Åh, Jan Petter, här sitter jag igen, alldeles ensam med en kopp kamomillte, och läser om mina gamla tankar om äktenskap. Det fanns en tid då jag fortfarande kunde bli förälskad som en ung flicka – sorglöst, med en känsla av äventyr. Och just då skrev jag detta förslag till dig.
Jag skrev det vackert, eller hur? Logiskt, praktiskt, med en framtidsvision. Allt du behövde göra var att besöka mig två gånger i veckan och på högtider – obligatoriskt, för ingen ska vara ensam under högtider! Och dessutom teaterbesök, jazzklubbar, fantastiska resor. Vilka planer, vilket liv: Prag, Wien, Milano, havet…
Och vad svarade du, Jan Petter?
“Anna Stefansson,” sa du, “det här är inget äktenskap, det är ett schema för en vaktmästare!”
Så behandlade du mig! Jag erbjöd dig romantik och delade stunder, och du gav mig i gengäld borsjtj, tv och havregrynsgröt varje morgon. Typisk manlig logik!
Men det gör inget. En dag kommer du att ångra det, Jan Petter! För när jag tänker på att jag kunde ha varit din… känner jag mig genast lättad! Jag behöver inte längre din borsjtj eller din gröt. Nu är jag en självständig pensionär, jag äter havregryn med mandelmjölk varje morgon och har anmält mig till yogaklasser. Jag går på teater ensam och handlar med min granne Margareta Palm.
Och du, Jan Petter, sitter förmodligen nu framför din tv och äter upp din gröt. Men vem bjuder dig nu till en jazzklubb?
Så, käre Jan Petter, om du någonsin minns mitt förslag, kommer det att vara för sent. För nu är jag en kvinna av den nya generationen – modern, självständig och till och med registrerad på sociala medier!
Med respekt,
Din ogifta, men lyckliga,
Anna Stefansson.
