer oss det, men möjligtvis…
Min rumskompis suckade och lät blicken återgå till skärmen. Han skulle opereras idag och fick inte äta frukost.
– Tvåhundratusen år! – fnös han. – Så många människor som gått dit under den tiden! Och ingen har kommit tillbaka.
Jag ryckte obestämt på axlarna. Jag ville inte fördjupa mig i teorin om reinkarnation och samsara, speciellt eftersom mina kunskaper inom dessa ämnen är minimala. Att bevisa eller motbevisa något är lika lätt som omöjligt i en sådan situation. I stället lade jag mig ner och lyssnade på ljuden från korridoren utanför.
Onkologiavdelningen på länssjukhuset är enorm – flera byggnader som är sammankopplade. Vårt rum låg på tredje våningen i en ny byggnad. Det bestod av två rum som delade ett liten korridor, kylskåp och badrum. Sjukhuspersonalen var omtänksam och uppmärksam, men strikt när det kom till regler. Jag blev förvånad över att det fanns ett rökrum – ett litet tillbyggt område med kraftig ventilation och bänkar längs väggarna. Trots att rökande inte uppmuntras, fanns det inget förbud mot att använda detta rum.
“Säker en bra lösning!” – tänkte jag. Rökare tenderar att vara envisa och förbud stoppar dem sällan. Utan denna plats skulle de smygröka vid öppna fönster, i toaletter och andra avskilda ställen. Nu kunde alla vara nöjda – rökare rökte där det var tillåtet, och icke-rökare kunde njuta av frisk luft.
För att nå rökrummet behövde man gå ner till andra våningen, passera genom en korridor till en angränsande byggnad och gå ner för en trappa. På den andra våningen fanns en söt och mjuk doft av bivaxljus. I ett hörn stod två stora ljusstakar med skyltarna “För hälsa” och “För frid”. Båda ljusstakarna hade brinnande ljus.
“Också rätt!” – tänkte jag. Människor kommer inte hit med en vanlig förkylning; det är mycket allvarligare. Var skulle troende annars finna styrka för att bekämpa sjukdomen? Vem kan inge hopp om ett lyckligt utfall?
– Är du troende? – frågade min rumskamrat som om han hört mina tankar.
Jag ryckte återigen på axlarna. En svår fråga. Jag, som många i min generation, betraktade alltid kommunismens ideal med ironi, men de ateistiska fröna hade ändå funnit plats i mig. Många i min generation har hittat sin väg till Gud, men jag är ännu inte där. Kanske senare…
– Förstår, – log han. – Jag är döpt men har aldrig varit i kyrkan sedan dess och kan inga böner. Det är kanske värre än att inte tro alls. – Han tystnade en stund. – Men om jag är ärlig tror jag: “Lev ett hederligt liv och begå inga stora synder. Det är en rättfärdig livsföring.”
– Och har du levt ett rättfärdigt liv? – undrade jag.
Han tänkte efter, slöt ögonen och sa, nästan som ångerfullt:
– Nej. – Han tystnade en stund. – Definitivt inte.
“Om en människa inser sina synder, är det första steget mot ånger,” tänkte jag, “och ånger är vägen till själens räddning i tron.” Men innan jag hann säga något mer visade han mig sin telefonskärm:
– Är det här något du skrivit? – På skärmen stod titeln på en av mina berättelser, “Leendet hos en som styr öden”. – Jag sökte på ditt namn och fann det.
– Jo, det är jag, – medgav jag.
– Tror du verkligen att katter är våra vägledare till andra sidan?
– Det hade varit trevligt att tro det, – nickade jag, – dessutom har ingen bevisat motsatsen. – Jag förväntade mig en hånfull fnysning eller sarkasm, men i stället nickade han allvarligt medhållande:
– Ja, ja. Min mormor brukade säga att när ett ljus brinner “för vila”, så lyser lågan vägen för själen. Och om det finns en svansförsedd ledare kommer den att hjälpa till på vägen och till och med ställa ett gott ord för dig.
Han log åt minnen och fortsatte: – Jag hade också en älskad katt – Max. Vi levde tillsammans i tolv år, nära som själsfränder. – Han började berätta om hur han tog hem en hemlös katt som han vårdade och daltade med men blev avbruten:
– Vem av er är Erik Karlsson? – En ung sjuksköterska kom in med en rullstol. – Sätt dig, du är efterlängtad.
– Lycka till, Erik! – hann jag säga och klappade honom på axeln. Han svarade med en djup blick och ett knappt märkbar leende.
Jag såg honom aldrig mer. På kvällen kom en annan sjuksköterska in för att samla Eriks saker i en plastpåse. På min frågande blick svarade hon:
– Det är över. Din rumskamrat finns inte längre…
Hon rafsade igenom hans nattygsbord och stannade förundrad över ett tunt bivaxljus.
– Låt det vara. – bad jag oväntat för mig själv. – Hans släktingar behöver det inte.
– Varför skulle du behöva det? – undrade hon.
– Bara i fall att, – mumlade jag och la till, osäker på min förklaring: – Det lyser upp vägen.
– Han hade inga släktingar. – reflekterade sjuksköterskan. – Oftast finns ingen där för att vårda patienten, men att ta arvet finns det alltid intresserade…
Innan läggdags, gick jag försiktigt, och avslutade dörren bakom mig, mot rökrummet. På andra våningen stannade jag vid ljusstakarna märkta “för frid”. En medelålders kvinna stod nära och tittade på ett ljus “för hälsa”. Jag tände det ljus jag tagit med och placerade det försiktigt i hållaren. Lågan darrade osäkert, hotande att slockna i det svaga draget.
“Borde be för Erik,” kom en tanke. “Men är det rätt för någon som jag, icke-troende?”
När kvinnan vände sig för att gå, vände jag mig till henne:
– Var snäll och be för Eriks själ. – Hon mötte min blick och nickade instämmande.
Jag återvände från rökrummet i skenet av nattbelysningen. Bredvid de brinnande ljusen stannade jag. Eriks ljus brann stadigt och klart, och lyste upp korridorens väggar och golv, om än bara ett par steg.
“Det är bra”, tänkte jag, “hans själ får inte vandra i mörker. Må han finna vägen och må hans älskade Max, som väntar vid gränsen mellan ljus och mörker, hjälpa honom.” Jag trodde verkligen att det var så, och att hans själ inte irrar omkring, utan att Max leder den, med stolt hållning och då och då tittar bak mot sin husse.
Den gula vaxet från ljuset blev till en klar droppe som rann ner under den darrande flamman…
